Antonia Bird död

För några dagar sedan avled den brittiska regissören Antonia Bird endast 54 år gammal. Hon var kanske mest känd för filmerna Priest (1994) och Ravenous (1999).

En filmfeminist som heter Wanda - tankar om ett namn, klass och kön

De senaste dagarna har jag haft en massa träffar från en porrsajt till min sida. Det ger ju hela projektet en ganska besynnerlig men intressant tvist. Jag hoppas bloggen kan erbjuda dessa håglösa porrsurfare lite matnyttiga alternativa filmtips. Mitt namn har faktiskt lite olyckligt blivit en slags porrmagnet. Det finns tex en strippklubb i Göteborg med namnet och en gång klagade filmaren Carl Johan De Geer på att det var helt omöjligt att läsa mina mail eftersom de alla hamnade i hans spamfilter. Spamfiltret måste ha utgått ifran att alla brev från mig måste innehålla något oanständigt (Och det kanske de gjorde men det kommer ju ingen att få veta nu!) I Polen, där min familj kommer ifrån är det framförallt äldre människor som heter Wanda men i USA är namnet en tydlig klassmarkör vilket gör att det ofta dyker upp i amerikanska mainstreamfilm och då framförallt bärs av strippor och prostituerade kvinnor. Namnet har därför tagit vägen förbi amerikansk film, tillbaka till Europa och blivit ett alias som många prostituerade från bland annat Öst tagit.

Filmen Wanda av Barbara Loden från 1970 är ett lysande exempel på namnets konotation. Wanda är en ensamstående mamma i ett gruvdistrikt i Pennsylvania. Hon är alkoholiserad och ströjobbar för att hålla sig flytande och hankar sig ibland endast fram genom de one nightstands som tillfälligt kan betala för en drink, middag eller en natt på ett motell. En dag tas vårdnaden om barnet ifrån henne av hennes fd man. I sitt desillusionerade tillstånd möter hon (på ett mycket dråpligt sätt) en mystisk bankrånare som tar med henne på en märklig roadtrip. Wanda är lite som diskbänksversionen av Bonny och Clyde, vansinnigt oglamorös och sjavig men oförställd och med en nästan dokumentär nerv i regi och foto.

Regissörslistans helt oundgängliga volontärer

Det finns en man som heter Bo Korpberg som var och varannan vecka skickar nya namn till listan över kvinnliga regissörer. Han är så hängiven och entusiastisk att han förtjänar ett eget omnämnande. Tack vare honom och många andra är det nu bara 20 namn kvar tills det vi har 1000 namn på listan!

Missa inte Feministisk Filmfasta på Rio i helgen!

I helgen lanserar Bio Rio tillsammans med WIFT och Rättviseförmedlingen sin nya A-märkning. Den kommer att tilldelas filmer som passerar det så kallade Bechdeltestet (som jag bland annat skrivit om här) Syftet med den nya loggan är att medvetandegöra, synliggöra och uppmuntra till att öka kvinnors representation i film.

Feministisk filmfasta handlar om att lyfta fram kvinnliga regissörer och det gör jag även under denna lanseringshelg, närmare bestämt nu på lördag klockan 14.00 på Rio. Då visar jag en av mina favoritfilmer; 35 shots of Rum av Claire Denis. Se det som en uppvärmning inför Claire Denis besök på Stockholms Filmfestival i november!

Om filmen:  

35 Shots of Rum av Claire Denis (2008)

Lionel och hans tonårsdotter Josephine lever tillsammans i Paris arbetarkvarter. Där möter vi dem i en avgörande brytningstid i livet, precis när deras relation står i farstun till både vuxenblivandet och den begynnande ålderdomen. Av att vara behövd och behöva den andres stöd. Men efter att ha levt ensamma under så många år har det blivit svårt för dem att släppa in andra människor i sitt liv. Claire Denis är en av mina favoritregissörer och med 35 Shots of Rum bjuder hon in oss till ett Paris bortom de borgerliga salonger vi kanske vanligtvis förknippar med fransk film. Dessutom är detta en filmisk raritet. Det är nämligen en mycket vacker och poetisk skildring av en fullt fungerande, kärleksfull relation mellan en pappa och dotter.

Claire Denis tilldelas Lifetime Achievement Award

Claire Denis tilldelas i år Stockholm Filmfestivals Lifetime Achievement Award och jag har fått den stora förmånen att skriva en essä om en av mina favoritregissörer till årets katalog. Denis som skildrare av de europeiska migrantarbetarnas verklighet, den franska koloniala erfarenheten men också hennes alldeles unika känsla för de tillsynes banala tingen i utkanten av berättelsen. Hur vardagliga saker som en riskokare, generator eller moped i Denis filmer kan inrymma sanningar om vad det innebär att vara människa.


Mer om priset och pristagaren här: http://m.screendaily.com/5062269.article
Om Claire Denis på bloggen: http://filmfasta.blogspot.se/2012/04/claire-denis.html
Om beau Travail på bloggen: http://filmfasta.blogspot.se/2012/04/beau-travail-av-claire-denis.html

Filmmuseum i Berlin och en mönstrad tantskjorta

I helgen hade jag återigen möjlighet att besöka Museum für film und fernsehen i Berlin. Det är ett mycket fint iscensatt museum om tysk filmkonst. Det är dessurom ett museum med stort fokus på kvinnors bidrag till filmhistorien. Den tidiga filmhistorien beskrivs utifrån skådespelerskor som Henny Porten. Tre rum är tillägnade Marlene Dietrich med fotografier och kostymer, bland annat cylinderhatten från Blå ängeln. Ett helt rum är tillägnat Leni Riefenstahl med en modell över samtliga kamerapositioner på Berlinstadion vid inspelningen av Olympiafilmerna 1938. Här kan man se både vingarna från Wim Wenders Himmel över Berlin och Jürgen Prochnows gummistövlar från Das Boot. Men för mig är det ändå en mönstrad tantskjorta som gör mig mest starstruck. Det är nämligen den skjorta som bar av den enastående skådespelerskan Brigitte Mira i Rainer Werner Fassbinders Rädsla urholkar själen (för övrigt den vackraste filmtiteln någonsin). 

Nu...In a world av Lake Bell