#prataomdet- James Bond

I fredags var det 50 år sedan den första Bondfilmen spelades in. En världsnyhet med alla mått mätt. För visst är det imponerande hur denna otidsenliga och bedagade häradsbetäckare i gränslandet mellan förförelse och sexuellt övergrepp fortfarande bereds utrymme i varenda betalkanal? Året runt?
James Bond får mig alltid osökt att tänka på Dominique Strauss Kahn och hans förehavanden på det där hotellrummet i N.Y. För i klippet nedan möter vi en man som, precis som Kahn, är fullständigt hög på sin egen potens och inte drar sig för att använda hot för att tillskansa sig sex av hotellpersonalen. James Bond och massösen Patricia (Molly Peters) i Åskbollen från 1965:

- You wouldnt tell Dr Graham! Please.
  I´d loose my job, säger massösen. 

- Well I suppose my silence could have a prize... 

- You don´t mean (skakar på huvudet). Oh no!

- Oh yes! 

  Varpå James Bond resolut tränger in henne i ångbastun. 

#prataomdet - flätrycket

Direkt när jag började blogga kontaktades jag av killar som ville dra mig i flätan och inleda ett opåkallat läxförhör. Helst i essäform och med kommentarer som "Intressant det där du skriver om X... men visste du att... och "Jag vet inte om du riktigt förstått..." och "Roligt att du uppmärksammar Y:s film X, men det är enligt mig inte hennes bästa. Du borde istället skriva om XX" osv. 

Film är den täckmantel som moderna manliga trainspotters använder sig av för att leva ut sitt autistiska kalenderbiteri. Årtal, orginalutgåvor, kända regissörers bortglömda Super-8 filmer och aparta filmiska metareferenser. Ett tillsynes salongsmässigt och rumsrent sätt att tala om film men som egentligen bara är en förevändning för att få rumpa upp folk i filmiska pseudokunskaper och perifer filmhistorisk kuriosa. Och eftersom film är något alla kan relatera till är föreläsningstillfällena oräkneliga och varje oskyldigt samtal i ämnet riskerar att utmynna i ett långt och initierat miniseminarium om modereferenserna i Wes Andersons filmer. Varje diskussion är en potentiell styrkemätning där filmspottern alltid går segrande ur striden när han drar upp sina unika kunskaper om Kubricks skolfilmer ur rockärmen.

Det är okej, jag förstår att min glansiga och flinka fläta ser inbjudande ut. Den liksom tigger om att bli ryckt i. Ett kort snärtigt ryck för att markera närvaro. För att understryka att du vet mest och att du varit nere sedan dag ett med allt och alla. Ja, jag ser dig. Och ja, jag förstår, precis som jag gjorde redan på lågstadiet, att du egentligen bara söker kontakt. Du vet bara inte hur. 

#prataomdet - Thomas Vinterberg

Ni vet den där regeln om att alla barn förr eller senare gör revolt mot sina föräldrar. Den profetian slog in i veckan när Thomas Vinterberg gästade Cannes. Med anledning av debatten om den obefintliga kvinnorepresentationen på festivalen, ondgjorde han sig över svenskarnas besatthet av jämställdhet. "- Vi är faktiskt i Frankrike nu!"

Jag sänder idag en tanke till Vinterbergs stackars danska hippieföräldrar. För det verkar som om alla de där åren av kollektivboende i Christiania med solidaritet och systerskap som ledord var helt bortkastade. För fria tyglar helt enkelt. Det hade såhär i efterhand kanske varit bättre att uppfostra gossen i en striktare anda. Kadettskola, Vitmaktkollo eller i en avskild klostermiljö. Ni vet trumpetväckning, marathonbäddning, kamratuppfostran och vaktornsövervakning. Det hade gett välbehövlig tid för reflektion och kunskapsinhämtning. Därtill hade revolten blivit gynnsammare för världsfreden och det globala jämställdhetsarbetet. Och då hade ni också sluppit sitta med den där enorma dumstruten idag.

Uttalandet fick hur som helt hela den svenska, mer testosteronstinna, delen av bloggosfären att förvandlas till en hejarklack som mangrant reste sig för att göra vågen och bröla: Där satt den!!!
Men då vill jag bara säga: Vem har någonsin vänt sig till Danmark för någon slags feministisk rådgivning? Ett land där morgonbaconet fortfarande serveras med Ekstrabladets sportiga "sidan9flicka"?

#prataomdet - Cellulitpolisen

Hör du larmet från sirenen? Dra på dig byxorna, kavla ner ärmarna och styrsla polon för cellulitpolisen patrullerar och ingen går säker.

Det finns som bekant grader i helvetet och i den lägsta kretsen hittar du utan tvivel cellulitprofitörerna. Likt talibanernas sedlighetspolis vaktar de filmstjärnornas varje höftrörelse för att hitta minsta lilla avvikelse. Sedan utbrister de med falsk inställsamhet "Titta! Kändisarna är precis som vi. De har också celluliter. Kolla vad äckligt! Men vänta, har du svårt att se? Då zoomar vi in lite. Ser du nu då? Om de har gropar i låret så behöver ju inte du ha komplex för att du har det. Vi publicerar bara de här bilderna för att du ska må bättre. Schysst va?

Under särskild hård bevakning står skådespelerskan Micha Barton. Här är drivkraften främst omtanken om hennes karriär. Det är viktigt att inte släppa taget om sitt utseende, särskilt inte i unga år. Ett begynnande månlandskap i låret vid 20  kan inte båda gott för en karriär i Hollywood efter 50.

Cellulitpolisen bekämpar inte bara gropar i låret utan är organiserad så att det finns flera enheter under dem inriktade på andra straffbara defekter såsom acne, övervikt och bristningar. Sedan finns det en ny enhet bestående av kårens yngsta förmågor. Deras uppdrag går under kodnamnet "operationkändisarutansmink". De är nytänkare, finns på Facebook och twitter och har till och med lanserat en webbsida för allmänheten med så kallade mugshots på kändisar utan mascara. Ett oerhört viktigt uppdrag i samhällets tjänst.

Rockyklippet i sin helhet!

#prataomdet - Cannes - en herrklubb för inbördes beundran

Cannes påminner alltmer om en reaktionär brittisk herrklubb där den manliga filmeliten ryggdunkar varandra iklädda rökrockar vid den öppna brasan i väntan på att kaffeflickorna ska anlända med avecen. Men annars är det naturligtvis kvinnofritt. Och muggigt, inrökt och bakåtsträvande. Trots det uppfattas denna tillställning av omvärlden och media som årets mest allmängiltiga filmiska angelägenhet.

Även för mig har Cannes varit årets mest avgörande filmhändelse och de filmer som visas där har jag sedan ägnat resten av året åt att "se ikapp". Lite stalking av hemsidan. När ska de lägga upp info om Abdellatif Kechiche senaste film? Varför vann inte Kaurismäki? Ni fattar, ett lite osunt förhållningssätt till en festival man inte skall besöka. Men Cannes är verkligen en högtidsstund för dem som älskar film med konstnärliga ambitioner och är framförallt den europeiska filmens bastion. Den filmkulturella institution som ensam håller den amerikanska kommersialismen stången och fortfarande kan bjuda sin publik på rent och skärt auteurskap. Här presenteras filmens creme de la creme och Cannes är fortfarande ohotad som den absolut viktigaste filmfestivalen i världen. 

Och så samtidigt en herrklubb utan motstycke. För med den pondus och trovärdighet festivalen har är det så beklämmande att de i år inte lyckats hitta en enda kvinnlig regissör vars film de ansett värdig att få tävla om den prestigefulla Palm D´Or. Och att det sedan bara är en enda kvinna genom festivalens historia som vunnit priset, australiensiska Jane Campion, är ju tragiskt.

År 2007 fyllde filmfestivalen i Cannes 60 år. För att fira det inbjöds de mest betydande regissörerna genom Cannes historia att delta i tillblivelsen av novellfilmen To each his own cinema. En i det här fallet så talande titel. Till höger ser ni de regissörer som bjöds in att medverka. Här hade man alltså chansen, när man valde regissörer helt fritt, att ställa det hela till rätta men valde att återigen ut endast en kvinnlig regissör.

I dessa sammanhang brukar man använda sig av en filmisk snuttefilt och åberopa ordet "kvalitet". Det vill säga att man inte ser till kön utan filmernas kvalitet när man gör sitt urval. Men det är en lögn, det finns många bra filmer av kvinnor som skulle platsat bland de nominerade. Man valde bara annorlunda och lyckades på det sättet återigen premiera filmer av män. De senaste åren har festivalen iallafall haft anständigheten att nominera kvinnliga filmare och sedan valt bort deras filmer i slutskedet, men allltså inte i år. Vissa menar att detta speglar verklighetens mansominerade utbud. Men den sorgliga nominerings-fördelningen 22 - 0 är inte en rättvis bild av verkligheten. Det ser faktiskt betydligt bättre ut än så.

Men tillbaka till den där eleganta herrklubben för inbördes beundran. Jag har alltså i alla dessa år svalt idén om att detta skulle vara den största filmhändelsen under ett kalenderår. En tillställning där män helt naturligt ses som potenta potentiella vinnare medan kvinnor reduceras till leende kuttersmycken inbjudna för att smycka röda mattan.

Men med årets obefintliga könsfördelning går ridån för Cannes slutligen ner för mig. Det hela är bortom all rimlighet och jag tänker att jag vill dumpa Cannes på det absolut fegaste sätt man kan göra. Bara behandla tillställningen som luft. Inte svara när han ringer. Inte nämna hans namn. För det är slut mellan oss.

#prataomdet Kult - en förevändning för allsköns otidsenligt träck

Kult är filmens motsvarighet till en mancave. En plats där man fortfarande år 2012 kan dra sig undan världen för att tapetsera väggarna med tuttkalendrar, putsa sina samurajsvärd och säga neger utan att ha dåligt samvete. En liten fristad långt borta från all politisk korrekthet som tvingar en att i dagsljus försvara sina värderingar. Eller värderingar är kanske lite mycket sagt...försvara rätten att slippa ha några några. Det här är ju liksom bara på kul. En klackspark.

Kult är egentligen ett samlingsnamn för B-filmer i en rad olika genrer bestående av bland annat: science fiction, skräck, rape & revenge, erotik och splatter. Titlarna innehåller ofta ord som börjar på N såsom naken, nazist och nymfoman. Filmerna är inte sällan våldsamma och innehåller explicita sexscener.

Det finns en rad distributörer som satsar på den här typen av filmer såsom Troma Entertainment internationellt och Klubb Super 8 i Sverige. Klubb Super 8 ger ut filmer med titlar som King Porno - filmen om Berth Milton Senior, Ta mig i dalen och Molly - Familjeflickan. Ni fattar.

Distributörerna hittar ofta dessa filmer hos privata samlare och ger sedan ut dem på DVD som en slags kulturgärning. Världens filmsamlare i just kultgenren, kanske i alla filmgenrer, är i stor utsträckning män. Detta är män som får en obetvinglig lust att äga filmer som till exempel Killer Condoms.

Nu kanske du tänker att dessa män bara är en del av en obetydlig subkultur utan större inflytande. Men här ser ni konsekvensen av att kvinnor inte tillåter sig leva ut sin inre nörd i samma utsträckning som män. Jag menar om kvinnor satt hemma och körde super 8 filmer i sin wo-mancave (ledsen, var tvungen)  hela nätterna och startade distributionsbolag så skulle kanske filmer av Paulina Brunius och Anna Hofman Udgren finnas bevarade för eftervärlden vid sidan av Fäbojäntan och Surf Nazis must Die.

Jag vet att man kan bli duperad av fernissan. Det där speciella 60-tal eller 70-tals ljuset, kostymerna och scenografin. Men detta är filmhistoriens andrasortering. Många av dessa filmer höll inte ens måttet när det begav sig. Och det spelar ingen roll hur mycket man än sminkar liket, under ytan har förruttnelsen redan påbörjats. Och det för länge sedan. Mycket är inte värt att bevara, annat än i arkiv.

Det mest förtryckande av allt med kultgenren är att vi andra, vi som inte uppskattar den, förväntas skratta lite överseende åt dessa filmer och dess hängivna fans. Och som ett utslag av något slags pubertalt grupptryck, där man är rädd för att anses vara tråkig, så gör vi det. Kom igen! Det absolut värsta man kan göra mot någon som säger sig älska kult, denna genre med hela världens ackumulerade träck i bagaget, är att vägra skratta och sluta huka sig som en mobbad gymnasist. Sträck på ryggen och stå för åsikten att våldspornografi, rasism och sexism aldrig blir särskilt coolt eller underhållande. Inte ens om budbäraren kommer klädd läderrock och ögonlapp.

#prataom det - Woody Allen

Det finns en rad filmer och filmskapare som spelade en stor roll i formandet av min självbild och min  bild av kvinnor och män. Jag hade  inget filter och har sedan det första drabbande mötet med en del av dessa regissörers filmer engagerat följt deras filmkarriär med stigande olust. Detta är uppgörelsen med dem. Så mycket investerad tid och engagemang som jag aldrig får tillbaka och som jag aldrig skulle gett någon bladig sexistisk idiot på krogen.

 Okej Woody. Du duperade mig verkligen med ditt New York fyllt av smarta, kvicka människor som för intelligenta samtal i ett rasande tempo om allt från relationer till absurda banaliteter. Vansinnigt charmigt. Verkligen, jag menar det. Men allt det där var ju bara rökridåer för att dölja ditt verkliga uppsåt. Din drivkraft och underliggande agenda var hela tiden att framställa dig själv som filmens svar på Adonis trots sakens uppenbara orimlighet. Denna lömska plan genomförde du  naturligtvis successivt för att inte bli påkommen. Mitt intresse väcktes med Manhattan. Manhattan var särskillt intagande för unga kvinnor tack vare Diane Keatons karaktär med sin androgyna stil. Mycket smart drag! Ja, sedan rullade det på med Zelig(otroligt rolig film), Kairos röda ros, Hanna och hennes systrar ( åh, jag såg inte tecknen), Små och stora brott, Alice (okej, jag älskar fortfarande Alice), Fruar och äkta män, På tal om Afrodite....Ja, det var ungefär här som till och med jag började snegla ängsligt mitt biosällskap. Vad är det här? Helena Bonham Carter och Mira Sorvino vill båda ha Woody? Sedan blev Julia Roberts nerkärad i Woody i Alla säger I love you... Här tog vi faktiskt ett ganska rejäl paus jag och Woody. Tills en sommar då jag och min man var ute och promenerade. När vi passerade Victoria visade det sig att en bekant jobbade där och släppte in oss gratis på en film som just skulle börja. Det visade sig vara Whatever Works. Man kan säga såhär. När nu Woody befäst att unga vackra kvinnor vill ha just honom är steget inte så långt till att leva ut alla gamla otrevliga, hypokondriska och griniga gubbars fantasi. Den om att det ska komma en ung tjej och ta hand om halta, sura gubbar som slår ut med händerna. Här är jag! Jag är sur och livstrött och har ont. Baka, laga mat, städa och älska med mig trots att jag inte orkar ge något tillbaka. Men nu är jag inte längre gammal nog att vara din pappa. Jag skulle faktiskt kunna vara din farfar. Cirkeln är sluten. Woody har åstadkommit det han satte som sitt mål när han gick in i filmbranschen. Komsi, komsi och sitt i farfar Woodys knä! Im sexy and you know it.

#prataom det - Julio Medem

Det finns en rad filmer och filmskapare som spelade en stor roll i formandet av min självbild och min  bild av kvinnor och män. Det var framförallt de europeiska filmer i början av 90 -talet med män i trenchcoat ( läs Christopher Lambert) och galna kvinnor (Beatrice Dalle). Kärleken var fou, kvinnan ung och mannen modell äldre. Jag hade verkligen inget filter och har sedan det första drabbande mötet med en del av dessa regissörers filmer engagerat följt deras filmkarriär med stigande olust. Detta är uppgörelsen med dem. Så mycket investerad tid och engagemang som jag aldrig får tillbaka och som jag aldrig skulle gett någon bladig sexistisk idiot på krogen.

#prataom det - Julio Medem
1992 kom Kossor på bio som jag minns som en helt fantastisk film. Den gjorde att jag såg hans följande filmer Den röda ekorren och De älskande vid polcirkeln på bio. Jag var ett fan. När jag sedan såg Sex och Lucia skulle det varit walkover, a strall in the park - ja, du vet. Jag var så välvillig, titeln till trots. Och så gick allt i kras.
Det var en så dum film,  förvillande lik vilken mjukpornografisk film som helst. En ö med människor som har sex med varandra. Lite som Grottbjörnens folk, fast för finsmakare. Mycket unga toppiga bröst. Visserligen en erigerad penis (som jag minns det) men så tradig och fånig film att det bara kändes som om det var över mellan oss. Men ändå så väcktes den där romantiska Medemkänslan till liv när tysk tv annonserade att de skulle visa hans senaste film Room in Rome härom månaden.
Är inte Julio rätt härlig ändå?
När jag intervjuade regissören John Boorman sa han att Hollywood är besatta av filmer vars handling kan sammanfattas i en mening " Schwarzenegger - DeVito - twins": Medems senaste film kan lätt sammanfattas "Två lesbianer - ett hotellrum - nakna". Julio fortsätter att utforska sitt intresse för sex i begränsade utrymmen, en ö, ett hotellrum... Det är liksom definitivt slut mellan oss nu.