Lisa Langseth - Till det som är vackert

Jag ser allt Samuel Fröler gör. Nej, det är ju verkligen inte sant. Han är en av anledningarna till att jag inte sett den här filmen tidigare. Maken till manierad skådespelare får man ju leta efter. Men här i Lisa Langseths film tolkar jag det som en metarekrytering, en medveten casting som blir helt strålande.
Till det som är vackert är en del av en etablerad genre, särskilt stor i Frankrike. Den handlar om hur konsten förlöser dig som människa. Hur arbetarklassens barn kan göra en klassresa bara de erövrar flygeln, staffliet eller en bok av Kierkegaard. Ett känt exempel i genren är Mitt hjärtas förlorade slag av Jaques Audiard. Sedan är den naturligtvis också besläktad med en helt annan genre: klass-skulptören, dvs den belevade mannen som formar en enkel kvinna till socitetsdam, som i My Fair lady av George Cukor. Men till dessa genrer har Langseth tillfört ytterligare en dimension.

  Kortfattat handlar filmen om hur 20 - åriga Katarina, med ett stökigt förflutet, hittar Mozart vilket i sin tur leder henne till ett arbete i receptionen på ett konserthus. Där träffar hon Samuel Frölers karaktär dirigenten Adam och de inleder en relation. Det är framförallt skildringen av relationen mellan dessa två; den unga kvinnan och den äldre mannen som blivit omskriven. Och den innehåller ett stort mått igenkänning och väcker starkt obehag. Men jag måste säga att jag framförallt såg en väldigt stark och en för svensk film ganska unik skildring av vad det innebär att vara fattig i Sverige idag. Katarinas tillvaro är så bräcklig att minsta motgång kan leda till utslagning. Hon har redan förstått att hennes kropp är hennes enda kapital. Hennes enda möjlighet att bli sedd. Hennes enda chans till boende och arbete. Katarinas mamma påpekar att det gäller att passa på medan hon fortfarande är ung och snygg. Pojkvännen är storsint som har överseende med att hon redan legat med halva stan och ändå kan tänka sig att vara tillsammans med Katarina. Och när Adam fått tillgång till hennes kropp är hon förbrukad. När hennes erotiska kapital försvinner står hon bokstavligen på gatan. Det är en skoningslös bild av kvinnors villkor med ett tydligt klassperspektiv. Alicia Vikander är för övrigt Samuel Frölers motsats. Hon är trovärdig rakt igenom, inte ett falskt tonfall någonstans. Och det i sin debut. Mycket imponerande. Vilket naturligtvis framförallt är regissörens Langseths förtjänst.