Under juli månad har jag, Suzanne Osten, Saga
Becker, Bitte Andersson och Fredrik Gertten fått välja varsin favoritfilm från
året som gått. Den 17 -23 juli kl. 18.30 har jag valt att visa Celine Sciammas
underbara Girlhood och idag presenterade jag filmen på Zita och förklarade
varför just den filmen är en av mina favoritfilmer från förra året.
"Jag flyttade ganska nyligen till ett nytt ställe som ligger uppe på en höjd. På
ena sidan av berget kommer man ner med en hiss och på andra sidan med hjälp av
en lång lång trappa som i uppdelad i flera avsatser där det står lite bänkar
som man kan sitta på.
Bänkarna i mitten av avsatsen har blivit en samlingsplats för områdets a –
lagare. En grupp som uteslutande består av äldre män. De är vänliga och
fullständigt harmlösa. Och ibland när jag går förbi med barnen sjunger de Idas
sommarvisa för oss.
Men. Jag insåg bara alldeles nyligen att jag har börjat undvika att gå förbi
dem när jag är själv. Att jag föredrar att åka med hissen istället. Jag funderat
väldigt mycket på det här och insåg att jag har ett kroppsminne som
överröstar allt mitt rationella tänkande. För det som händer när jag går nerför
den där trappan är att männens samtal stannar av, och de sitter stumt och
tittar på mig från att jag sätter foten på det översta trappsteget tills dess
att jag kommer ner till foten av trappan. Först då börjar de tala med varandra
igen. Men jag menar, de har ju aldrig sagt ett ont ord till mig och jag har
aldrig uppfattat något hotfullt i deras blickar. Jag uppfattar det mest som att
de inte vill att jag ska höra vad det säger och att varje människa som passerar
bara är en distraktion från de dagslånga sittningarna på bänken. Och ändå
känner jag mig alltså fruktansvärt obekväm.
Kan det möjligen ha att göra med att jag som kvinna har gått den där promenaden
allt för många gånger tidigare i mitt liv, och under mindre behagliga
omständigheter? Nog påminner det ganska mycket om alla de där gångerna jag var
tvungen att passera killarna i min mellanstadie-, högstadie-, och
gymnasieskolan påvägen till matsalen medan de ropade saker efter mig. Eller
bara glodde under tystnad. Nog påminner det mig om att passera de där
uttråkade soldaterna som brukade hänga ute på gatan i närheten av min mormors
hus i Polen. Nog påminner det mig om när jag passerade den där byggnadsställningen med
sysslolösa män på semestern.
Sammanlagt påminner den här banala situationen
om så mycket fysiskt obehag att det påverkar min vardag. Så pass att jag numera alltså
inte känner mig bekväm med att passera en grupp harmlösa män utan att
känna obehag. Sedan skäms jag och tänker att jag borde ta den vägen i alla
fall, bara för att inte låta min samlade erfarenhet påverka vilka vägar jag
tar. Och sedan tänker jag att jag är 40 och inte längre behöver ta en väg till
matsalen som får mig att känna mig otrygg.
Den starkaste scenen i Girlhood är förmodligen den där tjejerna mimar till
Rihannas Diamonds och Marieme blir upptagen i gruppen - den ger mig
fortfarande rysningar. Men scenen som ni kommer att se precis i början av
filmen där tjejerna högljutt lämnar träningen för att genast tystna när de
passerar en grupp unga män säger allt om Celine Sciammas storhet som filmare
tycker jag.
För i samband med min filmfasta får jag ofta frågan om jag tror att filmer
nödvändigtvis skulle bli bättre bara för att kvinnor gjorde dem eller om jag
tycker att kvinnor har en särskild känslighet som gör dem extra lämpade att
göra film. Så är det ju naturligtvis inte. Men. Det finns en kvinnlig
erfarenhet som till exempel kan handla om den här typen av fysisk utsatthet.
Och Celine Sciamma är en mästare på att lyfta fram den typen av kvinnliga
erfarenheter i sina filmer. Jag ser det i så många scener i Girlhood som också
visar att grupptillhörigheten i tonåren ibland är det enda trygga sättet att få
utforska världen och vem man vill vara. "
