 |
tisdag 3 april 2012
Where the action is
Jag har försökt att vara så bred i mitt urval av film som möjligt på bloggen men det har kanske lutat lite åt det smalare utbudet. Det vill jag naturligtvis i mångfaldens namn kompensera genom att nämna några breda kommersiella filmer med en massa spektakulära explosioner. Filmer med meteoriter ur omloppsbanor, testosteronstinna minröjare och avancerade svenska GPS-styrda raketvapen. Ni vet filmer som kostar en massa pengar att göra vilket gör att få kvinnor får vara med och leka. Men det finns några undantag.
Genres okrönta drottning är naturligtvis Katheryn Bigelow. Hon blev historisk då hon som första kvinna någonsin 2010 mottog Oscarsstatyetten för bästa regi för sin film Hurtlocker. Hon har sedan allra första början arbetat med de största Hollywoodstjärnorna och i de bredaste genrerna. Hennes filmografi innehåller i kronologisk ordning: motorcykelknuttar, vampyrer, poliser, surfare, cyberpunkare (minns ni dem?), yxmördare, ubåtskaptener och minröjare.
Min absoluta favoritfilm av Bigelow är fortfarande Strange Days (1995).
Det är en slags framtidsdystopi som utspelar sig på nyårsafton vid milleniumskiftet. En science fiction med Ralph Fiennes, Angela Bassett och Juliette Lewis i rollerna. Ni vet hur framtidsvisioner ofta utspelar sig i en, för upphovsmakaren, väldigt avlägsen tid. Men när man sedan passerat det datumet riskerar allt att snabbt kännas väldigt daterat. Lite så är det ju här och kanske särskilt på grund av den onödigt stora fokuseringen på den då så fräscha MiniDisctekniken. Men annars tycker jag att de urbana miljöerna fortfarande är väldigt suggestiva. Och Angela Basset! Hennes actionhjältekaraktär "Mace" skulle sparka cyborgen Terminators rumpa vilken dag som helst. Bigelow arbetar för övrigt just nu med en film om jakten på Usama bin Laden.
En annan väldigt framgångsrik actionregissör är Mimi Leder. Hon har gjort filmer som Fredsmäklaren (1997) med George Clooney, Nicole Kidman och stulna ryska kärnvapen. Men framförallt är hon kvinnan bakom den fantastiska kometkrossarjordenfilmen Deep Impact (1998).
Karyn Kusama knockade många med sin fantastiska boxningsfilm Girlfight (2000). Det är för övrigt ytterligare en film för tonårsföräldrar som vill se starka kvinnliga karaktär med sina barn. Mycket bra film. Hon har sedan dess gått vidare till att göra science fiction Aeon Flux (2005) och skräck Jennifer's Body (2009).
Genres okrönta drottning är naturligtvis Katheryn Bigelow. Hon blev historisk då hon som första kvinna någonsin 2010 mottog Oscarsstatyetten för bästa regi för sin film Hurtlocker. Hon har sedan allra första början arbetat med de största Hollywoodstjärnorna och i de bredaste genrerna. Hennes filmografi innehåller i kronologisk ordning: motorcykelknuttar, vampyrer, poliser, surfare, cyberpunkare (minns ni dem?), yxmördare, ubåtskaptener och minröjare.
Min absoluta favoritfilm av Bigelow är fortfarande Strange Days (1995).
Det är en slags framtidsdystopi som utspelar sig på nyårsafton vid milleniumskiftet. En science fiction med Ralph Fiennes, Angela Bassett och Juliette Lewis i rollerna. Ni vet hur framtidsvisioner ofta utspelar sig i en, för upphovsmakaren, väldigt avlägsen tid. Men när man sedan passerat det datumet riskerar allt att snabbt kännas väldigt daterat. Lite så är det ju här och kanske särskilt på grund av den onödigt stora fokuseringen på den då så fräscha MiniDisctekniken. Men annars tycker jag att de urbana miljöerna fortfarande är väldigt suggestiva. Och Angela Basset! Hennes actionhjältekaraktär "Mace" skulle sparka cyborgen Terminators rumpa vilken dag som helst. Bigelow arbetar för övrigt just nu med en film om jakten på Usama bin Laden.
En annan väldigt framgångsrik actionregissör är Mimi Leder. Hon har gjort filmer som Fredsmäklaren (1997) med George Clooney, Nicole Kidman och stulna ryska kärnvapen. Men framförallt är hon kvinnan bakom den fantastiska kometkrossarjordenfilmen Deep Impact (1998).
En annan filmskapare med smak för agenter och explosioner är Kathrine Windfel. Hon har framförallt gjort en rad tv-serier som till exempel Kronvittnet men har nu även gort långfilm och hennes Hamilton - I nationens intresse går just nu på bio.
Var med och skapa en lista med förslag på filmer till SVT
Jag är på. Rättviseförmedlingen är på. Men är du på? Hjälp oss att presentera en lista med kvinnliga regissörers filmer som ni vill se på SVT. Följ länken.
http://www.facebook.com/#!/rattviseformedlingen
måndag 2 april 2012
Céline Sciamma - Tomboy
Ett av mina starkaste minnen från när jag var liten är hur jag, fem år gammal, ligger på golvet i köket och skriker till min mamma att jag visst är kille. Min mamma bara skakar på huvudet och säger att man måste ha snopp för att vara pojke. Det var en ständig kamp mellan jeans och rutig kilt, utsläppt och flätor, jympadojjor och lackskor när jag var liten. Min mamma ville framförallt att jag skulle ha långt hår ända ner till rumpan. En opraktisk frisyr jag hade hela min uppväxt. Opraktisk när man skulle slåss, klättra och jaga. Min revolt kom först många år senare när min mamma lämnade mig ensam hos frisören och jag kom hem med rakat huvud och jordens längsta synthfläta, ända ner till rumpan. Fortfarande, utan jämförelse, mitt livs ljuvaste revansch!
I Tomboy flyttar 10 - åriga Laurie med sin familj till en ny stad. En lillebror är påväg och det är fortfarande sommarlov. Alla områdets barn samlas på gården för evighetslånga dagar av bad och lek. Redan vid första mötet med de nya lekkamraterna tas Laurie, med sitt kortklippta hår och shorts, för en pojke. Hon låter det ske och plötsligt är Laurie - Michaël. Som Michaël har hon tillgång till båda världar, fotboll med killarna och sminklekar med Lisa. Men hösten närmar sig och skolstarten hägrar. Varför hittar inte kompisarna Michaël på klasslistan?
Sciamma lyckas med Tomboy nå en plats och ett uttryck som är så äkta att det ibland känns som om någon bara ställt upp en obemannad kamera och låtit den rulla. Leken, skratten och samtalen flödar så otvunget mellan barnen. Tillslut är vi en i gruppen. Och vår lojalitet är således med barnen. Därför blir också vuxenvärldens svek desto smärtsammare.
Men Sciamma visar även effektivt barnens hierarkier och spänningarna i gruppen. Redan vid 10 års ålder är det tydligt att det är betydligt roligare att vara kille och att flickorna redan börjat inreda sin plats på sidolinjen och passivt iaktta vad killarna gör. När Laurie/Michaëls otydliga könstilhörighet avslöjas för gruppen är inte heller den oberörd. Men mest av allt störs hennes mamma. Hon är inte sen att bekräfta Laurie/Michaël när hon gör något som är kvinnligt könskodat som att sminka sig och det är slutligen också hon som tar på sig att ställa allt tillrätta.
Fotot är fantastiskt och öppningsscenen med Lauries nacke i förgrunden känns i hela kroppen. Vinden som tar tag i håret i hennes kortklippta nacke och hur hennes hand fångar luften är inget annat än sublim. Zoé Heran är fantastisk i rollen som Laurie/Michaël. Hennes lite truliga men klara uppsyn är oavbrutet fascinerande att se på.
Filmer som Mitt liv i rosa (1997) och Billy Elliot (2000) går fortfarande varma på skolbio-föreställningar landet över. Det finns en stor efterfrågan på könsöverskridande filmer för barn och utbudet är tämligen begränsat och har, som ni ser, några år på nacken.
Men nu finns här alltså Celine Sciammas Tomboy. Och det borde vara svaret på alla progressiva mellanstadielärares böner om en meningsfull bioupplevelse för sina elever. Eller?
Filmkritikern Malena Janson skrev i helgen en mycket bra text under rubriken Genusmyteri känsligt ämne på film En av frågorna hon ställer sig i texten är varför Tomboy säljs in som en vuxenfilm. Ett skäl kan vara att filmens ambivalens anses för avancerad för barn. Det finns också en tradition inom barnfilmen av att ha en tydligt uppfostrande funktion, något som Tomboy saknar. En bred hetronormativ familjefilm skulle alltså säga att man visserligen kan "leka" med könsrollerna men att man till slut ändå måste rätta sig i ledet. Växa upp och ta på sig klänningen alltså - både bildligt och bokstavligt. Det gör inte Sciamma. Hon låter det bero.
I slutscenen får Laurie/Michaël möta sin nyfödde lillebror. Det är en väldigt ödesmättad scen. För redan denna lilla människa, alldeles ny och naken inför världen, är könskodad och satt att uppfylla alla våra könsbetingade förväntningar.
Källa: Bio
I Tomboy flyttar 10 - åriga Laurie med sin familj till en ny stad. En lillebror är påväg och det är fortfarande sommarlov. Alla områdets barn samlas på gården för evighetslånga dagar av bad och lek. Redan vid första mötet med de nya lekkamraterna tas Laurie, med sitt kortklippta hår och shorts, för en pojke. Hon låter det ske och plötsligt är Laurie - Michaël. Som Michaël har hon tillgång till båda världar, fotboll med killarna och sminklekar med Lisa. Men hösten närmar sig och skolstarten hägrar. Varför hittar inte kompisarna Michaël på klasslistan? Sciamma lyckas med Tomboy nå en plats och ett uttryck som är så äkta att det ibland känns som om någon bara ställt upp en obemannad kamera och låtit den rulla. Leken, skratten och samtalen flödar så otvunget mellan barnen. Tillslut är vi en i gruppen. Och vår lojalitet är således med barnen. Därför blir också vuxenvärldens svek desto smärtsammare.
Men Sciamma visar även effektivt barnens hierarkier och spänningarna i gruppen. Redan vid 10 års ålder är det tydligt att det är betydligt roligare att vara kille och att flickorna redan börjat inreda sin plats på sidolinjen och passivt iaktta vad killarna gör. När Laurie/Michaëls otydliga könstilhörighet avslöjas för gruppen är inte heller den oberörd. Men mest av allt störs hennes mamma. Hon är inte sen att bekräfta Laurie/Michaël när hon gör något som är kvinnligt könskodat som att sminka sig och det är slutligen också hon som tar på sig att ställa allt tillrätta.
Fotot är fantastiskt och öppningsscenen med Lauries nacke i förgrunden känns i hela kroppen. Vinden som tar tag i håret i hennes kortklippta nacke och hur hennes hand fångar luften är inget annat än sublim. Zoé Heran är fantastisk i rollen som Laurie/Michaël. Hennes lite truliga men klara uppsyn är oavbrutet fascinerande att se på.
Filmer som Mitt liv i rosa (1997) och Billy Elliot (2000) går fortfarande varma på skolbio-föreställningar landet över. Det finns en stor efterfrågan på könsöverskridande filmer för barn och utbudet är tämligen begränsat och har, som ni ser, några år på nacken.
Men nu finns här alltså Celine Sciammas Tomboy. Och det borde vara svaret på alla progressiva mellanstadielärares böner om en meningsfull bioupplevelse för sina elever. Eller?
Filmkritikern Malena Janson skrev i helgen en mycket bra text under rubriken Genusmyteri känsligt ämne på film En av frågorna hon ställer sig i texten är varför Tomboy säljs in som en vuxenfilm. Ett skäl kan vara att filmens ambivalens anses för avancerad för barn. Det finns också en tradition inom barnfilmen av att ha en tydligt uppfostrande funktion, något som Tomboy saknar. En bred hetronormativ familjefilm skulle alltså säga att man visserligen kan "leka" med könsrollerna men att man till slut ändå måste rätta sig i ledet. Växa upp och ta på sig klänningen alltså - både bildligt och bokstavligt. Det gör inte Sciamma. Hon låter det bero.
I slutscenen får Laurie/Michaël möta sin nyfödde lillebror. Det är en väldigt ödesmättad scen. För redan denna lilla människa, alldeles ny och naken inför världen, är könskodad och satt att uppfylla alla våra könsbetingade förväntningar.
Källa: Bio
SVT: s långfilmsutbud i mars. 29 filmer - 1 kvinnlig regissör
Igår bemötte SVTs långfilmsinköpare min kritik om kanalens mansdominerade långfilmutbud i april månad. Hon menade på Kulturnyheternas hemsida bland annat att:
- Genom att plocka ut en slumpvis månad har hon inte fått med så mycket, och mångfald handlar ju om en hel utgivning
Är april en särskilt dålig månad?
- Ja, det är det. (...) Men det är inte så att det kommer bli 50/50 tyvärr.
Eftersom april månad anses vara en särskilt dålig månad att bedöma SVT:s långfilmsutbud har jag istället tittat på mars månads långfilmsutbud. Observera att jag inte räknat med Charlie Chaplins filmer som nog får anses vara kortfilmer och det rumänska kortfilmspaketet Skrönor från de gyllene åren där en kortfilm av en kvinna ingick. Det rör sig om totalt 29 långfilmer och här nedanför ser du resultatet. Precis som tidigare har jag gjort filmer av kvinnliga regissörer röda.
Management/Stephen Belber, Shampoo/Hal Ashby, Chicago 10/Brett Morgen, Baby Mama/Michael McCullers, Aldrig i livet/Martin Ritt, Gloria/John Cassavetes, Kniven är enda vittnet/Richard Marquand, Min vän Oskar/Pierre Billon/Åke Moberg, Five easy pieces/Bob Rafelson, The Missing/Ron Howard, White Chicks/Keenen Ivory Wayans, Crossroads/Walter Hill, En sjöman i frack/Ragnar Arvedson, Narkos/Börje Larsson, Nyckel till frihet/Frank Darabont, Svart Bok/Paul Verhoeven, När Harvey mötte Bob/Nicholas Renton, Cimarron Strip 12: Nobody/Boris Sagal, In the land of women/Jon Kasdan, Herr Lazarescus död/Christiu Puiu, In the Loop/Armando Iannucci, 4 månader, 3 veckor och 2 dagar/Christian Mungiu, Så firade vi jordens undergång/Catalin Mitulescu, Det vita bandet/Michael Haneke, The Squid and the whale/Noah Baumbach, Ministern/Jarl Kulle, Vill jag vissla så visslar jag/Florin Serban, Unfaithful/Adrian Lyne, Kvinnor utan män/ Shirin Neshat
Alltså en film av en kvinnlig regissör även i mars månad.
6 dagars fasta kvar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)