Tempovinnarna!

Inte för att det kanske behöver påpekas men jag tycker ändå att det bra trevligt att hela 7 av 8 vinnare under Tempo Dokumentärfestival var kvinnor. Grattis Mia Engberg, Sarah Polley, Sara Villius, Louise Jacobson, Saga Gärde, Moa Junström, Martina Carlstedt

Och priset går till..

Nyss delade jag, som representant för juryn bestårnde av mig, Jessica Gedin och Jens Assur ut Stefan Jarl International Documentary Award till Sarah Polley för hennes Stories We Tell. Distribution Folkets bio, går upp på bio i vår.

Tempo och mitt exklusiva12 stegsprogram!

För Tempos räkning presenterar jag på fredag ett helt unikt 12 stegsprogram för att lära kvinnor att "ta plats" i filmbranschen. Resultatet är så exklusivt och fräscht, både innehålls- och utseendemässigt, att jag redan sålt rättigheterna till oräkneliga länder. Denna pedagogiska "självhjälpspowerpoint" är redan översätt till 300 språk, inklusive 3 utdöda! Ät min hatt Henning Mankell! Jag har verkligen bejakat min inre Shosanna (Girls) den här gången och lagt in ALLA gulliga symboler (läs kattungar och bebisar) jag kunde hitta i mitt Powerpoint-program. Du lär inte bli besviken. För den som inte kan komma till Barbro Bar klockan 19.30 på fredag återstår att köpa denna produkt online. Fredag är sista chansen att ta del av detta gratis. Inte missa!

DN idag om minnesluckor på Tempo

Idag kan nu läsa min guide till några av Tempofilmerna. Missa nu inte Stories we Tell av Sarah Polley och Mia Engbergs Belleville baby!

Hela artikeln:

http://www.dagensnyheter.se/shared/a36b7fb7-70fa-47ba-9247-820910a8ed7f

Festivalturné - Tempo Dokumentärfilmsfestival!

Men Guuuud vad intressant! Det här måste man  ju gå på!

Feministisk filmfasta: Manliga genier och hysteriska tokkärringar
Gränslösa kvinnor i all ära, det kan väl vara underhållande, men någon jävla måtta får det väl ändå vara! För medan män kan löpa amok både bakom och framför kameran uppfattas besvärliga kvinnor som både omöjliga att arbeta med och skrämmande att se på. Wanda Bendjelloul och Feministisk filmfasta bjuder på en hysterisk kväll full av självupptagna, krävande, geniala och skitjobbiga kvinnor som inspirerar till olydnad. Dessutom reder vi under kvällen för första gången ut vad som egentligen menas när man säger att kvinnor ska ”ta plats”. Bland annat presenteras ett helt nytt 12 - stegsprogram som garanterar dig som kvinna framgång i filmbranschen!

Fredag 8 mars 19:30 – 20:30 Bio Rio Salong 4  - Barbro
http://www.tempofestival.se/program/#feministisk-filmfasta-manliga-genier-och-hysteriska-tokkarringar

Tema Kvinnlighet och kroppen

Igår ägnades kanske inte åt direkt filmtittande men Tempo höll samtal på temat Kvinnlighet och kroppen  på Viktoria. Paneldeltagare var Birgitta Stenberg (aktuell med Alla Vilda) Ewa Cederstam (Våga minnas) och Ester Martin Bergsmark (Pojktanten). Moderator Kristina Hultman. Det blev tyvärr ett mycket spretigt samtal där moderatorn försökte få ihop paneldeltagarna under det utannonserade samtalets rubrik. Just kvinnokroppen på film och hur den gestaltas berördes inte alls under den 1, 5 h som jag lyssnade vilket var en besvikelse. Bäst blev det när Ester Martin Bergsmark talade om könsidentitet och snigelsex(!). Vill nu verkligen se filmen Pojktanten. Min liberala tolkning av etiketten kön säger att jag får det.

Tempoinvigning

Igår var jag på dokumentärfilmsfestivalen Tempos invigning. Jag hade redan tackat ja innan jag inledde min fasta och var helt inställd på att behöva ställa in men upptäckte glädjande nog att öppningsfilmen var gjord av två kvinnor. ”Love Always, Carolyn” är Maria Ramström och Malin Korkeasalos film om 89-årige Carolyn Cassady, Neal Cassadys änka och Jack Kerouacs älskarinna. Filmen börjar effektivt med Carolyns torra konstaterande:

- Ingen är intresserad av mig som person utan är bara här för att tala om männen i mitt liv. Ni också.

Det är annars inledningsvis en ganska flyktig berättelse om kvinnan bakom de mytomspunna beatgenierna. Vi får veta lite om hennes uppväxt och liv innan mötet med den stora kärleken Neal. Kanske symptomatiskt för berättelsen om dåtidens kvinnor, att livet innan äktenskapet sågs som en transportsträcka. Men genom Carolyns torra, lite lakoniska sätt att berätta utvecklas filmen till att bli väldigt gripande. Som när hon berättar om hur Neal drog från fru och barn på den där ”On the roadresan” med Jack och att hon då trodde att deras förhållande var över. Hur det var Neal som vill dela allt han älskade med dem han älskade och var den som uppmuntrade henne att inleda en relation med Jack. Hur hennes barn beskriver henne som en klippa och en fantastisk mamma medan hon själv beskriver sig själv som en helt inkompetent sådan. Och om tillblivelsen av det där fotot på Neal och Jack som reproducerats världen över som hade en så sorglig upptakt.  

 De båda männen kom hem på morgonen efter att ha rumlat runt med en prostituerad hela natten. De var uppsluppna och bad Carolyn ta kort. Männen står omslingrade på korten från det tillfället. Carolyn däremot står stel och på en armslängds avstånd från Neal.Han försöker omfamna henne. Hon blundar. När vi med den bakgrundsinformation vi fått skärskådar bilderna ser vi på dem med nya ögon. Precis som vi gör på Carolyn och hennes roll i historien om det fria beatniklivet.

Deras frihetslängtan och sökande efter ett liv långt bortom dåtidens konventioner var på Carolyns bekostnad. Ironiskt nog lever Carolyn fortfarande i skuggan av dessa män som nu varit döda i många år. Men med filmen ”Love Always, Carolyn” får hon en slags upprättelse. Hon framstår som en otroligt spännande, egensinnig och stark människa som tvingats göra svåra livsval. Hon har dessutom en fantastiskt torr och lite vass humor. Det är roligt att nu få se se en rad kvinnohistorier berättas på vita duken. Berättelser om kvinnorna ”bakom” de mytomspunna manliga genierna.

Sedan blir man ju sjukt nyfiken på att se den där Bromancefilmen om kärleken mellan Jack och Neal…