Månader av avhållsamhet
Detta är ett cineastiskt experiment. Ett sätt att undersöka vad som händer om man avstår ifrån att se filmer gjorda av män. Tveksam inför bilden av en mansdominerad filmbransch? Då inbjuder jag dig att här följa mina försök till cineastisk asketism.
Visar inlägg med etikett Lisa Langseth. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lisa Langseth. Visa alla inlägg
tisdag 27 augusti 2013
torsdag 15 augusti 2013
Nu tycker jag att vi återgår till ordningen och...
...går på bio igen. Jag vill med detta på intet sätt säga att sommaren är slut. Man måste alltså inte alls ge upp sin ensidiga glassdiet eller hänga in sina cityshorts i garderoben men jag vill med detta ändå påminna er om att det snart är höst och att det då kommer att kännas helt naturligt att gå på bio igen. Det roliga med det är att det ser ut att komma en hel del bra filmer av kvinnliga regissörer, både gammalt och nytt. Bland annat har Claire Denis The Bastards, Lisa Langseths Hotell och Anna Odells Återträffen premiär. I november debuterar även Sofia Norlin med Ömheten. Cinematekets har som jag redan nämnt ett Muriel Box retrospektiv. Filmfestivaler är annars ett bra tillfälle att spä ut den annars så mansdominerade biorepertoaren och i år har jag fått möjlighet att curera delar av två av våra filmfestivaler ute i landet (mer om det senare). Men jag tänkte inleda med att tipsa om Nordisk Panorama som hålls i Malmö mellan den 20 -25 september som visar de senaste nordiska kort- och dokumentärfilmerna. Jag vill framförallt rekommendera norska Margreth Olins Nowhere Home om hanteringen av ensamkommande flyktingar i Norge och ljuvliga Belville Baby av Mia Engberg. Av de 15 tävlingsfilmerna är 9 regisserade av kvinnor. Må bäste hen vinna!
Haahr
Andersen Iben - My
Love - The Story of Poul and Mai
Magid
Camilla - White
Black Boy
Helke Susanna - American Vagabond
Virpi Suutari - Hilton! – Here for Life
Margreth Olin - Nowhere
Home
Charlotte Røhder Tvedt - Reconstructing a Family
Tone Andersen - When
the Boys Return
Mia Engberg - Belleville
Baby
Maud Nycander & Kristina Lindström - Palme
Maud Nycander & Kristina Lindström - Palme
måndag 3 september 2012
Missa inte startskottet för den filmiska damstafetten!
Ni som följt bloggen vet kanske att idén till fastan föddes
när jag såg en intervju med den genusinriktade historikern Yvonne Hirdman. När
hon fick frågan om vad hon tyckte om dagens feminister svarade hon att vi borde
ägna oss mer åt konkreta saker som att skriva Wikipedia -artiklar om kvinnor än
att debattera i media. Filmfastan är mitt sätt att ta upp den stafettpinnen med
målet att på ett humoristiskt sätt väcka liv i frågan om bristen på
jämställdhet i filmbranschen och skapa ett arkiv över filmer av kvinnliga
regissörer. Nu lyfter jag startpistolen och skjuter startskottet för den filmiska damstafetten där svenska kvinnliga
filmare tipsar om filmer som berört eller upprört dem av andra svenska
kvinnligare filmare. Och härmed skickar jag Yvonne Hirdmans stafettpinne
vidare. Ta emot! På första sträckan:
Filmen går att hyra här
Lisa Langseth
Regissör till Till det som är vackert (2010). Under hösten spelar hon in sin andra spelfilm, Hotell med planerad premiär hösten 2013.
![]() |
| Lisa Langseth med skådespelarna Mira Eklund, David Dencik, Alicia Vikander under inspelningen av Hotell Foto: Isabel Juhren |
- Jag tackar för tillfället att slå ett slag för
dokumentärfilmaren Linda Västrik. Jag såg Lindas dokumentär Pappa och jag 1999 och blev både berörd och provocerad av hennes totala självutlämning. En
extremt modig film. Jag har ofta undrat vart hon tog vägen tills jag hörde att
hon bott i långa perioder hos nåt pygméfolk i Kamerun och Kongo och där jobbat
med en dokumentär som går under namnet Inkulkal. Den filmen vill jag verkligen
se. Hörde att den skulle ha premiär nu under 2012. Stämmer det, Linda?
Om filmen:
Pappa och jag 41 min, 1999
Linda
Västriks far har i alla år hindrat varje försök från hans dotters sida att
upprätthålla en kontakt mellan dem, och vägrat erkänna henne som sin dotter.
Han lever kvar i det förflutna, fylld av bitterhet och självömkan, straffar sin
dotter för det han den gång för många år sen upplevde som svek från hennes mors
sida. Linda försöker i filmen få honom att gå med på att genomföra ett gentest,
för att bevisa för honom att hon är hans biologiska dotter. Hon vill
konfrontera honom med sanningen om den smärta han påfört henne, och att förstå
varför. Ett desperat försök att vinna den kärlek han är oförmögen att ge henne.
En oerhört smärtsam, men också mycket rolig film, som i slutändan handlar om
att lära vad man kan och inte kan ändra, och hur man, trots allt, går
vidare.
måndag 19 mars 2012
Lisa Langseth - Till det som är vackert
Jag ser allt Samuel Fröler gör. Nej, det är ju verkligen inte sant. Han är en av anledningarna till att jag inte sett den här filmen tidigare. Maken till manierad skådespelare får man ju leta efter. Men här i Lisa Langseths film tolkar jag det som en metarekrytering, en medveten casting som blir helt strålande.
Till det som är vackert är en del av en etablerad genre, särskilt stor i Frankrike. Den handlar om hur konsten förlöser dig som människa. Hur arbetarklassens barn kan göra en klassresa bara de erövrar flygeln, staffliet eller en bok av Kierkegaard. Ett känt exempel i genren är Mitt hjärtas förlorade slag av Jaques Audiard. Sedan är den naturligtvis också besläktad med en helt annan genre: klass-skulptören, dvs den belevade mannen som formar en enkel kvinna till socitetsdam, som i My Fair lady av George Cukor. Men till dessa genrer har Langseth tillfört ytterligare en dimension.
Kortfattat handlar filmen om hur 20 - åriga Katarina, med ett stökigt förflutet, hittar Mozart vilket i sin tur leder henne till ett arbete i receptionen på ett konserthus. Där träffar hon Samuel Frölers karaktär dirigenten Adam och de inleder en relation. Det är framförallt skildringen av relationen mellan dessa två; den unga kvinnan och den äldre mannen som blivit omskriven. Och den innehåller ett stort mått igenkänning och väcker starkt obehag. Men jag måste säga att jag framförallt såg en väldigt stark och en för svensk film ganska unik skildring av vad det innebär att vara fattig i Sverige idag. Katarinas tillvaro är så bräcklig att minsta motgång kan leda till utslagning. Hon har redan förstått att hennes kropp är hennes enda kapital. Hennes enda möjlighet att bli sedd. Hennes enda chans till boende och arbete. Katarinas mamma påpekar att det gäller att passa på medan hon fortfarande är ung och snygg. Pojkvännen är storsint som har överseende med att hon redan legat med halva stan och ändå kan tänka sig att vara tillsammans med Katarina. Och när Adam fått tillgång till hennes kropp är hon förbrukad. När hennes erotiska kapital försvinner står hon bokstavligen på gatan. Det är en skoningslös bild av kvinnors villkor med ett tydligt klassperspektiv. Alicia Vikander är för övrigt Samuel Frölers motsats. Hon är trovärdig rakt igenom, inte ett falskt tonfall någonstans. Och det i sin debut. Mycket imponerande. Vilket naturligtvis framförallt är regissörens Langseths förtjänst.
Till det som är vackert är en del av en etablerad genre, särskilt stor i Frankrike. Den handlar om hur konsten förlöser dig som människa. Hur arbetarklassens barn kan göra en klassresa bara de erövrar flygeln, staffliet eller en bok av Kierkegaard. Ett känt exempel i genren är Mitt hjärtas förlorade slag av Jaques Audiard. Sedan är den naturligtvis också besläktad med en helt annan genre: klass-skulptören, dvs den belevade mannen som formar en enkel kvinna till socitetsdam, som i My Fair lady av George Cukor. Men till dessa genrer har Langseth tillfört ytterligare en dimension.
Kortfattat handlar filmen om hur 20 - åriga Katarina, med ett stökigt förflutet, hittar Mozart vilket i sin tur leder henne till ett arbete i receptionen på ett konserthus. Där träffar hon Samuel Frölers karaktär dirigenten Adam och de inleder en relation. Det är framförallt skildringen av relationen mellan dessa två; den unga kvinnan och den äldre mannen som blivit omskriven. Och den innehåller ett stort mått igenkänning och väcker starkt obehag. Men jag måste säga att jag framförallt såg en väldigt stark och en för svensk film ganska unik skildring av vad det innebär att vara fattig i Sverige idag. Katarinas tillvaro är så bräcklig att minsta motgång kan leda till utslagning. Hon har redan förstått att hennes kropp är hennes enda kapital. Hennes enda möjlighet att bli sedd. Hennes enda chans till boende och arbete. Katarinas mamma påpekar att det gäller att passa på medan hon fortfarande är ung och snygg. Pojkvännen är storsint som har överseende med att hon redan legat med halva stan och ändå kan tänka sig att vara tillsammans med Katarina. Och när Adam fått tillgång till hennes kropp är hon förbrukad. När hennes erotiska kapital försvinner står hon bokstavligen på gatan. Det är en skoningslös bild av kvinnors villkor med ett tydligt klassperspektiv. Alicia Vikander är för övrigt Samuel Frölers motsats. Hon är trovärdig rakt igenom, inte ett falskt tonfall någonstans. Och det i sin debut. Mycket imponerande. Vilket naturligtvis framförallt är regissörens Langseths förtjänst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



