Recension av Stories We Tell av Sarah Polley

Varje barndom har sin egen mytologi. Summan av alla anekdoter och fotografier. Ibland kan det vara svårt att veta vad som verkligen hänt. I Stories We Tell försöker Polley rekonstruera minnet av sin döda mor genom att intervjua alla sina släktingar...hela recensionen hittar du här: 

http://nojesguiden.se/recensioner/film/stories-we-tell

Missa inte För dig naken av Sara Broos ikväll 23.00 SVT2

Retuscheringen av Melissa McCarthy avslöjar Hollywoods innersta tankar

Det var bara någon vecka sedan jag med glatt humör skrev om en artikel jag läst i Hollywood Reporter som visade på ett paradigmskifte i Hollywod som alltmer anpassar sig till sin åldrande publik och numera i allt större utsträckning castar kvinnor över 40 såsom Sandra Bullock, Meryl Streep och Halle Berry i sina filmer. I artikeln refererades det särskilt till filmen The Heat, en av få actionkomedibuddyfilm med två kvinnor i huvudrollerna över 40 - Melissa McCarthy och Sandra Bullock. Men här kommer smolket i bägaren. Om ni tittar på bilden till höger så kan ni se den retucherade 
versionen av filmaffischen där Melissa McCarthy inte bara råkat ut för en akut ansiktsbantning utan även gått från att vara just 40 + till ja, är hon ens myndig? Om vi sedan bara bortser från det faktum att någon tjomme på 20th Century Fox tyckte det var en brilliant ide att låta praktikanten "snygga till" postern i Photoshop så kan jag faktiskt inte tänka mig en tydligare manifestation av Hollywoodsk förljugenhet när det kommer till kvinnlig representation på vita duken. Hur den ALLTID är villkorad. När det gäller ålder, vikt, hudfärg och utseende. Till och med en så vardaglig sak som synfel är sällsynt ( jag har te x tidigare skrivit om bristen på kvinnliga glasögonormar här på bloggen). Överviktiga kvinnor är bara ytterligare en underrepresenterad grupp på film. Medias besatthet av Melissa McCarthys vikt uppmärksammades tidigare också i år då en recensent på New York Observer kallade henne "tractor-sized" och "a gimmick comedian who has devoted her short career to being obese and obnoxious with equal success" i sin recension av Identity Thief. Det är knappt man vet vart man skall börja i den här sörjan men vid sidan av att denna fantastiska komiker reduceras till sin vikt så är det ju intressant att se hur Hollywood lever i djup förnekelse om hur dess publik, dvs medelamerikanen ser ut. Enligt amerikanska CDC (Centers for Deseases Control and Prevention) är 35,9 % av alla vuxna över 20 år i USA överviktiga. Vore det då inte rimligt att också denna tredjedel av befolkningen skulle vara representerad på film?

Amerikansk själsfrände

Journalisten Linda Holmes bor i Washington DC och tröttnade, precis som jag, på att det är så få kvinnor i film. Hon satte sig därför ner och räknade antalet filmer av kvinnliga regissörer och med kvinnliga karaktärer under en helt vanlig biodag i sin hemstad. Resultatet är fullständigt deprimerande och är ytterligare ett exempel på hur viktigt det är att räkna! Det är bara så som det ojämställda utbudet blir tydligt för alla. Om du räknar könsfördelningen på filmerna på repertoaren i din hemstad och skickar dem till mig skall jag publicera det på bloggen. Så här såg det ut iallfall ut Washington:

561 or 90% var berättelser om män

31 bestod av par eller ensembler som utgjordes av både kvinnor och män.  

25 var visningar av filmer om kvinnor eller flickor

1 var regisserad av en kvinna 

Nu...A pervert's guide to ideology av Sophie Fiennes

Sommarens filmer

I

Ordet biosommar är något av en motsägelse men några filmer måste ju ändå gå upp när det är fint väder och då är det ju trevligt om det inte bara är sequels med fantasifigurer i latex eller bilar som kör jättejättefort för sjätte gången. I år är det faktiskt två riktigt bra filmer av kvinnliga regissörer som har premiär i sommar. Den första var The Bling Ring av Sofia Coppola som jag redan skrivit en massa om här på bloggen. Senast en längre text i förra veckan som du hittar här. Den andra går upp den 28 juni. Det är Sarah Polleys underbara Stories We Tell. Jag skrev om den i DN när den visades under Tempofestivalen. Tillsammans med Jens Assur och Jessica Gedin utsåg jag den  också till årets Stefan Jarl Documentary Award vinnre på Tempo. Jag har även recenserat den i nästa nummer av Nöjesguiden. Den 16 augusti har Lena Koppels uppföljning på Hur många lingon finns det i skogen?, Hur många kramar finns det i världen? premiär.
Vad hade vi gjort utan Folkets Bio? Tack vare dem kan vi se både Camille mellan två åldrar av Noèmie Lvovsky den 19 juli och dokumentären Familjen Persson i främmande land Åsa Blanck och Johan Palmgren 23 augusti. TriArt sätter upp Sally Potters Ginger och Rosa den 9 aug. Annars är det verkligen en storslagen grabbsommar. Under perioden juni - aug är nämligen bara 2 av de 43 filmer som går upp på SF gjorda av kvinnor. Men i höst ser vi fram emot Hotell av Lisa Langseth och Belville baby av Mia Engberg.

Recension The Bling Ring av Sofia Coppola

The Bling Ring är en lysande samtidsskildring om våra ytligaste laster och begär. En film om den globala armé av Uggaholics med inövade spegelfejs vars största intresse är Kim Kardashians klackhöjd och huruvida Lindsay Lohan visade blygden sist hon klev ur taxin....

Hela recensionen kan du läsa här och den längre analysen kan du läsa här.