Äta Sova Dö av Gabriela Pichler

Med fingertoppskänslan hos en punchig slugger har svensk film de senaste åren försökt avhandla frågan om utanförskap, klass och invandrarskap. Tills nu. För med sitt absoluta gehör för karaktärer, platser, situationer, dialog och med sin respekt för frågans komplexitet möblerar Gabriela Pichler fullständigt om ansiktet på svensk film. 
Äta Sova Dö är 2000-talets logiska uppföljare till Kvarteret Korpen och sätter på så vis en helt ny standard för skildringar av klass på vita duken. Det tog sin tid. Men man brukar ju tala om ketchupeffekten. Först kommer det ingenting, sedan ingenting igen men sedan kommer Äta Sova Dö. 

Jag vill först bara bekänna färg och säga att det var fullständig och helt villkorslös kärlek från första ögonkastet mellan mig och Äta Sova Dö. Nästan fjärilar i magen. Det räckte bara med att se filmtiteln för att förstå att detta skulle bli början på en lång cineastisk kärleksaffär. För att den rymmer allt och lyckas kommunicera hela filmens väsen i tre små ord. Och sedan har titeln också den där bevingade kvaliteten som bara vissa filmtitlar besitter. Titlar som effektivt ringar in ett allmänmänskligt sinnestillstånd och därför genast måste införlivas i ens vokabulär. 

- Hur var det på jobbet? 

- Falling Down (dagar på gränsen till nervsammanbrott) 

- Hur har ni det på landet? 

- Äta Sova Dö! (outsäglig tristess) 

20-åriga Raša (Nermina Lukač) lever med sin kroniskt sjuke och ensamstående pappa (Milan Dragisic) på en mindre ort i Skåne. Här kretsar livet mest kring familjen, vännerna och arbetet på den lokala grönsaksfabriken. Ända tills fabriken en dag varslar och Raša och hennes vänner slungas ut i arbetslöshet. Nu börjar jakten på ett arbete. Med eller utan Arbetsförmedlingens hjälp är Raša övertygad om att hon kommer att lyckas och därigenom kunna stanna kvar på orten. 

Här, i de inre delarna av nordvästra Skåne, långt ifrån kustens flärdfulla sandstränder och småbåtshamnar, utspelar sig alltså denna tonsäkra debut. Ett skånskt 
”jagflyttint-epos” som gör upp med bilden av landsorten som en plats full av kedjerökande technoälskare på planksteksdiet vars enda verkliga drivkraft är att flytta därifrån. Äta Sova Dö låter oss komma under ytan på dessa utnötta chabloner och får en rad, i svensk film sällan representerade, karaktärer att kliva fram ur kulisserna. För Gabriela Pichlers sätt att använda Rašas okuvliga jakt på arbete som motor får samtidens alla vedertagna sanningar om arbetsskygga ungdomar och de invandrarkritiskas argument om de integrationsobenägna att fullkomligt implodera. Här synliggörs frågan om klass på så många nivåer samtidigt. Filmen visar på klassbegreppets komplexitet och hur styrkeförhållandena är i ständig rörelse i förhållande till en människas kön, ålder och bakgrund. Och under allt detta ligger smygrasismen som en dov ton genom hela filmen. Något som man alltid måste förhålla sig till, ibland kanske också anpassa sig efter. 

Nermina Lukač är närmast självlysande i rollen som överlevaren Raša. Men det allra vackraste med Äta Sova Dö är ändå dess ömsinta skildring av relationen mellan far och dotter. Deras vardagliga smågnabb, kramar, allvarsamma badkarssamtal och spontana brottningsmatcher på vardagsrumsgolvet. Vi möter dem i en avgörande brytningstid när deras relation står i farstun till både vuxenblivandet och den begynnande ålderdomen. Av att vara behövd och behöva stöd. Och deras styrkeförhållanden pendlar konstant mellan dessa två poler. Hon tvättar hans hår. Han tjatar på henne om vikten av att äta lagad mat. Hon agerar tolk i hans möte med den svenska sjukvården. Han väljer ut kläder till henne i affären. Det skall här sägas att detta är smått unikt. Skildringar av kärleksfulla relationer mellan ensamstående fäder och deras döttrar är ett oerhört sällsynt tema på film. Äta Sova Dö sällar sig därmed till två lysande undantag, Cous Cous av Abdellatif Kechiche och 
35 shots of Rum av Claire Denis. 

Genom att arbeta med de tillsynes små detaljerna har Gabriela Pichler, som också skrivit manus till filmen, lyckats skapat en hög trovärdighet vad gäller filmens dialog och karaktärer. Som hur hon bjuder in publiken i sitt mångspråkiga universum där svenska ord, som försäkringskassan, så självklart sprängs in i den bosniska dialogen. 
Och sedan är det detta med igenkänning och representation. Att som avsändare veta vad man talar om. För när Rašas sjuka pappa reser till Norge för att arbeta känner jag hur jag nästan tappar andan. Man talar ju ibland om "hemester", dvs att stanna hemma på semestern för att man inte har råd att resa utomlands. I min polska familj tar man "jobbester". Dvs att man precis som Rašas pappa reser utomlands under sina semesterveckor för att tjäna pengar. Och detta har jag hittills aldrig sett skildras på svensk film. 

Och så tillslut. Vilket genidrag att använda sig av den musik som alla musikaliska förståsipåare instinktivt känner beröringsskräck med men som så uppenbart är det givna soundtracket till berättelsen om Sverige utanför storstäderna - Scooters tyska arenatechno! Gabriela Pichler visar med sitt säkra bildspråk exakt vart det där arthouseskåpet skall stå. Detta är årets bästa svenska film. Så därför säger jag som Scooters superväteoxidblekta frontman H. P. Baxxter - J `adore Hardcore! Are you ready????

Källa: Premiär 5 okt!

The Pichlereffect

Nerbrottad och mörbultad av Gabriela Pichlers Äta sova dö. Bara 30 dagar kvar till premiären den 5 okt. Are you ready?

Harder Faster Pichler!

J `adore Arthouse Hardcore

Här är så trailern till Äta sova dö. Gabriela Pichler är Sveriges svar på belgiske dystopikern Bruno Dumont. För aldrig tidigare har väl Flanderns nedlagda bruksorter och knähöga lervälling känts närmare.

Och vilket genidrag sedan att använda sig av den musik som alla musikaliska förståsipåare känner instinktiv beröringsskräck med men som så uppenbart är det givna soundtracket till berättelsen om Sverige utanför storstäderna - Scooters tyska arenatechno. Att förakta Scooters musik är klassförakt. Pichler visar var arthouseskåpet ska stå! Jag säger därför somScooters superväteoxidblekta frontman H. P. Baxxter - J `adore Hardcore! Are you ready????

Trailern

Ve och fasa - ändrat premiärdatum

Alltså, det är vansinnigt frustrerande när man bespetsat sig på något och det ändras plötsligt. På SFI:s hemsida har det hela tiden stått att Äta sova dö har premiär den 7 september men nu visar det sig att den har premiär den 5 oktober....det betyder att det är 74 dagar kvar till premiären. Okej då.

Äta sova dö - Hype it up

47 dagar kvar till den svenska premiären av Gabriela Pichlers Äta sova dö och idag blev det klart att den kommer att visas på Venedigs Filmfestival under Kritikerveckan. 

Men jag tycker inte att den fått den uppmärksamhet den förtjänar. Här behövs lite draghjälp! Jag åkallar därför alla inflytelserika hipstergossar från våra kulturinstitutioner som så beredvilligt klädde sig i mental scoutuniform och mötte Wes Andersons Moonrise Kingdom med ståndsmässig mässingstrumpet och det trendiga pipskägget slaget i en klädsam råbandsknop. Var lite schyssta och dela med er av ert kulturella kapital! För ert magiska lilla hypefinger över Gabriela Pichlers Äta sova dö. Glöm för ett ögonblick den Bill Murrey-castade och vattenkammade hipsterseskapismens lockelser och dra istället på er plastförklädet och gör denna angelägna skånska fabriksgolvspärla till höstens lilla svarta. Låt ryktet om dess storslagenhet färdas långt före premiären och skapa den formidabla monsterhype ni är kapabla till. 


Läs mer: 
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5203323

Feministisk biosommar/höst

Biosommaren är som bekant synonym med sequals, prequals och män i trikåer men i år kommer det en rad intressanta filmer av kvinnor. Först ut, den 13 juli, är den mycket efterlängtade Take this Waltz av indiestjärnan Sarah Polley. Jag har skrivit om den här: http://filmfasta.blogspot.se/2012/05/amerikansk-sommarindie.html 

Your sisters sister

Jag har hittils hört väldigt skiftande omdömen om den, allt från att den är lysande till att den är en kalkon, så det skall bli intressant att se. Your Sisters sister är gjord av Lynn Shelton som tidigare bl a gjort Humpday. Den här gången har hon gjort en romantisk komedi om ett lite udda triangeldrama med Emily Blunt i en av huvudrollerna. Julie Delpy är aktuell med två filmer, dels Jag minns en sommar som är en barndomsskildring från 70 -talets Bretagne och 2 dagar i N.Y som jag skrivit om här: http://filmfasta.blogspot.se/2012/05/2-dagar-i-ny-av-julie-delpy.html. Båda är komedier. 

Jag minns en sommar 

Observera att den senare tidigarelagts. Den skulle egentligen gått upp först i oktober men sätts nu upp i september så det går utmärkt att ha en liten Delpyfestival. I augusti får även dokumentären om den kinesiske konstnären Ai Weiwei premiär. Filmen är gjord av Alison Klaymans.Två spännande svenska filmproduktioner får möta sin publik när Gabriela Pichlers Äta, sova, dö och Maud Nycander och Kristina Lindströms Palme går upp på biograf. Slutligen ytterligare en komedi, Möhippan av Leslye Headland som rider på Bridesmaidståget. 
  Sedan ligger det tre filmer och bubblar lite. Deras premiärdatum är ej satta ännu. Det handlar om Klipp av Maja Milos som är en serbisk tonårsskildring och Mon Pire Cauchemar av Anne Fontaine, en sådan där "härlig" fransk komedi med Isabelle Huppert i huvudrollen. Tråkigt för bredden i biografutbudet är dock att libanesiska Nadine Ladbakis Where do we go now inte kommer att gå upp på bio utan bara släppas på DVD. Jag återkommer när jag vet när det blir. 

Take this Waltz av Sarah Polley                              Premiär 13/7 
Your Sisters sister av Lynn Shelton                        Premiär  3/8 
Jag minns en sommar av Julie Delpy                     Premiär 10/8
Ai Wei Wei Never Sorry av Alison Klaymans          Premiär 17/8  
Äta, sova, dö av Gabriela Pichler                             Premiär  7/9
Palme av Maud Nycander och Kristina Lindström    Premiär 14/9
2 dagar i N.Y av Julie Delpy                                      Premiär 21/9 
Möhippan av Leslye Headland                                  Premiär 28/9 

Bubblare
Klipp av Maja Milos
Where do we go now av Nadine Ladbaki  
Mon Pire Cauchemar av Anne Fontaine

Right up my feminist alley

Nedräkningen till den 7 sept har börjat. 80 dagar kvar. Då har nämligen filmen med världens kanske bästa titel någonsin premiär: Äta, sova, dö av Gabriela Pichler. Right up my feminist alley.

Kort om filmen:

Äta sova dö handlar om 20-åriga Rasa som bor med sin pappa i ett litet samhälle i nordvästra Skåne. Rasa jobbar på fabrik men fabriken varslar och Rasa blir av med jobbet. Filmen skildrar hennes kamp för att lyckas stanna kvar i sin by, trots bristen på jobb och trots samhällets krav på att leta i hela landet efter möjligt arbete.

Intervju med Pichler:

http://lokaltidningen.se/%C3%A4ta-sova-d%C3%B6---gabriela-pichlers-revansch-/20110325/artikler/703309927/

Du hittar en längre intervju med Pichler i senaste numret av Film&Tv som idag landat i butikerna. Där kan du också läsa en krönika som jag skrivit om slutsatserna av mitt filmfastande.