Direkt när jag började blogga kontaktades jag av killar som ville dra mig i flätan och inleda ett opåkallat läxförhör. Helst i essäform och med kommentarer som "Intressant det där du skriver om X... men visste du att... och "Jag vet inte om du riktigt förstått..." och "Roligt att du uppmärksammar Y:s film X, men det är enligt mig inte hennes bästa. Du borde istället skriva om XX" osv.
Film är den täckmantel som moderna manliga trainspotters använder sig av för att leva ut sitt autistiska kalenderbiteri. Årtal, orginalutgåvor, kända regissörers bortglömda Super-8 filmer och aparta filmiska metareferenser. Ett tillsynes salongsmässigt och rumsrent sätt att tala om film men som egentligen bara är en förevändning för att få rumpa upp folk i filmiska pseudokunskaper och perifer filmhistorisk kuriosa. Och eftersom film är något alla kan relatera till är föreläsningstillfällena oräkneliga och varje oskyldigt samtal i ämnet riskerar att utmynna i ett långt och initierat miniseminarium om modereferenserna i Wes Andersons filmer. Varje diskussion är en potentiell styrkemätning där filmspottern alltid går segrande ur striden när han drar upp sina unika kunskaper om Kubricks skolfilmer ur rockärmen.
Det är okej, jag förstår att min glansiga och flinka fläta ser inbjudande ut. Den liksom tigger om att bli ryckt i. Ett kort snärtigt ryck för att markera närvaro. För att understryka att du vet mest och att du varit nere sedan dag ett med allt och alla. Ja, jag ser dig. Och ja, jag förstår, precis som jag gjorde redan på lågstadiet, att du egentligen bara söker kontakt. Du vet bara inte hur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar