Katla
Att se
ståtliga djur i bur kan vara en plågsam upplevelse. Zoo:n över hela världen
mallar sig med vingklippta kondorer och luggslitna sibiriska tigrar. Varför väcker de vår sympati medan det fängslade hondjuret Katla endast
väcker skräck och avsky? Jag skulle vilja påstå att Katla, med sagotanten Lindgrens goda minne, utsatts för ett
fruktansvärt justitiemord! För i
Bröderna Lejonhjärta utmålas
hon som en grym varelse som plågar invånarna i Törnrosdalen när hon
i själva verket är ett offer - en jagsvag och förslavad honvarelse med
svår eldinkontinens. Därtill i en destruktiv relation med sin härskare
Tengil som håller henne i schack med hjälp av sitt horn. Men trots att denna plågade varelse förlikat sig med sin roll i sagohistorien och utan knot spelar den roll av förtryckare som givits henne, måste hon förminskas ytterligare. För till och med
när Katla plockas in för att skrämma små barn, just i egenskap av monster, tycks ingen riktigt kunna acceptera den makt som givits henne. Detta
en gång stora stolta hondjur tjänar numera sitt uppehälle som final på Junibackens sagotåg. Erbjudandet om arbete villkorades dock med att hon genomgick en seriös viktminskning och hon är numera bara en skugga av sitt forna, skräckinjagande jag. I dessa tider av Sagofilms spinoffer med Hans - the movie och Pelle Snusk - förgöraren i pipelinen ser jag fram emot Tomas Alfredssons remake Katla - The Dark is Rising om vad som egentligen hände efter slutstriden om
Törnrosdalen, innan Katla lärde sig veta sin plats i Sagolandet.
