Den filmiska damstafetten - femte sträckan!

Den filmiska damstafetten är ett sportigt sätt att uppdatera sina kunskaper kring svenska kvinnliga filmare. Här tipsar de om filmer som berört eller upprört dem av andra filmare. Nu är det dags för ytterligare en växling. Vi skickar stafettpinnen vidare. Ta emot! 

Så här sa dokumentärfilmaren Sara Broos förra veckan: 

- Jag skickar vidare till Gunvor Nelson som är en av mina främsta konstnärliga förebilder. När jag såg hennes film My name is Oona blev jag så drabbad att jag bestämde mig för att jag också ville göra film. Det var så befriande att se hur hon arbetar med ljud, klippning, rytmen, det visuella och hur hon ofta utgår från den värld som finns nära inpå. Hennes eget liv. Hur hennes filmer är starkt personliga och allmängiltiga. Gunvor, jag är nyfiken på att höra mer om din ingång till filmen, hur du började och varför just film blev din uttrycksform?

Gunvor Nelson

Gunvor Nelson 
- Hej Sara! Jag blev verkligen glad att My Name is Oona gett dig ett språng mot att göra egna filmer. Din dokumentär För dig naken beundrar jag mycket. Som svar på din fråga så såg jag i början av 60-talet avantgardistiska verk av Bruce Baillie, Stan Brakhage och andra. Det var filmer som visade mig att en konstnär kunde uttrycka sig genom film, utan att behöva ha stöd av ett helt Hollywood-team. Det kändes mycket befriande. Det blev ett spännande äventyr att genom filmen upptäcka, inte bara en bild i taget, ett flöde av bilder i ett tidsförlopp med koreografi och ljud som byggmaterial. De första två filmerna gjorde jag tillsammans med Dorothy Wiley, min granne i Muir Beach Kalifornien. Vi behövde varandra för att ha roligt och våga. 

Och med det lämnar Gunvor Nelson över stafettpinnen till en konstnärskollega: 

- Första gången jag såg videon Reservoir (2005) av Lisskulla Moltke-Hoff på en mindre skärm tyckte jag inte särskilt mycket om den. De starkt manipulerade, skrikiga färgerna och den upp-och-ner-vända abstrakta bilden verkade billig och var långt ifrån mina egna filmer och min estetik. Men när jag såg om den på en stor duk blev filmen en helt ny resa. En flykt ut i rymden till en annan värld och jag blev fullt upptagen av färden in i denna underliga terräng. Jag skulle själv inte kunnat göra Reservoir och är därför tacksam att Lisskulla har gjort den. 

- Hej LissKulla, jag vet att du vistas mycket i Berlin. När kommer du till Stockholm och kan du då visa mig vad du håller på med? 

Här kan du läsa mer om Lisskulla Moltke-Hoff. Här kan du köpa hennes filmer. 

Den filmiska damstafetten - sjätte streckan!

Den filmiska damstafetten är ett sportigt sätt att uppdatera sina kunskaper kring svenska kvinnliga filmare. Här tipsar de om filmer som berört eller upprört dem av andra filmare. Nu är det dags för ytterligare en växling. Vi skickar stafettpinnen vidare. Ta emot! 

Så här sa videokonstnären Gunvor Nelson förra veckan:

- Första gången jag såg videon Reservoir (2005) av Lisskulla Moltke-Hoff på en mindre skärm tyckte jag inte särskilt mycket om den. De starkt manipulerade, skrikiga färgerna och den upp-och-ner-vända abstrakta bilden verkade billig och var långt ifrån mina egna filmer och min estetik. Men när jag såg om den på en stor duk blev filmen en helt ny resa. En flykt ut i rymden till en annan värld och jag blev fullt upptagen av färden in i denna underliga terräng. Jag skulle själv inte kunnat göra Reservoir och är därför tacksam att Lisskulla har gjort den. 

- Hej Lisskulla, jag vet att du vistas mycket i Berlin. När kommer du till Stockholm och kan du då visa mig vad du håller på med? 

Lisskulla Moltke-Hoff Foto:Astrid Askberger

Lisskulla Moltke-Hoff

- Tack för ditt seende Gunvor! Vore roligt om du kom till Berlin och också såg vad film har blivit för mig: film i fysisk form. Videoskulptur, stora tryckta videogram, mycket långsamma videomålerier, rörliga stillbilder. 

Och med det lämnar Lisskulla Moltke-Hoff över stafettpinnen till en konstnärskollega: 

- Jag såg Moderna Människor av Marie-Louise de Geer Bergenstråle (idag Ekman) när den var ganska ny, på tidiga 80-talet. Det kändes då som jag hade funnit en fantastisk svensk regissör i denna film – bättre kunde det inte bli. En regissör som GESTALTADE det svenska samhällsklimatet på pricken, i en surrealistiskt och ganska hemskt och dyster historia. Men den var också mycket underhållande. Tack för Moderna Människor, Marie-Louise. 

- Min fråga till dig är: Oberoende genrer, vad är egentligen den gemensamma nämnaren eller drivkraft för dig när du tar dig an ett projekt? Vilket som - teater, film, bildkonst, chefskap och allt det andra?

                                                      

Om Marie- Louise Ekman 

Konstnär, regissör, manusförfattare, kostymdesigner, skådespelare och nu också Dramatenchef. En av Sveriges viktigaste och egensinnigaste regissörer genom tiderna.

Om Moderna människor (1983)

Den lilla flickan förbereder en julaftonsmiddag för sina släktingar. Hennes syster är redan där. Båda är klädda i morgonrock. Systern håller en lång monolog, där hon beklagar sig själv och sitt orättvisa öde. Hon är frånskild och ringer successivt samtal till sina vänner och sin f d man, allt under det att hon röker och pimplar rödvin. Den lilla flickan städar, sopar golvet. Under hela filmen yttrar hon inte ett ord. Systern ringer på nytt ett samtal. "Ingen människa är hemma. Vad hittar dom på egentligen? Vad pratar dom om? Kan meningarna vara så långa? Vad skrattar dom åt? Dom ligger väl hemma hos nya människor och sover under nya täcken. Dom viskar så att man inte ens ska kunna fantisera vad dom talar om. Tänk inte på mig! Jag vet inte vad någon talar om. Fortsätt bara! Det är inte första gången som jag står så här, det vill jag bara tala om. Förr eller senare blir det alltid jag som får stå på det här viset. 

Den filmiska damstafetten - femte sträckan!

Den filmiska damstafetten är ett sportigt sätt att uppdatera sina kunskaper kring svenska kvinnliga filmare. Här tipsar de om filmer som berört eller upprört dem av andra filmare. Nu är det dags för ytterligare en växling. Vi skickar stafettpinnen vidare. Ta emot! 

Så här sa dokumentärfilmaren Sara Broos förra veckan: 

- Jag skickar vidare till Gunvor Nelson som är en av mina främsta konstnärliga förebilder. När jag såg hennes film My name is Oona blev jag så drabbad att jag bestämde mig för att jag också ville göra film. Det var så befriande att se hur hon arbetar med ljud, klippning, rytmen, det visuella och hur hon ofta utgår från den värld som finns nära inpå. Hennes eget liv. Hur hennes filmer är starkt personliga och allmängiltiga. 

- Gunvor, jag är nyfiken på att höra mer om din ingång till filmen, hur du började och varför just film blev din uttrycksform?

Gunvor Nelson

Gunvor Nelson 

- Hej Sara! Jag blev verkligen glad att My Name is Oona gett dig ett språng mot att göra egna filmer. Din dokumentär För dig naken beundrar jag mycket. Som svar på din fråga så såg jag i början av 60-talet avantgardistiska verk av Bruce Baillie, Stan Brakhage och andra. Det var filmer som visade mig att en konstnär kunde uttrycka sig genom film, utan att behöva ha stöd av ett helt Hollywood-team. Det kändes mycket befriande. Det blev ett spännande äventyr att genom filmen upptäcka, inte bara en bild i taget, ett flöde av bilder i ett tidsförlopp med koreografi och ljud som byggmaterial. De första två filmerna gjorde jag tillsammans med Dorothy Wiley, min granne i Muir Beach Kalifornien. Vi behövde varandra för att ha roligt och våga. 

Och med det lämnar Gunvor Nelson över stafettpinnen till en konstnärskollega: 

- Första gången jag såg videon Reservoir (2005) av Lisskulla Moltke-Hoff på en mindre skärm tyckte jag inte särskilt mycket om den. De starkt manipulerade, skrikiga färgerna och den upp-och-ner-vända abstrakta bilden verkade billig och var långt ifrån mina egna filmer och min estetik. Men när jag såg om den på en stor duk blev filmen en helt ny resa. En flykt ut i rymden till en annan värld och jag blev fullt upptagen av färden in i denna underliga terräng. Jag skulle själv inte kunnat göra Reservoir och är därför tacksam att Lisskulla har gjort den. 

- Hej LissKulla, jag vet att du vistas mycket i Berlin. När kommer du till Stockholm och kan du då visa mig vad du håller på med? 

Om LissKulla Moltke-Hoff
LissKulla Moltke-Hoff är videokonstnär, filmare, filmklippare, dramaturg (bl. a till Maggie vaknar på balkongen) och lektor i Kultur och Mediegestaltning vid Linköpings universitet. Hon har bland annat regisserat en serie filmer under namnet Refugees Without Borders. Här kan du läsa mer om Lisskulla Moltke-Hoff. Här kan du köpa hennes filmer. Och nedan kan de se hennes To my friends mother (OBS! Kortversion)

Den filmiska damstafetten - fjärde sträckan!

Den filmiska damstafetten är ett sportigt sätt att uppdatera sina kunskaper kring svenska kvinnliga filmare. Här tipsar de om filmer som berört eller upprört dem av andra filmare. Nu är det dags för ytterligare en växling. Vi skickar stafettpinnen vidare.Ta emot!

Så här sa regissören Andrea Östlund förra veckan: 

- Jag blev senast drabbad och berörd av Sara Broos film För dig naken. Uppriktig, allmänmänsklig, rolig, närvarande, ödmjuk och komplex. Så, Sara Broos, vad ska du göra nu för film? 

Sara Broos med konstnären Lars Lerin vid
premiären av För dig naken 

Sara Broos:

- Tack Andrea! Jag håller just nu på med ett projekt Speglingar om en mor – dotterrelation. Om mig och min mamma, Karin Broos. Hon är bildkonstnär och använder ofta mig och mina systrar som modeller i sina fotorealistiska målningar. Det blir en självutlämnande och personlig film, om att växa upp i två olika världar, olika generationer men med liknande erfarenheter av bland annat självdestruktivt beteende. Om hur mycket går i arv, om undermedvetna överföringar, om “disease to please” och om svårigheterna i att komma en annan människa riktigt nära, även när hon är ens egen mamma. 

Sara Broos växlar med en internationellt etablerad konstfilmspionjär:

- Jag skickar vidare till Gunvor Nelson som är en av mina främsta konstnärliga förebilder. När jag såg hennes film My name is Oona blev jag så drabbad att jag bestämde mig för att jag också ville göra film. Det var så befriande att se hur hon arbetar med ljud, klippning, rytmen, det visuella och hur hon ofta utgår från den värld som finns nära inpå. Hennes eget liv. Hur hennes filmer är starkt personliga och allmängiltiga. 

- Gunvor, jag är nyfiken på att höra mer om din ingång till filmen, hur du började och varför just film blev din uttrycksform?

Om Gunvor Nelson

Gunvor Nelson (f.1931) är en svensk experimentell filmare som med filmen som skapat banbrytande konst sedan 60 -talet. Hon har framförallt varit verksam i USA och undervisade där på San Francisco Art Institute. Sedan 1993 är hon bosatt i Sverige. Under hösten visar Moderna Museet Gunvor Nelsons Schmeerguntz. Här ovanför kan du se hennes My name is Oona. Och här kan du köpa Gunvor Nelsons filmer

Den filmiska damstafetten - tredje sträckan!

Den filmiska damstafetten är ett sportigt sätt att uppdatera sina kunskaper kring svenska kvinnliga filmare. Här tipsar de om filmer som berört eller upprört dem av andra filmare. Nu är det dags för ytterligare en växling. Vi skickar stafettpinnen vidare. Ta emot! 

Så här sa dokumentärfilmaren Linda Västrik förra veckan: 

 - Jag blev senast helt överlycklig när jag såg Coacherna på SVT så jag undrar när jag får se en långfilm från Andrea Östlund på bio och vad den kommer att handla om?

Andrea Östlund

Andrea Östlund

- Min långfilm kommer handla om en sexuellt hämmad kvinna, hennes symbiotiska relation till sin mamma och Indien. Och den kommer vara väldigt rolig. Arbetstitel: Borderline. 

Andrea Östlund lämnar därmed över stafettpinnen till nästa löpare: 

- Jag blev senast drabbad och berörd av Sara Broos film För dig naken. Uppriktig, allmänmänsklig, rolig, närvarande, ödmjuk och komplex. Så, Sara Broos, vad ska du göra nu för film? 

För dig naken

Om För dig naken

Filmen är en hudlös och nära skildring av konstnären Lars Lerin och hans sökande efter kärlek. Om svårigheten att träffa någon och att verkligen bli kär igen efter brustet hjärta och många år av alkoholmissbruk. Om mängder av kontaktannonser och blinddates som slutligen sammanförde honom med Manoel Marques (Junior) från Brasilien. De kan inte kommunicera med varandra och kommer från två vitt skilda världar. Men Lars är trött på att leta efter den rätte. Kan man bestämma sig för att bli kär? Och hur lär man sig att älska, inte bara någon annan utan även sig själv? En humoristisk och varm film med en mörk underton, om att våga möta en främling och stå naken inför den andre med alla sina fel och brister.

Den filmiska damstafetten - andra sträckan!

I början av veckan inledde Lisa Langseth vår stafett genom att rekommendera en film av Linda Västrik: 

- Jag såg Lindas dokumentär Pappa och jag 1999 och blev både berörd och provocerad av hennes totala självutlämning. En extremt modig film. Jag har ofta undrat vart hon tog vägen tills jag hörde att hon bott i långa perioder hos nåt pygméfolk i Kamerun och Kongo och där jobbat med en dokumentär som går under namnet Inkulkal. Den filmen vill jag verkligen se. Hörde att den skulle ha premiär nu under 2012. Stämmer det, Linda?

Linda Västrik under inspelningen av sin senaste film
Foto: Amy Öström

Linda Västrik 
- Ja, det stämmer. Jag åkte till regnskogen som sträcker sig över Kamerun, Kongo, Central Afrika, Gabon, Uganda - (Kongo Basinen) och levde där tillsammans med de korta människor som lever inne i skogen som jägare och nomader... fast nu vet jag bättre, det finns långa pygmèer också så det där med korta pygmèer eller pygmèer över huvud taget är förvirrande. Men många är väldigt korta. Och jag har filmat en ny film där på film. Super 16. Där det inte syns att någon är kort...Jag vill konkurrera med National Geographics bild av människan. Därför har jag filmat på film och gjort mitt bästa som fotograf...vi har haft inspelningstider på 4 månader i taget och spelat in 3 ggr under 2005-2010. Filmen är idag i stadiet av Rough-Cut. Jag tror vi har en låst, klippt version senast om en månad. Filmen kommer visas på SVT på Juldagen 2013 hoppas jag, utöver det kommer den gå på YLE och NRK och Telefilm i Kanada. Vem som blir bio distributör i Skandinavien är ej klart ännu men den kommer gå på bio. Jag hoppas Göteborgs Filmfestival ska tycka om den så den får ha premiär där. Men jag vet inte än. 

Linda Västrik lämnar därmed över stafettpinnen till nästa explosiva löpare: 

 - Jag blev senast helt överlycklig när jag såg Coacherna på SVT så jag undrar när jag får se en långfilm från Andrea Östlund på bio och vad den kommer att handla om?

Om Coacherna

En skruvad dramakomedi om livscoaching där tre osannolika kvinnor byter väg i livet och startar en coachingbyrå. I huvudrollerna ser vi Lena Endre, Vanna Rosenberg och Cecilia Frode. Serien är skriven av Charlotte Orwin och Josefin Johansson. För regin står Andrea Östlund.

Missa inte startskottet för den filmiska damstafetten!

Ni som följt bloggen vet kanske att idén till fastan föddes när jag såg en intervju med den genusinriktade historikern Yvonne Hirdman. När hon fick frågan om vad hon tyckte om dagens feminister svarade hon att vi borde ägna oss mer åt konkreta saker som att skriva Wikipedia -artiklar om kvinnor än att debattera i media. Filmfastan är mitt sätt att ta upp den stafettpinnen med målet att på ett humoristiskt sätt väcka liv i frågan om bristen på jämställdhet i filmbranschen och skapa ett arkiv över filmer av kvinnliga regissörer. Nu lyfter jag startpistolen och skjuter startskottet för den filmiska damstafetten där svenska kvinnliga filmare tipsar om filmer som berört eller upprört dem av andra svenska kvinnligare filmare. Och härmed skickar jag Yvonne Hirdmans stafettpinne vidare. Ta emot! På första sträckan:

Lisa Langseth

Regissör till Till det som är vackert (2010). Under hösten spelar hon in sin andra spelfilm, Hotell med planerad premiär hösten 2013.

Lisa Langseth med skådespelarna Mira Eklund, David Dencik, Alicia Vikander
under inspelningen av Hotell Foto: Isabel Juhren

- Jag tackar för tillfället att slå ett slag för dokumentärfilmaren Linda Västrik. Jag såg Lindas dokumentär Pappa och jag 1999 och blev både berörd och provocerad av hennes totala självutlämning. En extremt modig film. Jag har ofta undrat vart hon tog vägen tills jag hörde att hon bott i långa perioder hos nåt pygméfolk i Kamerun och Kongo och där jobbat med en dokumentär som går under namnet Inkulkal. Den filmen vill jag verkligen se. Hörde att den skulle ha premiär nu under 2012. Stämmer det, Linda?

Om filmen: 

Pappa och jag  41 min, 1999

Linda Västriks far har i alla år hindrat varje försök från hans dotters sida att upprätthålla en kontakt mellan dem, och vägrat erkänna henne som sin dotter. Han lever kvar i det förflutna, fylld av bitterhet och självömkan, straffar sin dotter för det han den gång för många år sen upplevde som svek från hennes mors sida. Linda försöker i filmen få honom att gå med på att genomföra ett gentest, för att bevisa för honom att hon är hans biologiska dotter. Hon vill konfrontera honom med sanningen om den smärta han påfört henne, och att förstå varför. Ett desperat försök att vinna den kärlek han är oförmögen att ge henne. En oerhört smärtsam, men också mycket rolig film, som i slutändan handlar om att lära vad man kan och inte kan ändra, och hur man, trots allt, går vidare.

Filmen går att hyra här