Mina Cinemateket favoriter

 Imorgon är det dags för Cinematekets stora satsning på kvinnliga regissörer. Det är ett roligt och spretigt program som innehåller allt från krigs- och musikfilm till action och skräck. Programmet visar med all önskvärd tydlighet att kvinnor verkar i alla genrer och att de gör det väl. Jag tycker ju egentligen att ni ska se allihopa men eftersom ni som läser detta är dödliga precis som jag så ska jag göra ett litet urval. Här kommer mina favoriter:

                      

                                            1 april Vänninor av Claudia Weill 

Det är väl kanske ingen direkt överraskning att detta är en av mina favoriter. Jag har ju gubevars valt den själv. Jag gillar det vardagliga men samtidigt alldeles exceptionella med den här filmen som handlar om den livsviktiga relationen mellan vänner just som man lämnat en lång och inrutad skoltillvaro bakom sig och tillsammans sätter fötterna på asfalten. Hur man försöker förstå de nya sociala koderna och gnisslet som kan uppstå i övergångarna mellan en fas och en annan. 

                                            6 april Bilrånaren av Ida Lupino 

Jag har tidigare skrivit om filmen under dess engelska titel Hich Hiker, recensionen kan du läsa här. Detta är en hårdkokt och tidstypisk genre film som sticker ut genom att  a) ha flera mexikanska karaktärer som b ) talar spanska och som c ) är intelligenta, sympatiska och handelskraftiga!  Detta i en tid då mexikaner på amerikansk film reducerades till lata fyllbultar eller svettiga banditer. Här är det till och med den mexikanske polismästaren som löser brottet och träder fram som filmens verklige hjälte. Och att spansk dialog växlas med engelska är ju fortfarande relativt ovanligt på film.

                                       4 april Strange Days av Kathryn Bigelow 
Detta är både min Bigelow och dystopifavorit. Passande nog såg jag den första gången under jord på en gammal ombyggd offentlig toalett och den har stannat i minnet. Jag älskar den där millenie-nevrotiska stämningen och den fantastiska Angela Bassett som tack vare den här filmen alltid kommer att vara min favorit actionhjälte. 
  

                               

                      
                   16 april Tyskland bleka moder av Helma Sanders Brahms
Missa inte att se den nyrestaurerade versionen av denna fantastiska film där kvinnorna kliver fram ur historieskrivningens skuggor. Scenen där den ensamma modern planlöst går i skogen och distraherar sin dotter genom att berätta en grym evighetsaga som hela tiden tar vid där den slutar är en hjärtslitande dramaturgisk pärla. 

 
                       

                                              21 april Sweetie av Jane Campion 

Det är svårt att välja en favorit när det kommer till Campion. Pianot är i det närmaste fulländad men jag gillar kanske ändå hennes tidiga och lite ostyrigare filmer bättre som En ängel vid mitt bord och just Sweetie. Den innehåller en massa underbara små detaljer som till exempel den där ljuvliga generationsmarkören när modern bestämt sig för att lämna sin man men först omsorgsfullt förbereder en massa mat som hon lägger upp och plastar in portionsvis på porslinstallrikar. Det är en så vacker den där bilden där han sitter övergiven i köket i ett hav av tallrikar utan vilka han förmodligen skulle gå under. Hon överger honom men vill inte förinta honom. Den lilla sången på slutet är också magisk. 

                                       15 maj American Psycho av Marry Harron 
Punkdrottningens anala porträtt av en massmördare är lika isande som lysande. Läs mer om filmen här. 

                                       17 maj Clueless av Amy Hackerling 
Charmerande störigt tidsdokument med lysande dialog. När den här filmen kommer på tal utbryter det alltid ett citat battle av typen: "These pillars dates waaay back, till like 1975...", och "This is Dionne. We are friends because we both know what it feels like to have people envy us." 

Mary Harron är tillbaka

En bloggläsare, Christoffer, uppmärksammade mig på att Mary Harron fallit bort från min listan.
The Horror! Det får inte hända, men nu står hon där igen. En miss vid min förra redigering av listan. Mary Harron har bl a gjort American Psycho och jag har tidigare skrivit om henne här: http://filmfasta.blogspot.se/2010/12/mary-harron.html Christoffer skickade också med en länk till en artikel om filmen som han ville ha min respons på. Den är skriver av Marie Haws och har rubriken En psykopat och den kvinnliga blicken. Jag tycker artikeln var väldigt läsvärd. Här hittar ni hela den: http://blogs.suntimes.com/foreignc/2012/03/american-psycho.html

Christian Bale som Patrick Bateman

Jag gillade verkligen American Psycho när jag såg den. För även om den utspelar sig i USA under Reagan administrationen så tycker jag att den har tydliga paralleller till det cyniska 90 - tal vi just hade lämnat baok oss när filmen kom på bio i Sverige (år 2000). Huvudkaraktären Bateman är sinnebilden av tidens människoideal. han är narcissistisk, anal och empatistörd. Han konsumerar kvinnor och prylar på löpande band och har inga tydliga åsikter om någonting. Han är en slags välekiperad och cynisk bimbo. Inget fastnar på honom. Många tycker också att filmen är vulgär, våldsam och kvinnoförnedrande. Och visst är den det,  men det är ju också själva poängen. Det är en metafilm, en film som i sig själv förmedlar iskylan i manuset och Batemans karaktär.  Det är en svart komedi. Mary Harron tar tillfället i akt att visar upp manlig fåfänga i all sin löjlighet. Och skruvar det flera varv. Hur kvinnorna bara är ett medel för att vinna uppskattning bland männen runt omkring. Kukmätandet -
I scenen där killarna på kontoret jämför visitkort. Vilket slutar med att Bateman mördar killen som hade det snyggaste. Narcissimen - I scenen där han har sex med två prostituerade och bara tittar på sig själv i spegeln under hela akten. Alla måste ju se hur skruvat det är. Och väldigt, väldigt roligt.

För många är detta bara ytterligare en kittlande slasherfilm. De ser inte det underliggande budskapet. Men det är just det som är det verkligt subversiva med Mary Harrons adaption. Hur hon väljer att klä denna svidande samhälls- och machokulturskritik i en så välpressad kostym så att de som kanske bäst behöver väljer att hyra den en lördagkväll.

Källa: Hyrfilm

Mary Harron

En rebell och punkare med bakgrund som musikjournalist - Mary Harron är en regissör som står bakom en brokig rad med filmer. Ämnesvalen är ganska punkiga i sig och inte särskilt medhårs. Hon slog igenom med filmen I shot Andy Warhol, baserad på SCUM manifestet och Valerie Solanas mordförsök på Andy Warhol. Filmen blev naturligtvis kramad av feminister som måste tappat andan när Harron som sitt nästa projekt valde att filmatisera Brett Ellis American Psycho. Explicit, perverterad och våldsam. Det var ett tag sedan jag såg den nu och vad jag minns har den inga kvinnliga karaktärer. Men filmens skildring av en avtrubbad iskall mansvärld där män mäter penis med hjälp av sina visitkort och erövringar är inget smickrande porträtt av män och filmen är bitvis ganska dråplig. 
Nu har Harron gjort en tv-film: The Notorios Bettie Page om pinupan och glamourmodellen.
Tyvärr är detta en enkel biografi utan några som helst ambitioner att förstå Bettie Pages drivkraft och karaktär. Denna fascinerande karaktär framstår mest som en tjej som utsatts för en rad övergrepp men trots allt är naiv, glad och snäll. Mja...