Spike Lees lista

Häromveckan publicerade Spike Lee sin lista över vad han anser vara filmhistoriens 100 viktigaste filmer. Det är en lista han brukar dela ut till sina elever när han undervisar på New York University. Naturligtvis fanns det en del viktiga afroamerikanska filmer med såsom dokumentären Hoop Dreams av Steve James (1984) och Boyz n the Hood av John Singleton (1991). Men bara en av dessa 100 filmer är regisserad av en kvinna - Guds stad av Katia Lund (och Fernando Meilleres). För att bara kort avvika lite från ämnet så kan jag berätta att dessa två regissörers lott varit fullständigt olika sedan det där internationella megagenombrottet. För medan Fernando Mailleres direkt efter Guds stad fick möjligheten att göra The Constant Gardener så har Katia Lund inte fått göra fler långfilmer sedan dess. Nu tillbaka till ämnet. Spike Lees lista är ett ganska bra exempel på att vi är resultatet av våra erfarenheter och att alla typer av urvalsprocesser oundvikligen kommer att präglas av det. Dessutom blir det ju här väldigt tydligt att bara för att man brinner för en viss mångfaldsfråga, såsom afroamerikansk kultur i det här fallet, inte per automatik betyder att man är känslig inför alla typer av frågor kring representation. Om nu någon trodde det. Men jag kan ändå tycka det är lite märkligt att just Spike Lee, vars gärning som regissör många gånger blivit förminskad och ignorerad i sådana här sammanhang inte varit lite noggrannare.

Många reagerade i alla fall på avsaknaden av kvinnor på listan varpå Lee bad om ursäkt och gjorde ett tillägg till listan på åtta filmer av kvinnliga regissörer som han gillar. Dessa var:

Pianot, Jane Campion (1993)

Daughters of the Dust, Julie Dash (1991)

The Hurt Locker, Kathryn Bigelow (2008)

The Seduction of Mimi, Lina Wertmuller (1972)

Love and Anarchy, Lina Wertmuller (1973)

Swept Away, Lina Wertmuller (1974)

Seven Beauties, Lina Wertmuller (1975)

Jag blev först lite överraskad över att se fyra av Lina Wertmüllers filmer på listan. Men när jag sedan tänkte efter insåg jag att Lees bitvis frenetiska dialog faktiskt har ett påtagligt släktskap med Wertmüllers. Men fyra stycken? Det ser ut som resultatet av något bjussigt retrospektiv i NY trakten i somras.