Vad var det nu vi sa?

I fredags deltog jag alltså i ett seminarium på Stockholms Filmfestival om kvinnliga förebilder på film tillsammans med SFI:s VD Anna Serner och regissörerna Lucy Mulloy (Una Noche) och Ry Russo-Young (Nobody Walks). Andrea Reuter höll i samtalet. Vi ombads alla att ta med våra respektive förebilder till samtalet. Ry hade valt Judy Garland från Vi mötas i St: Louis, Andrea Reuter Sigourney Weaver i rollen som Sergeant Ripley från Alien, Anna Serner hade valt Jennifer Lawrence som Katniss från The Hunger Games och jag valde tillsist efter visst övervägande Marie I&II från Tusenskönor.

Men när jag tillfrågades om jag ville vara med i panelen kunde jag först inte komma på en enda förebild. För vad är det egentligen? Någon man ser upp till, vill vara som? Finns det sådana? Eller var det kanske bara jag som blivit för gammal för förebilder? För många av de karaktärer som jag kom att tänka på var visserligen sammansatta och intressanta, men var de verkligen förebilder? Tveksamt.

Dessutom hann många dö innan filmen var slut. En blev rullstolsburen. En tog livet av sig i sin jakt på självförverkligande. Det känns ju inte så upplyftande eller stärkande. Och om man försöker inspireras av en sexuellt utlevande karaktär vet vi alla hur det går. Ja, precis - hon dör. Pepp? Eller så tänker man att den där karaktären i brynja skall kännas inspirerande för att halvvägs inse att man söker inspiration hos en lönnmördare. För det är ju ofta just actionhjältar som lyfts fram som kvinnliga förebilder, som te x Anne Parillaud i Nikita. Starka och handelskraftiga kvinnor som med granatkastare eller pilbåge i handen går vinnande ur striden. Men om man skulle vända på det. Hur troligt är det att någon på allvar skulle beskriva Rambo eller Rovdjuret som sina manliga förebilder? Nä knappast, och efter att funderat ytterligare på detta kom jag fram till att vi förmodligen inte alls är i behov av några förebilder, utan att det vi verkligen behöver är en mångfald av kvinnoskildringar på film.

Ry Russo-Young och jag inne i intensiv
diskussion om Tusenskönor och Adrienne Shelleys
 underskattade konstnärskap.

Varför jag ändå tillslut valde Marie I och II var för att de verkligen utmanar mig och den gängse bilden av hur kvinnor förväntas uppföra sig. För att det är vad jag verkligen behöver. Andra jag kom att tänka på var Emmi i Rädsla urholkar själen av Rainer Werner Fassbinder och Maud i Harold and Maud av Hal Ashby, Rasha i Gabriela Pichlers Äta Sova Dö och underbara Sibel i Fatih Akins Mot väggen. Utan tvivel livsbejakande vinnarskallar allihop. Men utan att vara  ouppnåliga. Istället är det själva deras mänskliga drag som gör dem inspirerande. Och precis som jag tidigare skrev är det också deras livshunger som gör dem sårbara och som gör att flera av dem dukar under.

Ry Russo Young, som valde Judy Garlands karaktär i Vi mötas i St: Louis, menade att vi inte alltid väljer våra förebilder. Som barn såg hon och hennes syster den här filmen om och om igen och spelade upp scener ur filmen för familjen. Och hur menlös Judy Garlands karaktär än är så väckte hennes trånande iallafall idén om att en kvinna kan vara en sexuell varelse.

Anna Serner menade att hon haft olika förebilder i olika skeenden av livet, beroende på behov. Allt från Susan Sarandon i Thelma&Louise till Katniss Everdeen i The Hunger Games. Även om hon ville understryka att det inte är i rollen som VD för SFI som hon upplever sig inspirerad av Katniss.

Någon i publiken påpekade att det saknades olika typer av kvinnliga utseenden på film och Lucy Mulloy efterfrågade fler spanskamerikanska kvinnoporträtt i Hollywoodfilm.

Anna Serner berättade om hur hon i dagarna varit på en konferens med samtliga europeiska filmhus och gett dem skrämselhicka genom att berätta om Filminstitutets jämställdhetsarbete och att i princip ingen av de församlade kände till Bechdeltestet.

Apropå skillnaderna mellan Norden och USA vad gäller diskussionen om jämställdhet så underströk både Russo -Young och Mulloy att diskussionen inom den sfär där de verkar - den amerikanska independentfilmen - inte går att jämföra med situationen i Hollywood och att det ytterst är storleken på produktion och finansiering som gör att färre kvinnliga regissörer finns representerade i Hollywood.

Apropå karaktären Bella i Twilight som eventuell förebild menade flera i panelen att hon var passiv i sitt förhållande till Edward och Mulloy tyckte att hon ytterst var en kommersiell produkt. Ry Russo Young, ville ändå trycka på mångfaldsaspekten, och menade att Bella kan ses som en motreaktion mot de krav som ställs på den moderna kvinnan. Att det finns en längtan hos en del kvinnor att slippa ta ansvar och att bara gå upp i en relation. Något som återigen inte skulle vara ett problem om det inte var för att det blir den dominerande kvinnobilden när det finns så få alternativ. Ry berättade också att hon som barn ofta fattade tycke för de "onda" karaktärerna som den onda häxan i Trollkarlen från OZ eftersom hon iallafall gjorde något.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag verkligen gillar kvinnliga karaktärer med riktiga repliker. Det tycker jag är vansinnigt inspirerande. Kvinnor som pratar alltså. Det påminner mig om hur det kan vara i verkligheten. Ännu bättre ifall de tillåts vara roliga, eller roligast. Ha de vassaste, mest dräpande replikerna. Som Bette Davis alltid har. Och precis som Ry säger, då hade vi kanske kunnat ha större överseende med menlösa filmkaraktärer som Bella och hennes passiva trånande efter Edward.