Ken möter Kalamashaka

2002 gjorde jag och Katarina Hellberg en dokumentär om Ken Ring och den kenyanska rapgruppen Kalamashaka. Jag och Ivan Blanco klippte och filmade. Efter att länge ha varit försvunnen ligger den nu ute på Youtube och i helgen blev den uppmärksammad på afrikanska hiphopforum. För en svensk kanske det är mest intressant att se en ung Ken Ring, särskilt som hans biografi Livet precis har kommit ut, men för en afrikansk publik är det Kalamashaka som är huvudnumret eftersom de anses varit banbrytande på den Östafrikanska musikscenen.



   Det hela började med att vi läste en artikel i en internationell tidning om att ungdomar i Kenya börjat rappa på sheng ( det lokala slangspråket i Nairobi) och swahili istället för engelska. Eftersom vi såg en liknande rörelse i Sverige bestämde vi oss för att resa dit och göra ett reportage om den lokala musikscenen och hur språket blivit ett vapen i kampen mot den korrumperade regeringen i landet. När vi kom till Nairobi intervjuade vi konsertarrangörer, musikproducenter och artister. Alla talade om Kalamashaka, gruppen som bestod av Kamau Ngigi, Robert Matumbai och John Vigetti. De hade då haft en stor hit med låten "Tafsiri hii" som varenda unge kunde sjunga utantill och hade precis släppt "Niwakati" som inleddes med en sampling av Malcolm X:s berömda tal där han nämner den kenyanska Mau Mau rörelsen och hur de gjort ordet "uhuru" - frihet känt. Men var fick man då tag på dessa lokala kändisar? I flera dagar letade vi efter dem. Vi knackade dörr i Dandora där de bodde och frågade efter dem i skivaffärer i Downtown Nairobi. Tillslut sprang vi bara på Kamau på gatan i Nairobi och han gick med på att låta oss filma. De gjorde alla tre ett enormt intryck på oss. Musiken, det politiska budskapet och deras kreativitet. Det politiska motståndet i Kenya var ungt och Kalamashaka hade blivit frontfigurer för denna ungdomsrörelse. Dagligen blev de och andra aktivister trakasserade, misshandlade och rånade av polisen. När vi kom hem till Sverige insåg vi att vi borde göra något mer av det inspelade materialet. Men framförallt förstod vi att vi måste göra en film om Kalamashaka.

Jag tillsammans med Roba och Kamau på ett hustak i Dandora 2002

 När vi besökte Kenya där i början av 2000 - talet hade det alltså uppstått en rörelse bland unga författare, aktivister och musiker som valde att uttrycka sig på swahili, lokala språk och det lokala Nairobislangspråket sheng istället för kolonialisternas språk, engelska. Swahili talas av stora delar av befolkningen i Östafrika och hade kunnat fungera som ett enande afrikanskt språk, i linje med den panafrikanska tanken. Ändå har swahilin inte lyckats utmana engelskans dominans vars status fortfarande är högre och används såväl i vardagliga situationer som i olika maktsfärer. Trots att intellektuella rörelser såsom Negritude och Panafrikanismen propagerade för solidaritet mellan afrikaner och ifrågasatte kolonisatörernas överlägsenhet lyckades man inte skapa ett starkt språkligt alternativ till kolonialspråken. 

I augusti 2002 var Daniel Arap Moi fortfarande landets president (han avgick i december samma år). Han hade suttit vid makten sedan 1978, det vill säga under hela bandmedlemmarnas liv. Moi -regimen präglades av korruption, ängslighet och polisbrutalitet. Spåren efter den brittiska kolonialismen var påtagliga i allt från konstitutionens- till rättsväsendets utformning (kenyanska domare bar fortfarande vita peruker enligt brittiskt förlaga). Engelskan var, vid sidan av swahilin, landets officiella språk. Runt den här tiden använde därför många kenyaner hellre engelska än swahili när de kommunicerade med varandra. I officiella sammanhang användes enbart myndighetsspråket engelska. Det var detta som denna ungdomsrörelse, med Kalamashaka i spetsen, reagerade emot genom att tala och uppträda på swahili och sheng. De hämtade inspiration från kenyanska historia. En musikgrupp kallade sig till exempel för Mau Mau Camp och många bar dreadlocks precis som Mau Maukrigarna och deras ledare Kimathi Wishuri hade gjort. Regimen uppskattade inte alls detta nyväckta historieintresse. Kalamashakas musik ansågs subversiv, fick inte spelas på radio och flera av dem vi mötte hade arresterats av polisen och fått sina dreadlocks bortrakade.

Johnny Vigetti i Dandora

Men även vanliga kenyaner var misstänksamma, berättade Kamau Ngigi:

- I de områden där rika ungdomar bor fick vi ingen respekt alls när vi började uppträda eftersom vi sjöng på swahili, de trodde vi gjorde det bara för att vi inte kunde engelska. För engelska ska ju vara ett så prestigefullt språk.

Johnny Vigetti menade att skälet till att många kenyaner talade engelska sinsemellan istället för sina egna språk hade att göra med deras låga självkänsla:

- Folk i Afrika har lärt sig att hata sig själva sedan tidernas begynnelse. De gillar inte hur de ser ut och de gillar inte sättet de talar på. I och med swahilins återkomst så har unga i alla fall något att se upp till. Sitt eget språk.

Från inspelningen av Fanya mambo 

  När vi kom hem till Sverige tog vi kontakt med rapparen Ken Ring, vars mamma kom från Kenya, för att se om han kunde tänka sig att samarbeta med Kalamashaka på något sätt. Det hela slutade med att Kalamshaka först gjorde en mindre Sverigeturné med spelningar i Malmö, Umeå och Stockholm tillsammans med Loop Troop och sedan spelade in en skiva med Ken Ring och Kaddo. En av låtarna på skivan var "Fanya Mambo". I filmen kan man också se inspelningen av videon till låten som gjordes i Rådhusets tunnelbana. Det fantastiska med den låten och videon är att den sedan spelades enormt mycket på den sydafrikanska musikkanalen Channel O, den afrikanska motsvarigheten till MTV. Det var något alldeles unikt på den tiden eftersom kenyanska videos annars inte ansågs tillräckligt bra.

Om du vill veta mer så kan du gå in på den här sidan och läsa en massa om afrikansk hiphop och Kalamshaka: http://www.africanhiphop.com/unseen-footage-kalamashakas-first-sweden-tour-2002/

Augmented Society - Madeline Anderson

Filmjournalisten Emma Gray Munthe har precis tagit över SFI satsningen Augmented Society och nu
börjar det att hända intressanta saker på sidan. Jag har ju tidigare skrivit om satsningen och undrat lite över upplägget med de korta texterna skrivna av kända människor. De var så korta att det hela blev lite snuttigt. Men det nya upplägget är däremot lovande. Först ut är nämligen en intervju med den afroamerikanska filmpionjären Madeleine Anderson som berättar om sin erfarenhet av att hur vara en svart kvinna i den amerikanska filmbranschen på 50 talet. Läs hela intervjun med henne här: 

http://augmentedsociety.se/?project=madeline-anderson-medborgarrattsrorelsen

Nu...I Am Eleven av Genevieve Bailey

Nu...Belleville Baby av Mia Engberg

Nu...Free Angela and All Political Prisoners av Shola Lynch

Nu...Nowhere Home av Margreth Olin

Nu Stories We Tell av Sarah Polley

Mamachas of the Ring!

Kritiskt hjärtstillestånd! Snabbt in med defilibratorn för här kommer Mamachas of the Ring! om den kvinnliga bolivianska wrestlingstjärnan Carmen Rosa the Champion! av den koreansk amerikanska filmaren Betty M Park. In på listan med dig.

Hemsida

Halla! Speed Sisters av Amber Fares

Mitt hjärta slog just en dödsföraktande baklängessaltomortal och pulsen gick upp! Om det här inte blir bra så äter jag upp mitt tangentbord. Speed Sisters, om det första palestinska kvinnliga streetcar racingteam, av kanadensisk-libanesiska regissören Amber Fares. Hon ska genast in på listan.


Hemsida

Tempoinvigning

Igår var jag på dokumentärfilmsfestivalen Tempos invigning. Jag hade redan tackat ja innan jag inledde min fasta och var helt inställd på att behöva ställa in men upptäckte glädjande nog att öppningsfilmen var gjord av två kvinnor. ”Love Always, Carolyn” är Maria Ramström och Malin Korkeasalos film om 89-årige Carolyn Cassady, Neal Cassadys änka och Jack Kerouacs älskarinna. Filmen börjar effektivt med Carolyns torra konstaterande:

- Ingen är intresserad av mig som person utan är bara här för att tala om männen i mitt liv. Ni också.

Det är annars inledningsvis en ganska flyktig berättelse om kvinnan bakom de mytomspunna beatgenierna. Vi får veta lite om hennes uppväxt och liv innan mötet med den stora kärleken Neal. Kanske symptomatiskt för berättelsen om dåtidens kvinnor, att livet innan äktenskapet sågs som en transportsträcka. Men genom Carolyns torra, lite lakoniska sätt att berätta utvecklas filmen till att bli väldigt gripande. Som när hon berättar om hur Neal drog från fru och barn på den där ”On the roadresan” med Jack och att hon då trodde att deras förhållande var över. Hur det var Neal som vill dela allt han älskade med dem han älskade och var den som uppmuntrade henne att inleda en relation med Jack. Hur hennes barn beskriver henne som en klippa och en fantastisk mamma medan hon själv beskriver sig själv som en helt inkompetent sådan. Och om tillblivelsen av det där fotot på Neal och Jack som reproducerats världen över som hade en så sorglig upptakt.  

 De båda männen kom hem på morgonen efter att ha rumlat runt med en prostituerad hela natten. De var uppsluppna och bad Carolyn ta kort. Männen står omslingrade på korten från det tillfället. Carolyn däremot står stel och på en armslängds avstånd från Neal.Han försöker omfamna henne. Hon blundar. När vi med den bakgrundsinformation vi fått skärskådar bilderna ser vi på dem med nya ögon. Precis som vi gör på Carolyn och hennes roll i historien om det fria beatniklivet.

Deras frihetslängtan och sökande efter ett liv långt bortom dåtidens konventioner var på Carolyns bekostnad. Ironiskt nog lever Carolyn fortfarande i skuggan av dessa män som nu varit döda i många år. Men med filmen ”Love Always, Carolyn” får hon en slags upprättelse. Hon framstår som en otroligt spännande, egensinnig och stark människa som tvingats göra svåra livsval. Hon har dessutom en fantastiskt torr och lite vass humor. Det är roligt att nu få se se en rad kvinnohistorier berättas på vita duken. Berättelser om kvinnorna ”bakom” de mytomspunna manliga genierna.

Sedan blir man ju sjukt nyfiken på att se den där Bromancefilmen om kärleken mellan Jack och Neal…

Dag 7 - Hur kunde hon?

Ser Hur kunde hon? på SVT av Ingela Lekfalk om Lillemor som nitton år gammal smittades av hiv men sedan gifter sig och skaffar barn utan att berätta om sin sjukdom för sin man. När hennes tillstånd upptäcks förlorar hon allt när hon tvingas avtjänat ett två och ett halvt år långt fängelsestraff för försök till grov misshandel. Som film betraktat är detta ett enkelt, voiceoverdrivet porträtt av en kvinna i en exceptionell livssituation. Lillemor har visserligen utsatt sin make och barn för fara iochmed att hon hade oskyddat sex men den fråga jag ställer mig efter att sett filmen är dock denna: Om det inte föreligger några misstankar om att barnen farit illa under moderns vård, varför väljer man att skilja barnen från sin mor och potentiellt skapa ett ännu större trauma för barnen?