Om jag hade någon bortbytingsfantasi som barn så var det att Mary Poppins var min
riktiga mamma. Jag tror jag har sett filmen en siljon gånger (för det är visst ett tal) och jag kan alla låtar nästan lika bra som jag kan alla låtarna från Sound of music. För några år sedan fick min dotter filmen och förstod äntligen varför "Lite socker i botten så går medicinen
ner" måste sjungas vid varje bläkigt pillersvälj hemma hos familjen Bendjelloul. Och jag vet att det sånt som vuxna som fortfarande älskar barnprogrammen från sin barndom säger, men "Min dotter gillar verkligen Mary Poppins". Jag tror att det är för att Mary är som en sjungande, dansande, trollande, kärleksfull Barnombudsman på hembesök. Någon vars enda egentliga uppgift är att tillträttavisa känslokalla föräldrar med medeltida bestraffningsmetoder (ja, jag pratar om såna som dig, du som ruskade ditt barn på Eriksdalsbadet igår!). Och när de vuxna ätit sina pepparkakor är det dags för Mary att säga adjö för att gå vidare till andra behövande barn. Men för min del hade hon gärna fått stanna kvar...for ever and ever and ever. Det skulle vara så väldigt supercalifragilisticexpialidocious!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar