Catherine Breillat - Fat Girl

 - När du faller för en kille så försöker du att snärja honom för snabbt.
   Efter tre dagar gör han sig bara av med dig.

Detta skulle kunna vara #prataomdet# - The Movie. En film om allt lockande och pockande som leder fram till den mytomspunna och fortfarande så omhuldade kvinnliga defloreringen (som det så vackert kallas). Alla smålögner och halvsanningar som uttalas på vägen för att uppnå målet - att få komma till.

Elena är 15 år och Anaïs är 12. De är systrar och spenderar några veckor på en gudsförgäten badort tillsammans med sina föräldrar. Där träffar Elena en ung italiensk student, Fernando. Hon beslutar hon sig för att han skall bli "den förste".

Systrarna är varandras motpoler. Elena har redan förstått sin attraktionskraft, är mån om att vara till lags och är behagsjuk. Hon har redan passerat barnstadiet och längtar nu efter nästa steg i livet. Anai¨s längtar också vidare. Frågan är om hon inte längtar lite mer, såsom småsyskon gärna gör. Men hennes kroppsuppfattning är fortfarande kvar i barndomen. Och som sådan utgör hennes kropp filmens motståndsficka. En kropp som sätter sig på tvären mot alla kvinnliga kroppsideal. Den gör sig inte till och försöker inte anpassa sig. Hon går så att säga runt och duger. Hon verkar inte ta in omgivningens blickar och kommentarer kring sitt matintag och sin vikt. Men hon fattar att hon anses tjock och att hennes syster uppfattas som skön.

Systrarnas relation pendlar mellan brinnande hat och djupaste kärlek. Och osviklig lojalitet gentemot alla utomstående - inklusive föräldrarna. Samtidigt är de fortfarande oseparerbara - på gott och ont. Vilket betyder att när Elena inleder sitt förhållande med Fernando så gör på sätt och vis Anaîs också det. Hon blir ett bihang till Elenas sexdebut och iakttar hur Fernando korrumperar hennes systers integritet med sina banala manipulationer. Jag älskar dig. Jag ska gifta mig med dig. Allt med en armslängds avstånd från sängen bredvid. Hon är ett vittne vilket ger Elena styrka men också får henne att känna skam inför sin egen svaghet. Elenas oåterkallerliga steg bort från barndomen får Anaïs att gråta och förstärker hennes känsla av ensamhet.

Detta är verkligen en formidabel feelbad. Och så bra. Hur Breillat gestaltar gränslandet mellan barndom och vuxenvärld, relationen mellan syskon och unga flickor och kvinnors sexualitet. I gränslandet där allt man fått lära sig om att "Det måste kännas rätt" blir precis så jäkla luddigt som det verkligen är. För hur känns det egentligen när det känns helt rätt? Anaïs säger vid ett tillfälle till sin storasyster:
- Jag vill att första gången ska vara med en kille jag inte älskar. För efteråt, om det skulle visa sig att jag inte älskar honom eller han inte älskar mig, så skulle jag bara känna mig dum.

Jag ska absolut inte avslöja slutet på den här filmen mer än att jag satte kvällskaffet i vrångstrupen. Jag tror inte jag känt mig så manipulerad och blivit så illa berörd sedan jag såg  Funny Games av Michael Hanecke. Mycket effektivt berättat och en scen som gått som en ofrivillig loop i mitt huvud i flera dagar.

Franska författaren och regissören Catherine Breillat har gjort ett 16-tal filmer och är känd som en mycket egensinnig och vågad regissör. Återkommande teman i hennes filmer är kvinnlig sexualitet och våld. Hon är i mångt och mycket besläktad med regissörer som Gaspar Noé och Michael Hanecke. Hon är också känd för att konsekvent ha vägrat simulerat sex i sina filmer vilket gjort att hon anklagats för att göra pornografi och att flera filmer censurerats. Hon säger själv såhär i en intervju om nakenheten i hennes filmer:
"My obsession, I think, is that it should not be forbidden to see the sex of a woman because it is not an obscenity ".

Källa: ImportDVD