Kvinnliga regissörer i Båstad

Moufida Tlatli

Snart är det dags för Lilla Filmfestivalen i Båstad, 7-12 aug. Jag vill verkligen rekommendera den som har vägarna förbi nordvästra Skånes pärla ett besök på festivalen då de i år visar flera långfilmer av kvinnliga regissörer. 

I mars skrev jag till exempel om hur svårt det är för allmänheten att få tag på filmer av svenska filmpionjärer som Anna Hofman-Uddgren och Pauline Brunius. Det är därför glädjande att festivalen, närmare bestämt den 10 augusti kl. 15.00, visar den enda film av Anna Hofman-Uddgrens som finns bevarad, filmatiseringen av August Strindbergs Fadren från 1912. 

En annan pionjär, den tunisiska filmaren Moufida Tlatli, gästar festivalen.1994 blev hon, genom sin regidebut Palatsets tystnad (som visas på festivalen), den första arabiska kvinnan att regissera en långfilm. Hon har regisserat tre långfilmer, är en av Tunisiens mest framstående filmklippare och har bland annat klippt populära Halfaouine - Bakom slöjan. 

Dessutom har ni möjlighet att se För dig naken av Sara Broos, Med fötterna på jorden av Agneta Ulfsäter - Troell, Månaden med männen av Moufida Tlatli, 2 dagar i N.Y av Julie Delpy, Smygpremiären av Palme av Maud Nycander och Kristina Lindström och Om Kärlek av Ingela Romare 

Hela programmet hittar ni här: 

http://www.filmibastad.se/LFF%202012.pdf

Feministisk biosommar/höst

Biosommaren är som bekant synonym med sequals, prequals och män i trikåer men i år kommer det en rad intressanta filmer av kvinnor. Först ut, den 13 juli, är den mycket efterlängtade Take this Waltz av indiestjärnan Sarah Polley. Jag har skrivit om den här: http://filmfasta.blogspot.se/2012/05/amerikansk-sommarindie.html 

Your sisters sister

Jag har hittils hört väldigt skiftande omdömen om den, allt från att den är lysande till att den är en kalkon, så det skall bli intressant att se. Your Sisters sister är gjord av Lynn Shelton som tidigare bl a gjort Humpday. Den här gången har hon gjort en romantisk komedi om ett lite udda triangeldrama med Emily Blunt i en av huvudrollerna. Julie Delpy är aktuell med två filmer, dels Jag minns en sommar som är en barndomsskildring från 70 -talets Bretagne och 2 dagar i N.Y som jag skrivit om här: http://filmfasta.blogspot.se/2012/05/2-dagar-i-ny-av-julie-delpy.html. Båda är komedier. 

Jag minns en sommar 

Observera att den senare tidigarelagts. Den skulle egentligen gått upp först i oktober men sätts nu upp i september så det går utmärkt att ha en liten Delpyfestival. I augusti får även dokumentären om den kinesiske konstnären Ai Weiwei premiär. Filmen är gjord av Alison Klaymans.Två spännande svenska filmproduktioner får möta sin publik när Gabriela Pichlers Äta, sova, dö och Maud Nycander och Kristina Lindströms Palme går upp på biograf. Slutligen ytterligare en komedi, Möhippan av Leslye Headland som rider på Bridesmaidståget. 
  Sedan ligger det tre filmer och bubblar lite. Deras premiärdatum är ej satta ännu. Det handlar om Klipp av Maja Milos som är en serbisk tonårsskildring och Mon Pire Cauchemar av Anne Fontaine, en sådan där "härlig" fransk komedi med Isabelle Huppert i huvudrollen. Tråkigt för bredden i biografutbudet är dock att libanesiska Nadine Ladbakis Where do we go now inte kommer att gå upp på bio utan bara släppas på DVD. Jag återkommer när jag vet när det blir. 

Take this Waltz av Sarah Polley                              Premiär 13/7 
Your Sisters sister av Lynn Shelton                        Premiär  3/8 
Jag minns en sommar av Julie Delpy                     Premiär 10/8
Ai Wei Wei Never Sorry av Alison Klaymans          Premiär 17/8  
Äta, sova, dö av Gabriela Pichler                             Premiär  7/9
Palme av Maud Nycander och Kristina Lindström    Premiär 14/9
2 dagar i N.Y av Julie Delpy                                      Premiär 21/9 
Möhippan av Leslye Headland                                  Premiär 28/9 

Bubblare
Klipp av Maja Milos
Where do we go now av Nadine Ladbaki  
Mon Pire Cauchemar av Anne Fontaine

2 dagar i N.Y av Julie Delpy

Har de verkligen inga nya idéer i Hollywood? Hur kan det finnas plats för ytterligare en komedi om en medelålders frånskild fransyska med förlossningsinkontinens, bristande impulskontroll och en själ som förvaras i en liten sammetspåse i Vincent Gallos skrev. Jo, men visst gör det det! Och min prognos är att kvoten av egensinniga och humoristiska kvinnoporträtt är långt ifrån mättad.

2 dagar i N.Y är en fristående fortsättning på Delpys 2 dagar i Paris från 2007. Och sedan vi träffade konstnären Marion (Julie Delpy) sist har hon hunnit lämna sin dåvarande kille Jack, få barn, träffa Mingus (Chris Rock) och bosätta sig med honom i N.Y. Nu är Marions bullriga franska familj bestående av pappa, syster och systerns pojkvän på besök med obligatoriska missförstånd och kulturkrockar som följd. Resultatet är en charmig romcom och en komplex kärleksförklaring till hela stora tjocka släkten. Och som sådan är den väldigt trevlig underhållning och har flera roliga scener med kvick dialog. Därtill är Julie Delpy charmerande i rollen som Marion och den vanligtvis så högljudde Chris Rock lyser tack och lov med sin frånvaro.

Det verkar som om den amerikanska publiken tycker att just det här med kulturkrockar är något av det absolut roligaste man kan se på bio. Och mycket är verkligen roligt medan annat faller under rubriken banala iakttagelser i stil med att "fransmän låter som de grälar när de talar med varandra". Roligast blir det när fransk kroppslig och språklig libertinism ställs mot amerikansk prydhet. Amerikanerna är artiga och konverserar sina franska gäster. Fransmännen i sin tur, snackar skit om folk på franska och är omsorgsfullt grova i munnen. Amerikanerna är hypersensitiva mot minsta lilla yta exponerad hud. De franska kvinnorna flashar obekymrat bröstvårtorna på gymmet. Och för den som har befunnit sig i en situationen där hen inte behärskat språket och varit utelämnad åt sporadisk översättning av nödbedd tolk så bjuder filmen på stor igenkänning.Och apropå förra veckans inlägg om glasögonormar så bjuder 2 dagar i N.Y på hela två stycken i form av kärleksparet Marion och Mingus. Till och med en glasögonrelaterad oralsexscen. Men annars når 2 dagar i N.Y tyvärr inte riktigt upp till 2 dagar i Paris nivå. Den senare var fantastiskt rolig och betydligt tajtare. Det känns också som att vi redan i första filmen skrattade åt kontrasten mellan dessa sextokiga fransmän och pryda jänkare. Och att vi kanske skrattade lite högre den gången. 

Men så finns det scener i den här filmen, riktiga pärlor, som gör den unik och sevärd. Det är till exempel när Mingus i en voiceover berättar om hur han och Marion träffades. Han berättar att de var arbetskamrater och när Marion separerade från Jack blev de förtrogna. Så pass att Marion tillåter sig att på ett mycket detaljerat sätt berätta om sin förlossningsinkontinens, de tröstlösa knipövningarna och hur hon inte kan hålla tätt när hon skrattar eller nyser. Och sedan blir de ihop. En av filmhistoriens mänskligaste skildringar på inledningen av en kärleksaffär.  Och den här scenen påminner mig om en helt annan film. Minns ni När Harry mötte Sally? Den där bevingade scenen när Meg Ryan simulerar en orgasm för Billy Cristal på ett cafe. Den skrevs av manusförfattaren Nora Ephron. Manuset till 2 dagar i N.Y är skrivet av Julie Delpy och Alexia Landeau (som också spelar Delpys syster Rose). Vad dessa scener har gemensamt, förutom att de är väldigt roliga, är att de är lysande exempel på att kvinnors närvaro i filmbranschen gör skillnad. Att de möjliggör skildringar av kvinnors orgasm, foglossning och framfall vid sidan av framställningar av skyttegravsleda, handtrallor och förtrogna bastusamtal. 

Ni som följt bloggen har kanske märkt att jag är svag för Julie Delpy. Men det måste man vara. Hon har på ett enastående sätt tagit kontroll över sin egen karriär. När jag växte upp var hon bara ytterligare ett franskt filmkuttersmycke. Så den resa hon gjort, från att ha varit utlämnad åt dessa menlösa filmroller, till att idag regissera, skriva manus, musik och själv spela huvudrollen i sina egna filmer är beundransvärd.Ja, och hur var det egentligen med Vincent Gallos skrev? Nej, men det vore ju dumt av mig att avslöja. Se filmen istället.

Källa: Biopremiär 28 sept

Ikväll, bio med Julpan

Ikväll visar den Franska Filmfestivalen i Stockholm 2 dagar i New York av Julie Delpy. Äntligen! Jag är kvinnan i kön med Frihetsgudinneskumgummitiara, Sex in the citytisha,  lökbagelsarmband, boombox på axeln och en 2 litersdunk med cola på ryggen. Just so you know

The Countess - Julie Delpy

Du kan se detta som vilken gotisk vampyrfilm som helst. Eller så kan du se det som ett indignerat feministiskt drama om ett medeltida justitiemord.

Den ungerska grevinnan Elizabeth Báthory är en av rikets mäktigaste kvinnor. Som änka till greve Nadasky har hon ärvt en stor förmögenhet, ett slott och enorma jordegendomar. Tack vare sin fallenhet för affärer har hon dessutom förvaltat sin förmögenhet så väl att konungen och själva statskassan snart står i skuld till henne. Men när unga kvinnor börjar försvinna kring slottet sprider sig ryktet om den fåfänga grevinnans jakt efter evigt liv och oskulders blod…

Jag skall säga med det samma att detta är en ganska konventionell genrefilm. Den innehåller alltså allt det man kan förvänta sig av en vampyrfilm i form av bleka oskulder, gotiska kreationer, nattlig älskog i vida linneskjortor, avlägset belägna slott och en rad skådespelare med odefinierbar östeuropeisk brytning. Vid det här laget har ju skådespelaren Daniel Brühl blivit något av en "posterboy" för så kallad europudding. Detta är heller inget undantag. Den innehåller en rad, företrädelsevis tyska skådespelare, men också William Hurt och Julie Delpy som grevinnan Báthory.

Som genrefilm är den också oklanderlig. Den ser bra ut, kostymerna är intagande och berättelsen är effektivt berättad. Den är ganska konventionell och mainstream. Men då ska man komma ihåg att Julie Delpy både skrivit och regisserat (och gjort musiken och spelar huvudrollen) den här filmen. Hon är uppenbarligen väldigt angelägen om att få berätta just den här historien. Hon har något mer på hjärtat än att bara få berätta en saga. För under det där lite banala utanpåverket är det tydligt att hon har en helt annan agenda. Hon vill ställa oss frågan: Vem skriver egentligen historien?

Det är många som idag, såhär i efterhand, försöker komma tillrätta med den bristfälliga historieskrivningen vad gäller kvinnor. Genom brev, fotografier och muntliga berättelser försöker man åkalla kvinnor ur historien. Elizabeth Báthory var kvinnan som slutade sina dagar inmurad i en vägg, berövad alla sina privilegier och egendomar. Hon är idag känd som en av historiens värsta seriemördare. Delpy ställer oss frågan om Báthory möjligen, i en tid av häxprocesser och intellektuellt mörker, kan ha fallit offer för ett medeltida justitiemord? Kan hon som ensam mäktig kvinna, efter att ha nekat sin blygd i arrangerat äktenskap med sin kusin, blivit utsatt för en komplott? För vem är det som skrivit historien? Männen eller kvinnorna? De mäktiga eller de maktlösa?

Just vampyrgenren känns därför som ett ytterst medvetet val av Delpy. Dess tuktade kvinnliga sexualitet, oskulds- och ungdomskult understryker varför Báthory kan ha upplevts som ett hot av sin samtid. Hon lever ut sina lustar, älskar fel och passionerat, vägrar anpassa sig och rätta sig i ledet. Och det är därför som den här typen av film gör mest nytta i mainstreamhyllan, rygg i rygg med kyska Twilight. Nu kanske du säger att Delpy faktiskt inte har en aning om ifall det var så att Báthory var oskyldig till alla de där morden. Nä visst, hon bara leker med tanken. Precis som de som tecknat grevinnans livshistoria för eftervärlden – som en av världshistoriens värsta massmördare.

Julie Delpy har tidigare gjort Looking for Jimmy (2002), 2 Dagar i Paris (2007), Le Skylab (2011), The Right Profile (2012). Hennes 2 dagar i N.Y går upp på svenska biografer i höst.

Muntergök, moi?

Alltså jag förstår att jag måste framstå som en riktig dysterkvist som bara gillar filmer som utspelar sig på leriga hedar och handlar om armod, psykisk ohälsa och barn som far väldigt, väldigt illa. Och det är ju alldeles rätt. Men även jag vill ha ett gott skratt ibland. Och när det kommer till komedier blir det onekligen lite knepigare att fasta, men det är på intet vis omöjligt att hitta bra feelgood gjord av kvinnor.

Jag vill framförallt rekommendera Whip it av Drew Barrymore. Hon har hittills tyvärr bara gjort en långfilm men den är desto mer strålande. Det är dessutom något så unikt som en film som man varmt kan rekommendera tonårsföräldrar som vill se något med sina barn. Starka (fysiskt menar jag då) och coola kvinnliga karaktärer, bra skådisar och en oproblematisk sexdebut! Bara det! Svenska Maria Bloms film Masjävlar är fortfarande rolig tycker jag, liksom Miranda Julys Me and you and everyone we know. Dialogen i Agnes Jaouis första film I andras ögon är sjukt kvick för att inte tala om Julie Delpys 2 dagar i Paris som är en av mina absoluta favoritkomedier. Julie Delpy är för övrigt en spännande person som gjort resan från franskt filmkuttersmycke till en rolig och intressant regissör. På det sättet har kontrollen tagit kontrollen över sin egen karriär och skrivit in betydligt roligare och mer komplexa kvinnokaraktärer i sina filmer - åt sig själv. You go girl! I sommar kommer dessutom uppföljningen 2 dagar i New York på svenska biografer. Staring ...Julie Delpy.