Nyss... Tomboy av Céline Sciamma med min nio åring. Perfect match!

Recension Svinen av Claire Denis

Idag debuterar jag som kritiker på DN med en recension av Claire Denis Svinen som har premiär idag. Recensionen hittar du här.

Nu...Grand Central av Rebecca Zlotowski

Nu...Förtrollad av Paris av Agnès Jaoui

Nu...Frances & Gloria av Virginie Despentes

Beau Travail av Claire Denis

Beau Travail är snarare ett tillstånd än en film. Bländande, suggestiv och samtidigt fysiskt köttig. En allegori över män, deras kroppar och våra livs allra banalaste beståndsdelar.

För man skulle kunna säga att detta ytterst är en poetisk skildring av de vardagliga handlingarnas monotoni. Och skönheten däruti. För allt det där tillsynes banala och meningslösa arbete vi utför dagligen - tvätt, rakning, matlagning och disk upphöjs här till betydelsebärande ritualer - utan vilka hela tillvaron skulle rämna. Dessa praktiska göromål är arméns motsvarighet till kyrkans liturgi. Ett kitt som får soldaterna att känna samhörighet och infoga sig i gruppen. Något som skapar struktur i alla dessa, sinsemellan förvillande lika dagar. Att verkligen hänge sig åt att till exempel bädda en säng helt utan veck kan ge oss en förhöjd känsla av verklighet. Resultatet av att helt sätta sitt eget fysiska jag åt sidan för själva uppgiften. Precis som nunnor utför sina vardagliga sysslor med absolut hängivenhet gör även soldaten det. Det gör det enformiga livet uthärdligt och får männen att leva i ett konstant och absolut nu.

Det andra temat i filmen är den fysiska kroppen och då i synnerhet manskroppen. Claire Denis har här tagit hjälp av en koreograf och varje scen och rörelse är tydligt koreograferad. Skådespelaren Denis Lavant (Galoup) är dessutom dansare i grunden. Det handlar om hur skådepelarna rör sig i förhållande till varandra och till olika objekt. Hur de simmar under vattnet, marscherar genom öknen och dansar på diskotek. Helt stiliserade blir de återkommande strandscenerna där de koordinerade militärövningarna får oss att associera till bilder vi sett från balettvärldens repetitionssalar. Denis leker också med våra föreställningar om denna machokultur och låter flera hårda kroppsövningar övergå i manhaftiga omfamningar. Och man undrar, är detta en autentisk militär övning eller är det bara ett utslag av regissörens manipulation med vår hetronormativa blick?

För det mest intressanta med Beau Travail är det som händer inuti mitt huvud.  Hur jag omedelbart börjar associera filmen till fotograferna Pierre et Gilles bilder och filmer som Rainer Fassbinders Matrosen och stjärnan. Kort sagt - tydligt homosexuella referenser. Denna orgie i manliga, nakna, svettiga och muskulösa manskroppar är tydligen något jag med fullständig övertygelse kopplar till en manlig homosexuell blick. Det är en reflektion som så att säga passerar de mer vitala delarna av min hjärna och kommer ut helt oprocessad. Tills jag tänker efter en gång till och inser att jag är helt ovan vid att en objektifierad manskropp kan vara resultatet av en kvinnlig filmskapares blick. En ganska drabbande insikt och ett välbehövligt tillfälle för självrannsakan. Jag har visserligen läst att Claire Denis med Beau Travail vill att vi som tittare skall reflektera över vår egen objektifiering av männen i filmen, men i det här fallet går det nog varvet runt och blir i sig objektifierande. Filmen är på gränsen till pornografisk i sin dokumentation av biceps, dansarstjärtar och spelande käkmuskler. Men visst ger det oss insikten att vi alla, oavsett kön, kan befinna oss i en maktposition som gör att vi kan tillåta oss att objektifiera andra människor.

Men något handlar filmen väl ändå om? Ja, man kan säga att detta är ett triangeldrama som utspelar sig i en grupp främlingslegionärer. Galoup (Denis Lavant från De älskande på Pont Neuf) ser sin position hotad av den nya rekryten Sentain (Grégoire Colin från Innan regnet faller) i kampen om kommendör Bruno Forestiers gunst. Det får ödesdigra konsekvenser.

Men själva intrigen är verkligen sekundär. Det är framförallt stämningen i filmen som ger den dess besynnerliga dragningskraft. Agnès Godards foto är därtill magiskt och allt detta tillsammans: det karga landskapet, de koreograferade rörelserna, den minimala dialogen och den suggestiva ljudbilden försätter dig som tittare i ett närmast meditativt tillstånd. Så bländande vackert.

Källa: Importfilm

Claire Denis

Claire Denis utbildade sig på den franska filmskolan La Fémis och arbetade därefter dels med egna kortfilmsprojekt och dels som regiassistent åt Wim Wenders och Jim Jarmusch. I en rolig intervju i det franska kulturmagasinet Sofa säger hon, apropå samarbetet med Wenders och kontrasten till det konforma filmskolelivet:

”I discovered a very different form of production: there wasn’t on the one hand the screenplay, the budget, the choice of actors, the music… Everything was absolutely connected and deep down that’s what I was looking for. To also have the time to drive, drive, drive whilst listening to music, and dreaming up the screenplay which was being modified day by day by calling Sam Shepard. It was something indescribable for a little French girl.”

Resultatet av denna amerikanska bilkörning blev kanske inte helt oväntat Paris, Texas. Själv debuterade hon 1988 med Chocolat, en delvis biografisk film om koloniala maktstrukturer i Västafrika och en ung vit flickas relation till familjens svarta tjänare. Denis spenderade från det att hon var två månader långa perioder i Kamerun, Somalia, Djibouti och Burkina Faso vilket är platser hon gärna återkommer till i sina filmer. Märk väl att det framförallt ett vitt kolonialt perspektiv på Afrika vi möter i hennes filmer.

Denis arbetar gärna med sitt eget ”dreamteam” och genom inspelningen av Jim Jarmusch Night on Earth kom hon i kontakt med två skådespelare som skulle komma att bli oerhört viktiga för hennes filmskapande. Det är de två som i filmen möts en natt i en taxi i Paris - Isaach De Bankolé och Béatrice Dalle. De har sedan återkommit i flera av hennes filmer. Andra som återkommer är klipparen Nelly Quettier och kanske framförallt fotografen Agnès Godard. De möttes i samband med inspelningen av Wim Wenders Himmel över Berlin och har inte slutat att samarbeta sedan dess.

Ett annat återkommande tema i Denis filmer är den moderna klasskildringen. Här skildras Paris som en plats där västafrikanska och litauiska gästarbetare hankar sig fram genom låglönearbeten som pizzabagare, tunnelbaneförare, gatumusiker och stripdansare. 

Claire Denis senaste film 35 shots of Rum är enligt mig hennes kanske absolut bästa film. Det är en skildring av en ensamstående pappas kärleksfulla relation till sin dotter som är på väg in i vuxenlivet. Den utspelar sig i en utpräglad fransk arbetarklassmiljö, i en typisk parisisk multietnisk banlieue, långt ifrån de tjusiga borgerliga miljöer vi är vana att se i de franska filmer som kommer på bio i Sverige. 35 shots of Rum fick heller aldrig svensk distribution. Trots att den, i den inflytelserika brittiska tidningen Sight and Sound, listades som en av årets bästa filmer 2009. Jag kommer hursom utan tvivel att återkomma till Claire Denis framöver på bloggen.

Catherine Breillat - Fat Girl

 - När du faller för en kille så försöker du att snärja honom för snabbt.
   Efter tre dagar gör han sig bara av med dig.

Detta skulle kunna vara #prataomdet# - The Movie. En film om allt lockande och pockande som leder fram till den mytomspunna och fortfarande så omhuldade kvinnliga defloreringen (som det så vackert kallas). Alla smålögner och halvsanningar som uttalas på vägen för att uppnå målet - att få komma till.

Elena är 15 år och Anaïs är 12. De är systrar och spenderar några veckor på en gudsförgäten badort tillsammans med sina föräldrar. Där träffar Elena en ung italiensk student, Fernando. Hon beslutar hon sig för att han skall bli "den förste".

Systrarna är varandras motpoler. Elena har redan förstått sin attraktionskraft, är mån om att vara till lags och är behagsjuk. Hon har redan passerat barnstadiet och längtar nu efter nästa steg i livet. Anai¨s längtar också vidare. Frågan är om hon inte längtar lite mer, såsom småsyskon gärna gör. Men hennes kroppsuppfattning är fortfarande kvar i barndomen. Och som sådan utgör hennes kropp filmens motståndsficka. En kropp som sätter sig på tvären mot alla kvinnliga kroppsideal. Den gör sig inte till och försöker inte anpassa sig. Hon går så att säga runt och duger. Hon verkar inte ta in omgivningens blickar och kommentarer kring sitt matintag och sin vikt. Men hon fattar att hon anses tjock och att hennes syster uppfattas som skön.

Systrarnas relation pendlar mellan brinnande hat och djupaste kärlek. Och osviklig lojalitet gentemot alla utomstående - inklusive föräldrarna. Samtidigt är de fortfarande oseparerbara - på gott och ont. Vilket betyder att när Elena inleder sitt förhållande med Fernando så gör på sätt och vis Anaîs också det. Hon blir ett bihang till Elenas sexdebut och iakttar hur Fernando korrumperar hennes systers integritet med sina banala manipulationer. Jag älskar dig. Jag ska gifta mig med dig. Allt med en armslängds avstånd från sängen bredvid. Hon är ett vittne vilket ger Elena styrka men också får henne att känna skam inför sin egen svaghet. Elenas oåterkallerliga steg bort från barndomen får Anaïs att gråta och förstärker hennes känsla av ensamhet.

Detta är verkligen en formidabel feelbad. Och så bra. Hur Breillat gestaltar gränslandet mellan barndom och vuxenvärld, relationen mellan syskon och unga flickor och kvinnors sexualitet. I gränslandet där allt man fått lära sig om att "Det måste kännas rätt" blir precis så jäkla luddigt som det verkligen är. För hur känns det egentligen när det känns helt rätt? Anaïs säger vid ett tillfälle till sin storasyster:
- Jag vill att första gången ska vara med en kille jag inte älskar. För efteråt, om det skulle visa sig att jag inte älskar honom eller han inte älskar mig, så skulle jag bara känna mig dum.

Jag ska absolut inte avslöja slutet på den här filmen mer än att jag satte kvällskaffet i vrångstrupen. Jag tror inte jag känt mig så manipulerad och blivit så illa berörd sedan jag såg  Funny Games av Michael Hanecke. Mycket effektivt berättat och en scen som gått som en ofrivillig loop i mitt huvud i flera dagar.

Franska författaren och regissören Catherine Breillat har gjort ett 16-tal filmer och är känd som en mycket egensinnig och vågad regissör. Återkommande teman i hennes filmer är kvinnlig sexualitet och våld. Hon är i mångt och mycket besläktad med regissörer som Gaspar Noé och Michael Hanecke. Hon är också känd för att konsekvent ha vägrat simulerat sex i sina filmer vilket gjort att hon anklagats för att göra pornografi och att flera filmer censurerats. Hon säger själv såhär i en intervju om nakenheten i hennes filmer:
"My obsession, I think, is that it should not be forbidden to see the sex of a woman because it is not an obscenity ".

Källa: ImportDVD

Dag - 5 Chantal Akerman

Jag hade läst att Chantal Akerman var en av Frankrikes mest framstående regissörer men att den enda filmen som distribuerats i Sverige, "Det bor en fransk kvinna i min lägenhet", inte gör henne rättvisa. Så vi laddade upp "Tomorrow we move av Akerman" från 2004 på Mubi på kvällen. Denna komedi om två kvinnors flytt, pianolektioner och erotiska noveller var ovanligt tramsig och varken karaktärer eller storyn lyckades engagera någon av oss. Som jag minns det var även "Det bor en fransk kvinna i min lägenhet" med Juliette Binoche och William Hurt en ganska tramsig romcom. Man får helt enkelt hoppas att någon annan av hennes bättre filmer kommer i distribution snart. Till exempel så verkar "Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles" från 1975, om en belgisk hemmafrus vedermödor i vad som verkar vara lakonisk Sonja Åkessonstil intressant.

Dag 2 - Abortmusikal

Som en vän i mörkret dyker MUBI upp i mitt liv, en ny global filmsajt inriktad på arthouse från hela världen. Här hittar jag en rad kvinnliga regissörer representerade - några bekanta, andra för mig helt okända. Jag skrollar mig igenom sortimentet och faller för filmen L'une chante, l'autre pas (One Sings, the Other Doesn't) av Agnés Varda från 1977 - en feministisk musikal! 

 Att just detta blir experimentets första film kan inte ses som något annat än en tanke - en film om kvinnors livslånga vänskap, livsval och solidaritet i 70 – tals skrud.  

17 - åriga Pauline är en rebellisk medel-klasstonåring som möter 22 åriga Suzanne, en arbetar-klasskvinna, gravid med sitt tredje barn. Fadern till alla barnen är en tungsint, gift och fattig konstnär som knappt kan försörja sin extrafamilj. När Pauline beslutar sig för att hjälpa Suzanne att göra en abort beseglas deras öde som vänner.  Denna franska diskbänk lyckas på två timmar berätta ett avgörande stycke av 60- och 70 talens kvinnohistoria. Här avverkas i rask takt frågan om det manliga geniet, aborträtt, samhällets stigmatisering av ensamstående mödrar, kvinnors rätt till yrkeskarriär, familjeplanering och amning. Vissa frågor är fortfarande aktuella, andra radikala vid tiden för filmens tillblivelse – som scenen där Varda i närbild visar en ammande kvinnas bröst och ytterligare några utopiska – som reliker från en svunnen tid. När Pauline till exempel förälskar sig i en iransk man lever de under en tid tillsammans i Iran. Pauline har svårt att anpassa sig till livet i Iran. När hon blir gravid vill hon återvända till Frankrike medan hennes man vill stanna. Paulines finner en lösning som antas – tillsammans skall de skaffa två barn. Då kan de få varsitt barn och leva på varsitt håll i världen. Barns rättigheter är inte en fråga filmen behandlar. Detta är ingen musikal i traditionell bemärkelse. Filmens musikinslag består mestadels av Paulines turnéframträdanden med gruppen Orkidée – en kombination av teatrala nakenperformance och politiska singer songwriterlåtar på den franska landsbygden. Detta är visserligen en mörk men ganska rolig nostalgiresa som handlar om klass och kön. Dessutom är det ett rörande porträtt över två kvinnors vänskap som likt Butch Cassidy och Sundance Kid inte saknar en viss sensuell underton.  

Källa: Mubi.com