Filmnannies - Mary Poppins

 Om jag hade någon bortbytingsfantasi som barn så var det att Mary Poppins var min
riktiga mamma. Jag tror jag har sett filmen en siljon gånger (för det är visst ett tal) och jag kan alla låtar nästan lika bra som jag kan alla låtarna från Sound of music. För några år sedan fick min dotter filmen och förstod äntligen varför "Lite socker i botten så går medicinen
ner" måste sjungas vid varje bläkigt pillersvälj hemma hos familjen Bendjelloul. Och jag vet att det sånt som vuxna som fortfarande älskar barnprogrammen från sin barndom säger, men "Min dotter gillar verkligen Mary Poppins". Jag tror att det är för att Mary är som en sjungande, dansande, trollande, kärleksfull Barnombudsman på hembesök. Någon vars enda egentliga uppgift är att tillträttavisa känslokalla föräldrar med medeltida bestraffningsmetoder (ja, jag pratar om såna som dig, du som ruskade ditt barn på Eriksdalsbadet igår!). Och när de vuxna ätit sina pepparkakor är det dags för Mary att säga adjö för att gå vidare till andra behövande barn. Men för min del hade hon gärna fått stanna kvar...for ever and ever and ever. Det skulle vara så väldigt supercalifragilisticexpialidocious!

Filmnannies - Maria Rainer

Såhär i slutet av veckan är det dags att delegera fredagsmyset till nannien och då låter vi naturligtvis barnen hämtas av guvernanten Maria Rainer (Julie Andrews). Hon är en multikompetent kvinna som lyfter barnens uppmärksamhet från ostbågeskålen med gammal hederlig joddling ooch gitarr. Jag älskar Sound of music och minns fortfarande min pappas insälj för att få mig att sluta leka med kottar som 5 åring och komma in från gården och se filmen: - Kom in så ska du få se en film som handlar om en tant som syr kläder av gardiner! Jag släppte naturligtvis allt jag hade för händerna och rusade in. För er som inte är födda på 70 talet eller tidigare kanske det ter sig märkligt att en förälder skulle vilja att barnen avbryter sia aktiva utelek för att sitta hemma och titta på tv. Men till min pappas försvar ska jag säga att det bara fanns två tv-kanaler och att det gällde att passa på, vi 70 talsbarn var ändå överdrivet sportiga och utluftade som det var. Så, nu sätter vi på oss våra gardinhosen och sjunger skalövningar i pastorla harmoni! Do re mi!

Anteckningar från sandlådan - Filmnannies

Igår spenderade jag hela dagen i sandlådan med min dotter. Där pratade jag med några andra mammor om att det blivit så vanligt med nannies i Stockholm. Men vilka är alla dessa kvinnor som kommit till Sverige för att ta hand om våra barn? När det gäller film så har barnflickorna sällan huvudrollen, de är mest konturlösa statister i dramat. Det finns dock några undantag. Jag gillar särskilt porträttet av den filippinska nannien Gloria (Merife Necesito) i Lukas Moodyssons Mammut. Hon är en av filmens huvudkaraktärer och sättet Moodysson skildrar hennes relation till dottern i familjen parallellt med historien om hennes sorg över att behöva lämna sina egna barn bakom sig i hemlandet är hjärtslitande. Ett annat lysande undantag är den härdade Consuelo (Lupe Ontiveros) i Todd Solonz Storytelling som tålmodigt svarar på den lillgamle pojkens omedvetet infernaliska evighetsfrågor av typen - Tycker du om att städa? och Har du inga egna barn att ta hand om eller?  Samtalet fick mig också att tänka på den underbara kortfilmen Loin du 16:e av den mexikanska Daniela Thomas och Walter Salles. Den var en del av den i övrigt förglömliga Paris, je T `aime. Nannien spelas av Catalina Sandino Moreno. Jag tänker ofta på den när jag ser alla dessa nannies i parken. Filmen saknar i princip dialog och visar att det ofta är de små gesterna som gör störst intryck. Så glad att jag hittade den i sin helhet på nätet. Se den nu!