Filmkonventet och vikten av att ta för sig

Förra veckan var jag inbjuden som avslutningsnummer, så kallad "hemlig gäst", på Filmkonventet i Luleå. Sedan 2009 har Filmpool Nord arrangerat detta evenemang och konventet tar upp branschens viktigaste frågor just nu såsom filmavtalet, filmåret, och jämställdhetsfrågan. På plats finns producenter, filmfinansiärer, regissörer, klippare, fotografer, politiker, SFI, näringslivet och filmstuderande. Konventet är vid det här laget en etablerad samlingspunkt för branschen med flera namnkunniga gäster närvarande. 

Förutom de diskussioner som pågick på scenen hade jag också möjlighet att, genom samtal i pauser och under kvällens middag och mingel, skapa mig en bättre uppfattning av hur snacket kring jämställdhet går bland deltagarna. Mitt uppdrag som hemlig gäst var sedan att sammanfatta 2 dagars diskussioner utifrån mitt perspektiv. Och för att låna ett uttryck från en av deltagarna, Björn Rosengren, "kasta in lite skit i brasan så det händer nåt". Jag vill här verkligen tacka Filmpool Nord och moderatorn Anna Charlotta Gunnarson för att de bjöd in mig. 

Förra årets "hemlige gäst" var nämligen författaren Stig Larsson (bara tanken!). Och han inledde sitt anförande med att säga att hela genusdebatten var humbug och senare att kvinnor inte kan regissera film. En del blev upprörda men det fanns också de i publiken som nickat instämmande. Jag var alltså inbjuden som Stikkans antites, ett slags bevis på att filmbranschen är beredd att lämna toffeldjursstadiet och gå in i en mer jämställd framtid. Eller?

Observera min bajsnödiga min

Svaret på frågan är väl nja. Det intressanta var dock att flera självmant tog upp frågan om jämställdhet med mig under konventdagarna, utan att veta vem jag var. Det var något man ville diskutera och lufta med andra. Hur svårt det var. Ja, rent av omöjligt. De uttryckte att de visserligen tänker på det här med jämställdhet vid bemanning, men att de tillslut ändå rekryterar en man. Som en producent uttryckte det "jag utgår från beprövade manliga regissörer, tänker att jag borde välja en kvinna, men väljer i slutändan ändå en man för projektet". De verkar alltså som om många är medvetna om att det är en fråga man inte kan ignorera men att det är något som är omöjligt att tillämpa i praktiken. 

Tack vare Filmpool Nord och moderatorn Anna Charlotta Gunnarssons försorg var representationen av kvinnor bland talarna på scen stor. Kompetenta och roliga kvinnor som alla är ess inom just sitt gebit. Symptomatiskt var dock att könsfördelningen fullständigt kantrade vid den programpunkt som berörde den reella makten i filmbranschen. Under debatten om filmavtalet var bara 1 av 9 representanter för avtalets parter kvinna.

Jag skulle inte gå så långt som att säga att jämställdhetsfrågan är ett dåligt samvete för branschen. Snarare ett samvete med en rejäl bekymmersrynka. I och med att det nya filmavtalet kräver en jämn fördelning mellan könen är det en ny giv. Få verkar dock ha utvecklat några strategier för hur de ska möta dessa nya ambitiösa mål. Jag upplever tyvärr också att många redan är urled på debatten om jämställdhet redan innan någon förändring skett. 

SFI drar ett jättelass när det kommer till de här frågorna och går i bräschen för en oundviklig förändring. Men det måste också sägas att även om många inte fattat galoppen så finns det ju självklart undantag och de bolag som sedan länge tillämpat detta perspektiv i sina rekryteringsprocesser. Sedan finns det de som försöker. 

För under den första konferensdagen presenterade WIFT och TV4 ett samarbete som går ut på att WIFT skall hjälpa TV4 att ta fram verktyg för att kanalen skall komma tillrätta med problemet. Ett oerhört lovvärt initiativ som kanske förtogs en aning av att Åsa Sjöberg, programdirektör på TV4, envisades med att påpeka att vi tjejer också måste "våga ta plats" och "ta för oss". Budskapet är alltså återigen att vi måste mötas halvvägs. 

Jag skulle så gärna vilja att någon på ett seriöst sätt redde ut vad "ta plats" egentligen betyder. Jag känner att vi är i akut behov av en manual för vad detta innebär. För jag utgår ifrån att det inte handlar om att gå upp 200 kilo? Vi behöver något slags 12 stegs program. Här några punkter, resten är under utveckling.

Punkt 1. Ljug om dina meriter. Men var blygsam. 
Punkt 2. Envisas med att hålla samtliga möten i bastun. Men behåll kläderna på. 
Punkt 3 Tala med mycket hög röst och anta ett bullrigt skratt. Men le samtidigt på ett pillimariskt och mystiskt sätt. 
Punkt 4. Var självsäker. Men utan att vara okvinnlig. 

Någon dag efter konventet kallade nämligen en manlig regissör mig för självgod och bajsnödig på Twitter. Jag tycker förstås att all kritik som innehåller referenser till fekalier är bra kritik men jag kan ändå tycka att det är svårt som tjej att veta vart gränsen mellan att ta för sig och veta hut egentligen går. Sedan är jag också väldigt dålig på att le sådär pillimariskt och samtidigt försöka framföra något viktigt. 

Det kändes lite som att bli slängd till lejonen. Men efteråt kom flera kvinnor fram till mig och sa tack. Och så har en representant för en viktig institution som delar ut pengar till filmprojekt kontaktat mig för att de verkligen vill göra något åt detta. Som hen uttryckte det "det verkar som hela systemet kräver en viss typ av sätt att bete sig för att man skall lyckas, få pengar, få gehör osv...". Just det! Alla vet ju att det är så här. Min kritik är systemkritik och kanske kommer min påstådda självgodhet från att jag i grunden vet att jag har rätt. Och här vill jag också bara tillägga att min ödmjukhet är den största i landet! 

Sedan vet alla också att man inte ska hålla på med jämställdhetsfrågor om man vill bli älskad. Då ska man ägna sig åt oförargliga tjejgrejer som långkok och avancerad cupcakedesign. 

Detta var iallfall vad jag sa i mitt anförande: 

Förra årets hemlige gäst, Stig Larsson, inledde sitt anförande med att deklarera att han tyckte att ”- Hela genusdebatten bara är humbug!” Kanske är det så att det faktum att jag står här, ett år senare, är ett bevis för filmbranschens evolution, att branschen äntligen är redo att lämna toffeldjursstadiet och gå in i en jämställd framtid. Men igår hörde vi också att det fanns de som nickade instämmande i publiken när Stikkan talade.

Och kanske har Stikkan i vis mån har rätt i att genusdebatten i just filmbranschen är humbug. För frågan jag ställer mig är om detta nyväckta intresse för att diskutera jämställdhet bara är koketteri eller om det verkligen är så att filmbranschen är beredd att kavla upp ärmarna och investera den tid och det arbete som krävs för att komma tillrätta med bristen på jämställdhet? Kommer de kulturpolitiska och de kommersiella målen någonsin att kunna mötas?

Mitt namn är Wanda Bendjelloul, jag är Stikkans antites. Jag är journalist, tv-producent, har drivit en kvalitetsbiograf i fem år och är ordförande i Biografcentralen, ett nätverk för kvalitetsfilmsbiografer. Men så driver jag också bloggen Feministisk filmfasta. Vilket är skälet till att jag är här idag.

40 dagar innan påsk i år inledde jag - enligt kristen tradition - min fasta. En slags filmisk detox som innebar att jag helt avstod från filmer gjorda av manliga regissörer. Och i takt med att gifterna lämnade kroppen frigjordes också en rad intressanta tankar om hur mansdominerad filmbranschen egentligen är.

Målet med filmfastan är att på ett humoristiskt sätt väcka liv i frågan, uppmana till medveten filmkonsumtion och skapa ett arkiv på nätet över filmer av kvinnliga regissörer. Vi är idag tack vare en kollektiv process uppe i 700 namn.

Direkt efter att initiativet uppmärksammats i media drog jag på mig allsköns genusrevisionister som ifrågasatte att bristen på jämställdhet i filmbranschen skulle vara ett problem. Kvinnor kanske inte vill göra film? Vad spelar det för roll vilket kön regissören har? Blir en film verkligen bättre bara för att en kvinna gör den? Och därefter kontaktades jag av killar som ville dra mig lite i flätan och inleda ett opåkallat läxförhör. Helst i essäform. Men ingen ifrågasatte själva grundtesen, den att filmutbudet är ojämlikt när det kommer till regissörer.

Genom fastan lärde jag mig ganska snart att utbudet, vare sig det gäller tv, bredband, dvd eller bio är betydligt sämre än vad jag tidigare hade trott. Tv är absolut sämst. I april månad var 1 av 28 filmer på SVT gjord av en kvinna. mars månad - samma sak. På bio var det lika illa. Den 26 mars var bara 5 av 46 filmer på SF s biografer regisserade av kvinnor.

Ett återkommande argument när man pratar om bristen på jämställdhet i filmbranschen är att man bara utgår ifrån filmernas kvalitet - som om kvalitet och jämställdhet skulle stå i motsatsförhållande till varandra. SVT:s långfilmsinköpare hävdade att de bara utgick ifrån just filmernas kvalitet. De har inte könsfördelning med i beräkningen vid inköp och tablåläggning. De hävdar till och med att det är deras uppgift att förmedla en sann bild av verkligheten. Som ju de facto är snedfördelad.

Det gjorde ju även Cannesfestivalen när de gick ut med att alla de 22 filmerna i tävlingssektionen var gjorda av män - hävdade att de bara utgått ifrån just filmernas kvalitet.

Följdfrågan måste ju då bli: Är kvalitet verkligen ett objektivt begrepp? Och vilka utgjorde egentligen den grupp som utsåg tävlingsfilmerna? Varför pratar ingen om kvaliteten på alla de dussinfilmer gjorda av män, som kablas ut 00.40 på våra betalkanaler? Jag slår vakt om kvinnors rätt att också få göra riktigt usel film. Att misslyckas och få en andra chans.

I år ser det ut som om 7 av de 45 svenska filmer som får stöd från SFI kommer att vara gjorda av kvinnliga regissörer. Ur jämställdhetsperspektiv verkar filmbranschen vara som en atlantångare – helt omöjlig att vända.

Jag har sedan jag lanserade bloggen bjudits in att prata i en massa olika sammanhang. Intresset för att diskutera detta i branschen är stort. Men ibland kan det kännas som att det görs en massa bara för att vi pratar om det. Varför går utvecklingen så långsamt? Det är faktiskt bara att bestämma sig och alltid bära med sig dessa perspektiv i rekryterings- och urvalsprocesser. Glädjande tyckte jag att det var att igår höra om TV4:s samarbete med WIFT för att hitta verktyg för att jobba med sina rekryteringsprocesser. Jag tycker ni alla skulle inspireras av detta och börja med att utvärdera er själva och er utgivning, det brukar vara ett ganska omskakande men nyttig erfarenhet.

För nästan hela mitt vuxna liv har jag arbetat med public service. Varje dag ställs vi inför frågan om könsfördelningen i de program vi producerar. Vi räknar alltid antalet medverkande utifrån flera mångfaldsaspekter varav kön är en. Det är bitvis ett hårt arbete men som alltid leder till insikten om hur våra oreflekterade val alltid är till majoritetssamhällets fördel. På minoriteternas bekostnad. Vad gör filmbranschen så unik att vissa känner att de kan välja bort at arbeta med de här frågorna?

Men det ser ju ändå inte helt mörkt ut. I det nya filmavtalet är målet en jämn fördelning mellan könen. Gott så, då är det som gäller. Jag har ju under dessa dagar lyssnat runt och budskapet verkar ha gått fram även om det knorras en del. Men för att underlätta processen vill jag bara vädja till mina journalistkollegor att sluta sticka upp mikrofonen under näsan på genusängsliga regissörer som Kjell Sundvall och Rafael Edholm och fråga dem vad de tycker om en kvotering av filmstödet. Deras åsikter är fullsändigt ointressanta i sammanhanget. Det är detta som gäller. Frågan är dessutom helt fel ställd. Om de överhuvudtaget skall tillfrågas borde vi istället fråga vilka fördelar de ser med en ojämnställd filmbransch. Vad vinner vi på att det ser ut som det gör?

Så till konferensen. Vad har vi talat om?

Ja, producenten Lena Rehnberg tog upp frågan om producenternas villkor och ekonomiska förutsättningar. Om relationen mellan fin och fulkultur. Arthouse och breda komedier. Något som också Charlotta Denward tog upp och som är en fråga som det skulle vara intressant att höra mer om vid tillfälle.

Filmavtalet diskuterades och kan summeras med att vi behöver mera pengar men att majoriteten av närvarande parter var grundnöjda med utgången. Kanske är målsättningarna i det nya filmavtalet för höga med tanke på de begränsade resurserna?

Frågan om när en film kommer att lanseras i flera fönster samtidigt besvarades med att det sker redan nästa år då Ömheten får premiär.

Det spekulerades i konsekvenserna vid en eventuell försäljning av SF bio. Ingen blev klokare efter det samtalet.

Två unga pristagande filmarbetare lärde oss att en drivkraft med att göra film är att kunna flytta hemifrån. Det lär dröja.

Charlotta Denward var på det hela taget nöjd med sin tid på SFI men även glad att få vara på ett bolag med stora muskler. Hon tog upp frågan om affärsmodellen. Vem  äger frågan? Och hur upphovshenen ska kunna leva på sitt konstnärskap. Och att filmproduktion inte är en lekstuga. Det var ju lite tråkigt att höra.

Åsa Roos och Ina Bäckströms pedagogiska genomgång av Datordrama måste jag säga var min personliga favoritpunkt på årets konvent och notera att de inte en enda gång nämnde brist på pengar.

Producenten Stina Gardell bjöd på en dokumentär framgångssaga. Äntligen! 

Sammanfattningsvis kan man säga: Mera pengar tack, varför pratar ingen om svensk barnfilm, kommer vi hem? och var är kulturministern?

Avslutningsvis vill jag bara säga att folk – konsumenterna - nu fråg ar mig, hur jag tycker att man skall förhålla sig till filmutbudet. Som den filmdietist jag är kan jag bara säga att det inte finns några genvägar. Som alltid handlar det om att undvika att frossa och försöka inta en så balanserad kost som möjligt. Om du till exempel ser D.W Griffiths 3 timmar långa Birth Of a Nation så kan du gott se en av Alice Guy-Blachés filmer. Som en slags filmhistorisk klimatkompensation. Kanske krävs det ändå att ni ser Äta Sova Dö av Gabriela Pichler trehundra gånger för att verkligen rensa systemet. Sedan är det bara att kavla upp de filmfeministiska ärmarna och börja gräva där du står. Tack för ordet .