Dags att närstudera filmhösten!

35 timmar kvar...

...att genom Kickstarter stötta detta viktiga filmprojekt om Alice Guy-Blanché, världens första kvinnliga filmregissör. Här kan du läsa mer om det.

Flera av hennes filmer finns tillgängliga på youtube,  här nedan ett litet exempel på vad det handlar om: Danse Fleur de Lotus Alice Guy 1897. Och här kan du läsa mer om Alice Guy-Blanché på bloggen. 

Lets make 900 female filmmakers a thousand!

Random girl from our list: Dorothy Arzner 

This is especially for my European filmfriends! Two years ago I conducted this, something I called a Feministic Film Fast, where I only saw films directed by women. It became a blog, this FB page, lots of debates here in Sweden and some programming of festivals along the way. As some argued that there were no female directors to screen/see I started a list, gathering all the names I could find. The blog might be in Swedish but the list can easily be used by anyone. It has as of now about 900 names of female directors. Please help me make it a thousand by adding names and spreading the word! Just e-mail me at wandabendjelloul@hotmail.com

Here is the list:
http://filmfasta.blogspot.se/p/lista-kvinnliga-regissorer.html

Det finaste en filmfastare kan få

Att arbeta med feministiska frågor är att vara i konstant opposition med rådande förhållanden och jag kan därför tycka att det är extra viktigt att uppmärksamma de positiva förändringar som faktiskt sker. Det är också viktigt att skilja på situationen inom filmproduktion och filmvisning. Det senaste året har nämligen i stort sett alla stora svenska filmfestivaler (Stockholms Filmfestival, Göteborgs filmfestival, Tempo, Move Umeå, Fantastisk Filmfestival osv) haft fokus på kvinnliga filmskapares villkor och/eller arbetat med en jämställd programsättning. Inför hösten har jag redan blivit kontaktad av Nordisk Panorama, Monsters of Film, Move Umeå och Flimmer om detta. Det är glädjande att frågan är på väg att bli en självklar variabel vid programsättning, en slags kvalitetsmarkör gentemot bransch och publik som visar på att avsändaren är ambitös och att festivalen är ett resultat av många medvetna val. Även internationellt sker det faktiskt saker, för även om Cannes fortsätter att vända röven åt kvinnligt konstnärskap hade festivaler som te x Sundance en jämn fördelning mellan könen bland de tävlande filmerna i år. För mig, vare sig jag arbetat som föreståndare på biograf, recenserat film eller skrivit för bloggen har denna begränsning varit lärorik och gjort mitt arbete mycket intressantare. Förhoppningsvis ger denna förändring även festivalpubliken nya perspektiv och filmupplevelser. Skälet till att jag tar upp detta är att jag igår fick något av det absolut finaste en feministisk filmfastare kan få. Jag fick ett brev från Marc David Jacobs som arbetar som programsättare för Edingburgh Film Guild. Det är den äldsta filmklubben i världen, nu med 84 år på nacken. Han skrev ett väldigt inspirerande brev till mig som jag hoppas att alla som just nu sitter och sliter med mångfaldsaspekterna inför kommande festivalprogram, manusarbete eller varför inte rekrytering av filmteam till nästa filminspelning kan hämta kraft och inspiration ifrån. För vi ska inte hymla om att det kan vara ett hårt arbete att ta fram ett varierat och jämställt filmprogram, Men som Marc skriver: ”I have worked directly with nearly all of the individual filmmakers involved, and it has proven an extraordinary experience - so much so that I cannot wait to organise the next one.” Vi är alla härmed också inbjudna att besöka Marc på Edingburgh Film Guild. Gör det, för maken till entusiastisk cineast och spännande program får man leta efter. Hela programmet hittar ni här. Sedan vill jag också passa på att tacka Göteborgs Filmfestival för deras cineastiska nätdejtingservice!

Mai Zetterling

P.S Marc skickade även med ett signerat foto av Mai Zetterling (som ni ser här till höger) från hennes besök på just Edingburgh Film Guild 1948.

------

Dear Wanda Bendjelloul,

My apologies for writing to you in English.  I heard about your work with Feminist Film Fast through the Göteborg International Film Festival, and have been very inspired by the concept of the feminist film fast, as I have also been by women's film festivals of the past.

I am the organiser of a programme called Edinburgh Film Guild New Cinema.  Over the past several months, I have been working towards a goal of introducing as many new films by women to Scottish audiences as possible - certainly in at least half of our programme, and hopefully much more than that.  As you may know, Edinburgh was the site of the world's second women's film festival (in 1972, only a few months after the First International Festival of Women's Films in New York), and my aim is to add to that very worthwhile tradition.

There have been many good women's film festivals (in the UK, there are at least Birds Eye View and the new London Feminist Film Festival), but there have also been very many non-women's film festivals which have focussed on recent films from one country or another.  On occasion, the two have combined to create individual focusses on films by women of one particular country.  However, I don't know that there has ever been any ongoing series of such focusses.  I am therefore attempting to make this my approach to screening collections of films by women.

To me, it feels like taking a continuing country-by-country approach to women's films must allow audiences to discover far more talented female filmmakers than they could otherwise by providing the specific contexts for these new films to be included in.  I very much hope, then, that you may be interested in the first programme I've managed to put together along these lines: http://edinburghfilmguild.org.uk/wordpress/?page_id=1548 .  This is a focus on women filmmakers in Finland.

Specifically seeking out Finnish films by women filmmakers has led to an incredible process of being constantly and genuinely amazed to come across such an incredible diversity of films and filmmaking styles, very few of which I would have experienced if I had been programming the event differently.  I've been very fortunate in being able to show all the incredible films included here, each one made in the past two years and only two of them previously seen in the UK.  All of them are new to Edinburgh.  I have worked directly with nearly all of the individual filmmakers involved, and it has proven an extraordinary experience - so much so that I cannot wait to organise the next one.

At the moment, it is difficult to know how it will all turn out, but if we are successful I hope to continue with many more focuses on the work of women filmmakers from many other countries.  At the moment, I am not yet been able to plan for the next country focus, as that will require this event's success first - to prove that people will be as interested as I think they will be.  We must wait and see how it does.  Until then, though, there are fortunately many more exceptional individual films by women which we can programme in the meantime.

I therefore hope that you will read of this event with interest and that you may even be willing to help spread word about it. If so, please let me know if there's anything I can do to help you do so.  I know that most (all?) of your audience will not be anywhere near Edinburgh, but it would be enough to know that people will hear of what we are trying to do with this event and in the future.

For now, thank you so much for reading this and again for your inspiring work.

With sincere regards,
Marc David

SVT:s Filmklubb visar Beau Travail

Den 17 aug visade SVT en av Claire Denis absolut bästa filmer, Beau Travail. Filmen går att se här, på SVT Play, tom den 16 september. Missa inte det eller avsnitt 13 av Mark Cousins Story of film där Denis förklarar bakgrunden till den suggestiva slutscenen där Denis Lavant solodansar på ett disco i Djibouti. Här kan du läsa min texten om filmen.

Beau Travail är snarare ett tillstånd än en film. Bländande, suggestiv och samtidigt fysiskt köttig. En allegori över män, deras kroppar och våra livs allra banalaste beståndsdelar.

För man skulle kunna säga att detta ytterst är en poetisk skildring av de vardagliga handlingarnas monotoni. Och skönheten däruti. För allt det där tillsynes banala och meningslösa arbete vi utför dagligen - tvätt, rakning, matlagning och disk upphöjs här till betydelsebärande ritualer - utan vilka hela tillvaron skulle rämna. Dessa praktiska göromål är arméns motsvarighet till kyrkans liturgi. Ett kitt som får soldaterna att känna samhörighet och infoga sig i gruppen. Något som skapar struktur i alla dessa, sinsemellan förvillande lika dagar. Att verkligen hänge sig åt att till exempel bädda en säng helt utan veck kan ge oss en förhöjd känsla av verklighet. Resultatet av att helt sätta sitt eget fysiska jag åt sidan för själva uppgiften. Precis som nunnor utför sina vardagliga sysslor med absolut hängivenhet gör även soldaten det. Det gör det enformiga livet uthärdligt och får männen att leva i ett konstant och absolut nu.

Det andra temat i filmen är den fysiska kroppen och då i synnerhet manskroppen. Claire Denis har här tagit hjälp av en koreograf och varje scen och rörelse är tydligt koreograferad. Skådespelaren Denis Lavant (Galoup) är dessutom dansare i grunden. Det handlar om hur skådepelarna rör sig i förhållande till varandra och till olika objekt. Hur de simmar under vattnet, marscherar genom öknen och dansar på diskotek. Helt stiliserade blir de återkommande strandscenerna där de koordinerade militärövningarna får oss att associera till bilder vi sett från balettvärldens repetitionssalar. Denis leker också med våra föreställningar om denna machokultur och låter flera hårda kroppsövningar övergå i manhaftiga omfamningar. Och man undrar, är detta en autentisk militär övning eller är det bara ett utslag av regissörens manipulation med vår hetronormativa blick?

För det mest intressanta med Beau Travail är det som händer inuti mitt huvud.  Hur jag omedelbart

Koreograferade omfamningar

börjar associera filmen till fotograferna Pierre et Gilles bilder och filmer som Rainer Fassbinders Matrosen och stjärnan. Kort sagt - tydligt homosexuella referenser. Denna orgie i manliga, nakna, svettiga och muskulösa manskroppar är tydligen något jag med fullständig övertygelse kopplar till en manlig homosexuell blick. Det är en reflektion som så att säga passerar de mer vitala delarna av min hjärna och kommer ut helt oprocessad. Tills jag tänker efter en gång till och inser att jag är helt ovan vid att en objektifierad manskropp kan vara resultatet av en kvinnlig filmskapares blick. En ganska drabbande insikt och ett välbehövligt tillfälle för självrannsakan. Jag har visserligen läst att Claire Denis med Beau Travail vill att vi som tittare skall reflektera över vår egen objektifiering av männen i filmen, men i det här fallet går det nog varvet runt och blir i sig objektifierande. Filmen är på gränsen till pornografisk i sin dokumentation av biceps, dansarstjärtar och spelande käkmuskler. Men visst ger det oss insikten att vi alla, oavsett kön, kan befinna oss i en maktposition som gör att vi kan tillåta oss att objektifiera andra människor.

Men något handlar filmen väl ändå om? Ja, man kan säga att detta är ett triangeldrama som utspelar sig i en grupp främlingslegionärer. Galoup (Denis Lavant från De älskande på Pont Neuf) ser sin position hotad av den nya rekryten Sentain (Grégoire Colin från Innan regnet faller) i kampen om kommendör Bruno Forestiers gunst. Det får ödesdigra konsekvenser.

Men själva intrigen är verkligen sekundär. Det är framförallt stämningen i filmen som ger den dess besynnerliga dragningskraft. Agnès Godards foto är därtill magiskt och allt detta tillsammans: det karga landskapet, de koreograferade rörelserna, den minimala dialogen och den suggestiva ljudbilden försätter dig som tittare i ett närmast meditativt tillstånd. Så bländande vackert.

Feministisk filmfasta gästar Flimmer i Norrköping!

Norrköpings filmfestival Flimmer fyller 15 år och firar det med att mellan den 4 - 13 okt diskutera kvinnliga filmskapares villkor och presentera ett program som till hälften består av just kvinnliga filmskapare. Jag har också valt ut ett antal filmer från åren 1926 - 2008 av några riktigt geniala kvinnor. Hela programmet kommer inom kort.

Läs mer om Flimmer här:
Folkbladet - Kvinnors filmskapande i fokus på Flimmer

Top of the Lake av Jane Campion

Ingen har väl missat att SVT sänder första avsnittet av Jane Campions Top of the Lake ikväll? Här kan ni läsa Hynek Pallas fina recension av den i SvD.