Waitress av Adrienne Shelly

Det är inte alltid så jävla roligt att vara människa! Men galghumor är en beprövad överlevnadsstrategi i livets allra svåraste stunder. Så gemensamt för de bästa komedierna är att de också innehåller något sårigt. Att det i glappet mellan den tillsynes glättiga ytan och det underliggande mörkret uppstår verkligt storslagen humor. Adrienne Shelly har med Waitress lyckats göra en befriande omoralisk komedi av festliga ämnen som kvinnoförtryck, låglönearbete, hustrumisshandel och fattigdom. Det gör detta till en feministisk milstolpe i en genre som förtjänar att tas på fullaste allvar. 

Servitrisen och pajgeniet Jenna lever i en destruktiv och kärlekslös relation med sin manipulativa make Earl. En dag visar graviditetstestet positivt och alla Jennas drömmar om ett liv som frånskild rasar samman. Men när det ser som mörkast ut kommer ibland räddningen från oväntat håll. Allt som krävs är en liten knuff i rätt riktning. Från stadens nye stilige gynekolog till exempel.

Jennas orgasmiska pajfrenesi löper som en röd tråd genom filmen. Dagligen komponerar hon nya kreativa bakverk med bisarra namn som sedan serveras till dinerns gäster. Det är pajer som kommenterar hennes sinnestillstånd och som bär namn som: I dont want Earl´s Baby Pie, I hate My Husband Pie och min aboluta favorit: Baby Screaming Its Head of In the Middle of the Night and Running My Life Pie. Den senare är en paj jag ätit mycket av det senaste året. Pajfantasierna blir både en ironisk blinkning till kitschig filmisk matsensualism (Läs Chocolat) och en mission för att höja statusen för traditionellt kvinnliga kunskaper som bakning. Pajerna och deras udda namn har genererat en del fans. En fullständig lista över filmens pajer hittar du därför här.

Waitress är precis som Jennas pajer en film man genast vill stoppa i munnen. Den är kvick i dialogen och fullständigt vanvördig i förhållande till den traditionella kvinnlighetens grundpelare: omsorg, trohet och moderskap. På den här dinern strösslas det inte med leenden. Här finns ingen tillstymmelse till behagsjukt flygvärdinnesyndrom. Det orkas liksom inte med. Istället upptas tiden av osentimentala replikskiften kring manshat, barnäckel, frigiditet, otrohet och ingående hängbrösthangups. Och så vitt jag kan minnas har jag aldrig tidigare sett en gravidmage dyka upp som något bekymmerslöst och sexigt i ett otrohetssammanhang. 

Man talar om att vara en fluga på väggen. Den flugan lär inte ha trott sina öron när den här idén pitchades till filmbolaget: - Jag tänkte göra en komedi om en fattig, ofrivilligt gravid servitris i en amerikansk håla som blir misshandlad av sin man. Att filmen dessutom är från USA, som är ett så puritanskt samhälle är helt ofattbart. Men någon har ju uppenbarligen trott på idén, vilket hedrar dem. För det är verkligen ingen lätt sak att göra humor utifrån det här upplägget. Det krävs tajming och fingertoppskänsla. Vilket Adrienne Shelly har. Hon lyckas galant med balansgången och använder skrattet som alibi för att ohämmat pilla på våra mest svårläkta sårskorpor.

Likt flera andra kvinnliga regissörer jag skrivit om här på bloggen är Adrienne Shelly från början skådespelerska (ni kanske minns henne från Hal Hartleys Trust). Till Waitress har skrivit manus, regisserat och givit sig själv en av huvudrollerna. Jenna spelas av den fantastiskt lakoniska och kärva Keri Russel som kanske är mest känd från tv-serien Felicity.

Waitress har tyvärr fallit offer för distributörens rädsla för allvar. Vilket gör att den på omslaget reduceras till: "Årets smaskigaste romantiska komedi" och en film med "Sann Stekta Gröna Tomater-känsla". Det kan vara ett av skälen till att du kanske missat denna pärla. Det är många som gör misstaget att inte ta komedier på allvar, men detta är långt ifrån en menlös romcom om tjejer och bakning. Detta är ett politiskt manifest i humoristisk förklädnad. För Waitress gestaltar tydligt ett av de största hindren för global jämställdhet. Det faktum att miljontals kvinnor världen över tvingas stanna kvar i destruktiva relationer av ekonomiska skäl. Den visualiserar effektivt en av feminismens grundläggande idéer, den om att det personliga är politiskt. Och när Adrienne Shelly tar upp denna centrala feministiska frågan i den bredaste tänkbara genren, så skapar hon också en oerhört viktig och radikal film med en tydlig plats på listan över filmhistoriens viktigaste feministiska filmer. Gå och se!

Källa: Hyrfilm

The Future av Miranda July

Det skaver i denna lilla luftbubbla om västerlandets eviga jakt på självförverkligande. Har du verkligen den ideala partnern? Det bästa boendet? Är ditt arbete tillfredsställande? Målet för den moderna västerländska människan är att uppnå kvicksilverform och att aldrig, aldrig stagnera. Håll alltid alla dörrar öppna för alla eventualiteter. Men vad du än gör, kom ihåg att det måste kännas helt rätt!

Jason och Sophie är paret som bestämmer sig för att adoptera en hemlös katt. Mest för att få känna hur det känns att ta ansvar för någon annan ett litet tag. Premissen är att katten är dödssjuk och bara har några månader kvar att leva. Men på sjukhuset visar det sig att lilla Paw Paw mirakulöst tillfrisknat och troligtvis kommer att leva i minst sex år till. Beskedet försätter paret i existentiellt grubbleri. De inser att deras sysselsättningsproblem är över för all framtid och att alla de där spontana sista minuten - resorna de aldrig gjort nu definitivt blir ogjorda. Hur har de egentligen utnyttjat sin obegränsade frihet? Har de levt sina liv till fullo? Och i det korsdrag som uppstår när en av alla dörrar som hittills hållits öppna slås igen föds en stark livsångest.

Sophie (Miranda July) tacklar ångesten genom att genast säga upp sig från sitt ostimulerande jobb som danslärare. På jakt efter en självförverkligande quickfix inleder hon projektet ”30 dagar, 30 danser” där hon varje dag skall lägga upp en egen dansfilm på nätet. Hon börjar naturligtvis med att meddela alla sina vänner om projektet vilket omedelbart får henne att lägga sig i fosterställning och hyperventilera av prestationsångest. Jason (Hamish Linklater) säger också upp sig och ägnar dagarna åt ideellt miljöarbete. Han knackar dörr och försöker, föga framgångsrikt, få folk i närområdet att köpa träd. Trots att de båda sagt upp sig fortsätter det att skava. Sophie och Jason ser plötsligt varandra. Kanske var det inte bristen på en tillfredställande sysselsättning som var problemet? 

The Future innehåller flera roliga scener och en rad intressanta små betraktelser om livet runt 30 i storstadens sus och dus. Den är berättartekniskt lekfull med sin magiska realism i form av tidsmanipulationer, självgående tröjor och talande katter. Framförallt är July underhållande som uttråkad balettfröken med youtubekomplex. Och det är precis så charmigt som hennes Me and you and everyone we know. Men ändå är det något med Miranda Julys fäbless för egensinniga kreationer, huvudbonader och hennes lite gulliga viskande sätt att framföra sina repliker som gör att den här hipstertröjan känns lite trång. För den påminner om en sådan där liten tröja av god kvalitet som visserligen är fin men som framkallar oproportionerligt mycket naveludd. 

Nu är det kanske lite orättvist att kräva att en amerikansk indie-film skall bidra till världsfreden, men jag kan ändå inte befria mig från tanken på att den här typen av västerländsk navelskådning måste te sig som science - fiction för, säg någon, i en jeans - sweatshop i den kinesiska Shanxiprovinsen. The Future blir å andra sidan ett underhållande tidsdokument över 2000 -talets västerländska narcisism i all sin löjlighet. 

Källa: Hyrfilm

2 dagar i N.Y av Julie Delpy

Har de verkligen inga nya idéer i Hollywood? Hur kan det finnas plats för ytterligare en komedi om en medelålders frånskild fransyska med förlossningsinkontinens, bristande impulskontroll och en själ som förvaras i en liten sammetspåse i Vincent Gallos skrev. Jo, men visst gör det det! Och min prognos är att kvoten av egensinniga och humoristiska kvinnoporträtt är långt ifrån mättad.

2 dagar i N.Y är en fristående fortsättning på Delpys 2 dagar i Paris från 2007. Och sedan vi träffade konstnären Marion (Julie Delpy) sist har hon hunnit lämna sin dåvarande kille Jack, få barn, träffa Mingus (Chris Rock) och bosätta sig med honom i N.Y. Nu är Marions bullriga franska familj bestående av pappa, syster och systerns pojkvän på besök med obligatoriska missförstånd och kulturkrockar som följd. Resultatet är en charmig romcom och en komplex kärleksförklaring till hela stora tjocka släkten. Och som sådan är den väldigt trevlig underhållning och har flera roliga scener med kvick dialog. Därtill är Julie Delpy charmerande i rollen som Marion och den vanligtvis så högljudde Chris Rock lyser tack och lov med sin frånvaro.

Det verkar som om den amerikanska publiken tycker att just det här med kulturkrockar är något av det absolut roligaste man kan se på bio. Och mycket är verkligen roligt medan annat faller under rubriken banala iakttagelser i stil med att "fransmän låter som de grälar när de talar med varandra". Roligast blir det när fransk kroppslig och språklig libertinism ställs mot amerikansk prydhet. Amerikanerna är artiga och konverserar sina franska gäster. Fransmännen i sin tur, snackar skit om folk på franska och är omsorgsfullt grova i munnen. Amerikanerna är hypersensitiva mot minsta lilla yta exponerad hud. De franska kvinnorna flashar obekymrat bröstvårtorna på gymmet. Och för den som har befunnit sig i en situationen där hen inte behärskat språket och varit utelämnad åt sporadisk översättning av nödbedd tolk så bjuder filmen på stor igenkänning.Och apropå förra veckans inlägg om glasögonormar så bjuder 2 dagar i N.Y på hela två stycken i form av kärleksparet Marion och Mingus. Till och med en glasögonrelaterad oralsexscen. Men annars når 2 dagar i N.Y tyvärr inte riktigt upp till 2 dagar i Paris nivå. Den senare var fantastiskt rolig och betydligt tajtare. Det känns också som att vi redan i första filmen skrattade åt kontrasten mellan dessa sextokiga fransmän och pryda jänkare. Och att vi kanske skrattade lite högre den gången. 

Men så finns det scener i den här filmen, riktiga pärlor, som gör den unik och sevärd. Det är till exempel när Mingus i en voiceover berättar om hur han och Marion träffades. Han berättar att de var arbetskamrater och när Marion separerade från Jack blev de förtrogna. Så pass att Marion tillåter sig att på ett mycket detaljerat sätt berätta om sin förlossningsinkontinens, de tröstlösa knipövningarna och hur hon inte kan hålla tätt när hon skrattar eller nyser. Och sedan blir de ihop. En av filmhistoriens mänskligaste skildringar på inledningen av en kärleksaffär.  Och den här scenen påminner mig om en helt annan film. Minns ni När Harry mötte Sally? Den där bevingade scenen när Meg Ryan simulerar en orgasm för Billy Cristal på ett cafe. Den skrevs av manusförfattaren Nora Ephron. Manuset till 2 dagar i N.Y är skrivet av Julie Delpy och Alexia Landeau (som också spelar Delpys syster Rose). Vad dessa scener har gemensamt, förutom att de är väldigt roliga, är att de är lysande exempel på att kvinnors närvaro i filmbranschen gör skillnad. Att de möjliggör skildringar av kvinnors orgasm, foglossning och framfall vid sidan av framställningar av skyttegravsleda, handtrallor och förtrogna bastusamtal. 

Ni som följt bloggen har kanske märkt att jag är svag för Julie Delpy. Men det måste man vara. Hon har på ett enastående sätt tagit kontroll över sin egen karriär. När jag växte upp var hon bara ytterligare ett franskt filmkuttersmycke. Så den resa hon gjort, från att ha varit utlämnad åt dessa menlösa filmroller, till att idag regissera, skriva manus, musik och själv spela huvudrollen i sina egna filmer är beundransvärd.Ja, och hur var det egentligen med Vincent Gallos skrev? Nej, men det vore ju dumt av mig att avslöja. Se filmen istället.

Källa: Biopremiär 28 sept

Muntergök, moi?

Alltså jag förstår att jag måste framstå som en riktig dysterkvist som bara gillar filmer som utspelar sig på leriga hedar och handlar om armod, psykisk ohälsa och barn som far väldigt, väldigt illa. Och det är ju alldeles rätt. Men även jag vill ha ett gott skratt ibland. Och när det kommer till komedier blir det onekligen lite knepigare att fasta, men det är på intet vis omöjligt att hitta bra feelgood gjord av kvinnor.

Jag vill framförallt rekommendera Whip it av Drew Barrymore. Hon har hittills tyvärr bara gjort en långfilm men den är desto mer strålande. Det är dessutom något så unikt som en film som man varmt kan rekommendera tonårsföräldrar som vill se något med sina barn. Starka (fysiskt menar jag då) och coola kvinnliga karaktärer, bra skådisar och en oproblematisk sexdebut! Bara det! Svenska Maria Bloms film Masjävlar är fortfarande rolig tycker jag, liksom Miranda Julys Me and you and everyone we know. Dialogen i Agnes Jaouis första film I andras ögon är sjukt kvick för att inte tala om Julie Delpys 2 dagar i Paris som är en av mina absoluta favoritkomedier. Julie Delpy är för övrigt en spännande person som gjort resan från franskt filmkuttersmycke till en rolig och intressant regissör. På det sättet har kontrollen tagit kontrollen över sin egen karriär och skrivit in betydligt roligare och mer komplexa kvinnokaraktärer i sina filmer - åt sig själv. You go girl! I sommar kommer dessutom uppföljningen 2 dagar i New York på svenska biografer. Staring ...Julie Delpy.