Feministisk Filmfasta enligt Annika Ivarsson

Leni Riefenstahl

På gymnasiet läste jag filmhistoria. Den enda kvinnan som överhuvudtaget nämndes då var Leni Riefenstahl. Mest känd är Riefenstahl för Viljans triumf, en trevlig liten propagandafilm om NSDAP:s partikongress i Nürnberg 1935. Annars var filmhistorien endast befolkad av män verkade det som. Det kändes väldigt upplyftande att som blivande “kvinnlig” filmare veta att ens enda möjliga förebild var en nazist. På något sätt var det som att den där filmhistoriekursen gjorde det klart en gång för alla att filmer gjorda av kvinnor inte har något som helst filmhistoriskt värde. Nu vet jag att det inte är sant. Men då var det rätt deppigt.

Jag började filmfasta under Göteborgs filmfestival. Utan att tänka på det hade jag enbart köpt biljetter till filmer gjorda av kvinnor. Visserligen såg jag endast tre filmer på grund av personlig ekonomisk kris detta år, så det kanske egentligen inte var så värst anmärkningsvärt. Men det kändes ändå som ett tecken på att abstinensen av mansfilmer kanske inte skulle bli så svår. Sen, helt ärligt, jag brukar inte se så mycket film i vanliga fall. Dels tar jag mig inte tid till det, men det är också något med det näst intill obegränsade utbud jag dagligen står inför tack vare internet. När man kan välja mellan allt som finns i hela världen, är det oftast lättare att inte välja någonting alls. Så: begränsningar är bra och filmfastan gav mig en anledning att börja se film igen.

 Jag har sett mycket tysk och fransk film. Sett fler filmer av samma regissör. Claire Denis, Catherine Breillat. Margarethe von Trotta, Mai Zetterling. Många svenska kortfilmer samt videokonstnären Joanna Rytels samlade filmografi. Samt sett en film av Suzanne Osten som jag haft liggande i 4 år, men aldrig kommit mig för att se förrän nu.

'

Jag är övertygad om att man inte kan se på en film ifall den är gjord av en kvinna eller en man. Det är nonsens. Jag säger dock inte att könet på regissören är oväsentligt. I så fall hade jag inte valt att genomgå denna fasta. Vi lever i en värld där kvinnor generellt är underordnade män. Det är klart att den erfarenheten och det perspektivet speglas i kvinnors filmer, även om det kan ta sig väldigt olika uttryck, dels för att det finns andra faktorer än enbart det biologiska könet som påverkar oss, och dels skiljer det från regissör till regissör hur mycket av dens personliga erfarenheter och syn på världen som sipprar ner i filmen. Det finns heller inga garantier att kvinnor gör feministisk film. Claire Denis’ film Beau Travail klarar inte Bechdel-testet. (Men det är en underbar film!) Och hey liksom! Både Susanne Bier (“det är osexigt med män som är pappalediga”) och Marianne Ahrne (“Kvinnor passar inte som regissörer för då blir de averotiserade”) har ju rätt sunkig syn på könsroller i min mening.

Om jag ska våga mig på en spaning eller en slutsats av mitt filmfastande: (håll i huvudet att jag nu mest sett europeisk film, och ganska många gjorda på 60-70-talet) så är det att kvinnor gör relativt korta filmer. De flesta jag har sett har landat på cirka en och en halv timme. Varför kan jag bara spekulera i. Kanske vill man inte, likt sina manskollegor sväva ut, berusade av sin egna genialitet, utan håller sig striktare till det man vill berätta. Beror detta på yttre förutsättningar som pengar? Det är en faktisk verklighet att kvinnor har oftast en mindre budget till sina filmer.

Diskvalificerad!

Jag har hållt mig strikt till filmfastan, med ett undantag som ter sig närmast ironisk i sammanhanget: Jag såg The Hobbit av Peter Jackson. Mastodontfilmen om en massa mansdvärgar och en manshob. (Det har nog sagts förr, men det är obegripligt att förstå hur de fortplantar sig.) En kvinna syns till i hela filmen. Det var verkligen inte värt det.

Nu tänker jag att jag inte vill sluta filmfasta. Det har väl hänt att jag fått lust att se en film av en man, men alltid tänkt att det kan vänta till sen. Det är ingen brådska. Och innan den dagen kommer så finns det så ofantligt mycket film gjord av kvinnor att se så att det skulle kunna räcka en hel livstid.

Men om jag nu ändå ska bryta fastan på påskafton, som brukligt, kanske det vore lämpligt att kröna denna filmfasta genom att se Den stora olympiaden av Leni Riefenstahl. Tre timmar sport i svartvitt. Jag har hört att det ska vara väldigt vackert filmat, bara man nu kan bortse från det tvivelaktiga budskapet om den fascistiska superkroppen. Och genom detta sluta cirkeln på något vis.

Bonus: Filmlista

Spelfilm:

Hannah Arendt - Margarethe von Trotta (Tyskland)

Christa Klages stora förtvivlan - Margarethe von Trotta  (Tyskland)

Rosa Luxemburg - Margarethe von Trotta (Tyskland)

Die bleierne Zeit (Marianne and Julianne) - Margarethe von Trotta  (Tyskland)

Can go through Skin - Esther Rots (Nederländerna)

Antonias värld - Marleen Gorris (Nederländerna)

Fat Girl - Catherine Breillat (Frankrike)

36 fillette - Catherine Breillat (Frankrike)

Nattlek - Mai Zetterling (Sverige)

Flickorna - Mai Zetterling (Sverige)

Tomboy - Celine Sciamma (Frankrike)

ACAB All Cats Are Brilliant - Constantina Voulgaris (Grekland)

White Material - Claire Denis (Frankrike)

Beau Travail - Claire Denis (Frankrike)

2 days in Paris - Julie Delpy (Frankrike)

Dokumentär:

Agnes stränder - Agnes Varda (Frankrike)

Nowhere home - Margreth Olin (Norge)

Besvärliga människor - Suzanne Osten (Sverige)

Kortfilm/Konstfilm/Kortdokumentär:

Me Seal Baby/Flasher Girl On Tour/ Unplay/Animal Performance/Then I’ll Take your Cat/To think things you don’t want to - Joanna Rytel (Sverige)

Kroppen min - Margreth Olin (Norge)

Det kommer aldrig att gå över - Amanda Kernell

The So-Called Caryatids - Agnes Varda (Frankrike)

Women Reply - Agnes Varda

Fastebrott:

The Hobbit - Peter Jackson