Du kan ta tjejen ur förorten men aldrig förorten ur tjejen

Det är tredje gången de är inne i Paris Hiltons palatsliknande hus. Hon har som vanligt varit
generös nog att lämna nycklarna till hela härligheten under dörrmattan, det är bara att promenera in. Stämningen i gruppen är uppsluppen men samtidigt avslappnad. Vid det här laget har nämligen Rebecca, Nicki, Marc och de andra slutat oroa sig för att bli ertappade. De väljer målmedvetet ut kvällens outfit ur garderoben. Musiken dånar ur högtalarna, stripstången går varm och sällskapet intar rutinerat sina spegelminer inför varandras mobilkameror. Klick. Jag äger. Klick. Jag finns.

På fredag har The Bling Ring av Sofia Coppola premiär på svenska biografer. Den bygger på verkliga händelser och skildrar en grupp ungdomar på inbrottsturné i kända människors hem i Hollywood. Den gick överraskande helt lottlös från Cannes där den tävlade i kategorin Un Certain Regard. Kanske är det för att den har något flyktigt och ogripbart över sig. Men förmodligen är det för att den vid en första anblick ser ut som en bagatell om ytliga tjejgrejer såsom smink, kändisdyrkan, prylar och shopping. Men för mig är det alldeles uppenbart att The Bling Ring bär på en djup sanning om utanförskapets väsen och den svårstillade materiella hunger det föder.

Jag är uppvuxen i Dalen i södra Stockholm, ett ganska stort bostadsområde som byggdes i början på 80-talet. För att komma dit tar man tunnelbanan till Sandsborg och går sedan ut åt vänster. Tar man av till höger kommer man till villorna i Enskede. Samma postkod, bara själva tågspåret skiljer de två områdena åt. De här områdena lever i en slags symbios där Dalen definierar Enskede och tvärtom. Vad som är vi och dom. När jag växte upp var skillnaden mellan områdena som den mellan morgon- och kvällstidning, inbundet och pocket, gran med levande stearinljus och plastgran med Wunderbaum. Och så det faktum att många av oss Dalenungar själva var eller hade en förälder som var född utomlands. Ja, ni fattar, natt och dag och så vidare. För mig var motsvarigheten till filmens (och verklighetens) Paris Hilton under gymnasiet ingen specifik kändis utan just tjejerna på andra sidan spåret. Vi kallade dom Rosendalsflickor, både för att det lät lite tjusigt men också för att de flesta extraarbetade på det där trägårdscaféet på Djurgården med samma namn. De tycktes alla ha något otvunget svalt och kvinnligt över sig. Naturligt bra hy liksom. Mitt extraarbete på McDonalds Sergelgatan jobbade definitivt emot mig på den punkten.

Rosendalsflickorna var knappast nere med Gucci, men de var tveklöst klassiga. Självklara i mina ögon (jag vet ju idag att det rasade en massa tonårshormoner i dem också). Mina modedrömmar från den här tiden var ju i och för sig inte heller vävda av vare sig cashmere eller beströdda med några Swarowskikristaller. Sanningen att säga visste jag nog inte ens vad ett modehus var för någonting. Jag hade mest burit ärvda kläder från min mammas polska väninnas barn, ända tills dess att jag gick i 4:an (1985) och mina utsvängda 70 -talsbyxor drabbades av självinsikt och insåg att de var fruktansvärt ute. Några år senare fick vi kabel-tv i Dalen och MTV introducerades i våra vardagsrum. Då väcktes alla våra drömmar om hedonistiska shoppingresor till London med Levis 101:or, fransiga skinnjackor och sportiga Bennettonparfymer på önskelistan.

Scenen från Paris Hiltons överdådiga partyrum väcker alla de där materiella drömmarna jag en gång drömt men för länge sedan glömt. Känslan av hur det kändes att stå utanför och titta in genom skyltfönstret. Det där ruset som kommer av att få äga och därmed tillhöra världen, bortom den lilla förort man kommer ifrån. Därför blir The Bling Ring som en inkarnation av själva villkoret för innanförskap. Hur shopping och ägande blivit det enda garanterade sättet att få tillhöra samhället. Samtidigt som det lite Lutherskt sådär anses fult att visa sin begärsriktning allt för tydligt. För att inte tala om att intressera sig för vad kändisar har för sig. Men det kan jag säga, hade jag varit 16 år i ett område som Dalen idag hade jag säkert också tillbett Kim Kardashians kilklackade Loubetines och funderat över vilka örhängen Lindsay Lohan bar när hon senast blev arresterad. Som någon slags eskapism.

Själv har jag ju kommit över allt det där med att vilja äga saker. Eller okej, nästan i alla fall. Men Buy Nothing Day och privata köpstoppsexperiment i all ära, att kunna välja bort drömmar om konsumtion är ett privilegium i sig. Att känna sig mätt och avstå. Den känslan infinner sig nämligen bara när man redan har allt eller i alla fall vet att man har möjlighet att införskaffa allt man drömmer om. Och det är därför det är så berusande att vara inne i Paris Hiltons hus. Att föreviga ett ögonblick av absolut självklarhet. Klick. Jag äger. Klick Jag finns till.