Feministisk filmfasta enligt Elin Torestad

Under GIFF i år smet jag under lunchen in på seminariet om Feministisk filmfasta. Det var nog det bästa jag gjorde den dagen. Jag fick inte bara en påminnelse om vad Bechdeltestet är samt lyssna till SFIs chef om satsningar på kvinnliga filmare, utan fram för allt höra Wanda Bendjelloul tala om sin filmfasta. Samtalet stannade kvar i mitt medvetande och jag bestämde mig för att prova, jag menar... hur svårt kan det vara?

På askonsdagen började jag. Jag letade igenom svtplay efter dokumentärer, såg kortfilmer av regionala filmare (jobbar på regionalt resurscentrum så det kanske är lite fusk att jag har tillgång till sånt), letade igenom videobutiken och diverse streamingtjänster. Några dokumentärer fanns på svt, men inte alls många. På internationella kvinnodagen visade svt två långfilmer regisserade av kvinnor, helgen efter visade de ingen. Bland filmerna på videobutikens tre väggar av nyheter var det svårt att hitta mer än fyra filmer av kvinnliga regissörer (en hade jag sett). På HBO fann jag bara fem godkända filmer. Det gjorde mig arg. Så jag mejlade först videouthyrningsfirman och sen hbo. Båda fick tipset om Wanda Bendjellouls fina lista med kvinnliga regissörer. HBO svarade faktiskt och tackade för tipset. 

Veckorna fortsatte och jag räknade biograffilmer. Nån vecka fanns det tre filmer att se i min stad. Nån vecka fanns det en. 

Så många fina filmer som jag har hunnit se under den här tiden. Komedier, draman och dokumentärer som har berikat mitt liv och fått mig att ändra min syn på ganska mycket. Jag kan erkänna att jag inte sett en film per dag. Men när jag sett film har det varit regissörer som inte är män. Okejdå, det finns ett undantag. Jag arrangerade i mitt jobb en visning med en dokumentär av en manlig libanesisk filmare och jag valde att se den filmen. Till mitt försvar vill jag säga att jag samma vecka höll en visning med en svensk kvinnlig regissör också... och hon visade flera filmer. 

Ett stort erkännande från min sida är att jag tidigare inte reflekterat speciellt mycket över vem som regisserat filmer som jag sett. Då har jag ändå läst både genusvetenskap och konstvetenskap. Jag kan alltså diskutera den manliga blicken i timtal. Men det här projektet gav mig en riktig tankeställare.

Att räkna är viktigt för jämställdheten och nu har jag räknat. Av de ca 1090 regissörer jag sett film av, är endast ca 150 st kvinnor. Det är inte ens 14 procent. Hur tar jag egentligen ansvar för en jämställd filmbransch och i förlängningen ett jämställt samhälle om jag oreflekterat väljer bort kvinnliga regissörer? Det gäller inte bara att göra satsningar från stat och region, vi måste ju gå och se filmerna också. Jag har bestämt mig för att istället för att tänka att jag bara är ett streck i statistiken, tänka att jag är ett streck i statistiken och att mina val gör skillnad. 

Med vänliga hälsningar

Elin Torestad (@elinto på twitter)