SVT:s Filmklubb visar Beau Travail

Den 17 aug visade SVT en av Claire Denis absolut bästa filmer, Beau Travail. Filmen går att se här, på SVT Play, tom den 16 september. Missa inte det eller avsnitt 13 av Mark Cousins Story of film där Denis förklarar bakgrunden till den suggestiva slutscenen där Denis Lavant solodansar på ett disco i Djibouti. Här kan du läsa min texten om filmen.

Beau Travail är snarare ett tillstånd än en film. Bländande, suggestiv och samtidigt fysiskt köttig. En allegori över män, deras kroppar och våra livs allra banalaste beståndsdelar.

För man skulle kunna säga att detta ytterst är en poetisk skildring av de vardagliga handlingarnas monotoni. Och skönheten däruti. För allt det där tillsynes banala och meningslösa arbete vi utför dagligen - tvätt, rakning, matlagning och disk upphöjs här till betydelsebärande ritualer - utan vilka hela tillvaron skulle rämna. Dessa praktiska göromål är arméns motsvarighet till kyrkans liturgi. Ett kitt som får soldaterna att känna samhörighet och infoga sig i gruppen. Något som skapar struktur i alla dessa, sinsemellan förvillande lika dagar. Att verkligen hänge sig åt att till exempel bädda en säng helt utan veck kan ge oss en förhöjd känsla av verklighet. Resultatet av att helt sätta sitt eget fysiska jag åt sidan för själva uppgiften. Precis som nunnor utför sina vardagliga sysslor med absolut hängivenhet gör även soldaten det. Det gör det enformiga livet uthärdligt och får männen att leva i ett konstant och absolut nu.

Det andra temat i filmen är den fysiska kroppen och då i synnerhet manskroppen. Claire Denis har här tagit hjälp av en koreograf och varje scen och rörelse är tydligt koreograferad. Skådespelaren Denis Lavant (Galoup) är dessutom dansare i grunden. Det handlar om hur skådepelarna rör sig i förhållande till varandra och till olika objekt. Hur de simmar under vattnet, marscherar genom öknen och dansar på diskotek. Helt stiliserade blir de återkommande strandscenerna där de koordinerade militärövningarna får oss att associera till bilder vi sett från balettvärldens repetitionssalar. Denis leker också med våra föreställningar om denna machokultur och låter flera hårda kroppsövningar övergå i manhaftiga omfamningar. Och man undrar, är detta en autentisk militär övning eller är det bara ett utslag av regissörens manipulation med vår hetronormativa blick?

För det mest intressanta med Beau Travail är det som händer inuti mitt huvud.  Hur jag omedelbart

Koreograferade omfamningar

börjar associera filmen till fotograferna Pierre et Gilles bilder och filmer som Rainer Fassbinders Matrosen och stjärnan. Kort sagt - tydligt homosexuella referenser. Denna orgie i manliga, nakna, svettiga och muskulösa manskroppar är tydligen något jag med fullständig övertygelse kopplar till en manlig homosexuell blick. Det är en reflektion som så att säga passerar de mer vitala delarna av min hjärna och kommer ut helt oprocessad. Tills jag tänker efter en gång till och inser att jag är helt ovan vid att en objektifierad manskropp kan vara resultatet av en kvinnlig filmskapares blick. En ganska drabbande insikt och ett välbehövligt tillfälle för självrannsakan. Jag har visserligen läst att Claire Denis med Beau Travail vill att vi som tittare skall reflektera över vår egen objektifiering av männen i filmen, men i det här fallet går det nog varvet runt och blir i sig objektifierande. Filmen är på gränsen till pornografisk i sin dokumentation av biceps, dansarstjärtar och spelande käkmuskler. Men visst ger det oss insikten att vi alla, oavsett kön, kan befinna oss i en maktposition som gör att vi kan tillåta oss att objektifiera andra människor.

Men något handlar filmen väl ändå om? Ja, man kan säga att detta är ett triangeldrama som utspelar sig i en grupp främlingslegionärer. Galoup (Denis Lavant från De älskande på Pont Neuf) ser sin position hotad av den nya rekryten Sentain (Grégoire Colin från Innan regnet faller) i kampen om kommendör Bruno Forestiers gunst. Det får ödesdigra konsekvenser.

Men själva intrigen är verkligen sekundär. Det är framförallt stämningen i filmen som ger den dess besynnerliga dragningskraft. Agnès Godards foto är därtill magiskt och allt detta tillsammans: det karga landskapet, de koreograferade rörelserna, den minimala dialogen och den suggestiva ljudbilden försätter dig som tittare i ett närmast meditativt tillstånd. Så bländande vackert.