Igår var jag på dokumentärfilmsfestivalen Tempos invigning. Jag hade redan tackat ja innan jag inledde min fasta och var helt inställd på att behöva ställa in men upptäckte glädjande nog att öppningsfilmen var gjord av två kvinnor. ”Love Always, Carolyn” är Maria Ramström och Malin Korkeasalos film om 89-årige Carolyn Cassady, Neal Cassadys änka och Jack Kerouacs älskarinna. Filmen börjar effektivt med Carolyns torra konstaterande:
- Ingen är intresserad av mig som person utan är bara här för att tala om männen i mitt liv. Ni också.
Det är annars inledningsvis en ganska flyktig berättelse om kvinnan bakom de mytomspunna beatgenierna. Vi får veta lite om hennes uppväxt och liv innan mötet med den stora kärleken Neal. Kanske symptomatiskt för berättelsen om dåtidens kvinnor, att livet innan äktenskapet sågs som en transportsträcka. Men genom Carolyns torra, lite lakoniska sätt att berätta utvecklas filmen till att bli väldigt gripande. Som när hon berättar om hur Neal drog från fru och barn på den där ”On the roadresan” med Jack och att hon då trodde att deras förhållande var över. Hur det var Neal som vill dela allt han älskade med dem han älskade och var den som uppmuntrade henne att inleda en relation med Jack. Hur hennes barn beskriver henne som en klippa och en fantastisk mamma medan hon själv beskriver sig själv som en helt inkompetent sådan. Och om tillblivelsen av det där fotot på Neal och Jack som reproducerats världen över som hade en så sorglig upptakt.
De båda männen kom hem på morgonen efter att ha rumlat runt med en prostituerad hela natten. De var uppsluppna och bad Carolyn ta kort. Männen står omslingrade på korten från det tillfället. Carolyn däremot står stel och på en armslängds avstånd från Neal.Han försöker omfamna henne. Hon blundar. När vi med den bakgrundsinformation vi fått skärskådar bilderna ser vi på dem med nya ögon. Precis som vi gör på Carolyn och hennes roll i historien om det fria beatniklivet.
Deras frihetslängtan och sökande efter ett liv långt bortom dåtidens konventioner var på Carolyns bekostnad. Ironiskt nog lever Carolyn fortfarande i skuggan av dessa män som nu varit döda i många år. Men med filmen ”Love Always, Carolyn” får hon en slags upprättelse. Hon framstår som en otroligt spännande, egensinnig och stark människa som tvingats göra svåra livsval. Hon har dessutom en fantastiskt torr och lite vass humor. Det är roligt att nu få se se en rad kvinnohistorier berättas på vita duken. Berättelser om kvinnorna ”bakom” de mytomspunna manliga genierna.
Sedan blir man ju sjukt nyfiken på att se den där Bromancefilmen om kärleken mellan Jack och Neal…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar