Feministisk Filmfasta enligt Annika Ivarsson

Leni Riefenstahl

På gymnasiet läste jag filmhistoria. Den enda kvinnan som överhuvudtaget nämndes då var Leni Riefenstahl. Mest känd är Riefenstahl för Viljans triumf, en trevlig liten propagandafilm om NSDAP:s partikongress i Nürnberg 1935. Annars var filmhistorien endast befolkad av män verkade det som. Det kändes väldigt upplyftande att som blivande “kvinnlig” filmare veta att ens enda möjliga förebild var en nazist. På något sätt var det som att den där filmhistoriekursen gjorde det klart en gång för alla att filmer gjorda av kvinnor inte har något som helst filmhistoriskt värde. Nu vet jag att det inte är sant. Men då var det rätt deppigt.

Jag började filmfasta under Göteborgs filmfestival. Utan att tänka på det hade jag enbart köpt biljetter till filmer gjorda av kvinnor. Visserligen såg jag endast tre filmer på grund av personlig ekonomisk kris detta år, så det kanske egentligen inte var så värst anmärkningsvärt. Men det kändes ändå som ett tecken på att abstinensen av mansfilmer kanske inte skulle bli så svår. Sen, helt ärligt, jag brukar inte se så mycket film i vanliga fall. Dels tar jag mig inte tid till det, men det är också något med det näst intill obegränsade utbud jag dagligen står inför tack vare internet. När man kan välja mellan allt som finns i hela världen, är det oftast lättare att inte välja någonting alls. Så: begränsningar är bra och filmfastan gav mig en anledning att börja se film igen.

 Jag har sett mycket tysk och fransk film. Sett fler filmer av samma regissör. Claire Denis, Catherine Breillat. Margarethe von Trotta, Mai Zetterling. Många svenska kortfilmer samt videokonstnären Joanna Rytels samlade filmografi. Samt sett en film av Suzanne Osten som jag haft liggande i 4 år, men aldrig kommit mig för att se förrän nu.

'

Jag är övertygad om att man inte kan se på en film ifall den är gjord av en kvinna eller en man. Det är nonsens. Jag säger dock inte att könet på regissören är oväsentligt. I så fall hade jag inte valt att genomgå denna fasta. Vi lever i en värld där kvinnor generellt är underordnade män. Det är klart att den erfarenheten och det perspektivet speglas i kvinnors filmer, även om det kan ta sig väldigt olika uttryck, dels för att det finns andra faktorer än enbart det biologiska könet som påverkar oss, och dels skiljer det från regissör till regissör hur mycket av dens personliga erfarenheter och syn på världen som sipprar ner i filmen. Det finns heller inga garantier att kvinnor gör feministisk film. Claire Denis’ film Beau Travail klarar inte Bechdel-testet. (Men det är en underbar film!) Och hey liksom! Både Susanne Bier (“det är osexigt med män som är pappalediga”) och Marianne Ahrne (“Kvinnor passar inte som regissörer för då blir de averotiserade”) har ju rätt sunkig syn på könsroller i min mening.

Om jag ska våga mig på en spaning eller en slutsats av mitt filmfastande: (håll i huvudet att jag nu mest sett europeisk film, och ganska många gjorda på 60-70-talet) så är det att kvinnor gör relativt korta filmer. De flesta jag har sett har landat på cirka en och en halv timme. Varför kan jag bara spekulera i. Kanske vill man inte, likt sina manskollegor sväva ut, berusade av sin egna genialitet, utan håller sig striktare till det man vill berätta. Beror detta på yttre förutsättningar som pengar? Det är en faktisk verklighet att kvinnor har oftast en mindre budget till sina filmer.

Diskvalificerad!

Jag har hållt mig strikt till filmfastan, med ett undantag som ter sig närmast ironisk i sammanhanget: Jag såg The Hobbit av Peter Jackson. Mastodontfilmen om en massa mansdvärgar och en manshob. (Det har nog sagts förr, men det är obegripligt att förstå hur de fortplantar sig.) En kvinna syns till i hela filmen. Det var verkligen inte värt det.

Nu tänker jag att jag inte vill sluta filmfasta. Det har väl hänt att jag fått lust att se en film av en man, men alltid tänkt att det kan vänta till sen. Det är ingen brådska. Och innan den dagen kommer så finns det så ofantligt mycket film gjord av kvinnor att se så att det skulle kunna räcka en hel livstid.

Men om jag nu ändå ska bryta fastan på påskafton, som brukligt, kanske det vore lämpligt att kröna denna filmfasta genom att se Den stora olympiaden av Leni Riefenstahl. Tre timmar sport i svartvitt. Jag har hört att det ska vara väldigt vackert filmat, bara man nu kan bortse från det tvivelaktiga budskapet om den fascistiska superkroppen. Och genom detta sluta cirkeln på något vis.

Bonus: Filmlista

Spelfilm:

Hannah Arendt - Margarethe von Trotta (Tyskland)

Christa Klages stora förtvivlan - Margarethe von Trotta  (Tyskland)

Rosa Luxemburg - Margarethe von Trotta (Tyskland)

Die bleierne Zeit (Marianne and Julianne) - Margarethe von Trotta  (Tyskland)

Can go through Skin - Esther Rots (Nederländerna)

Antonias värld - Marleen Gorris (Nederländerna)

Fat Girl - Catherine Breillat (Frankrike)

36 fillette - Catherine Breillat (Frankrike)

Nattlek - Mai Zetterling (Sverige)

Flickorna - Mai Zetterling (Sverige)

Tomboy - Celine Sciamma (Frankrike)

ACAB All Cats Are Brilliant - Constantina Voulgaris (Grekland)

White Material - Claire Denis (Frankrike)

Beau Travail - Claire Denis (Frankrike)

2 days in Paris - Julie Delpy (Frankrike)

Dokumentär:

Agnes stränder - Agnes Varda (Frankrike)

Nowhere home - Margreth Olin (Norge)

Besvärliga människor - Suzanne Osten (Sverige)

Kortfilm/Konstfilm/Kortdokumentär:

Me Seal Baby/Flasher Girl On Tour/ Unplay/Animal Performance/Then I’ll Take your Cat/To think things you don’t want to - Joanna Rytel (Sverige)

Kroppen min - Margreth Olin (Norge)

Det kommer aldrig att gå över - Amanda Kernell

The So-Called Caryatids - Agnes Varda (Frankrike)

Women Reply - Agnes Varda

Fastebrott:

The Hobbit - Peter Jackson 

Feministisk Filmfasta enligt Emelie Svedjer

En av Emelies bästa filmfastefilm

I slutet av januari i år gick jag ut från bion efter ha betalat för att se Gangster Squad, en tråkig, dum film, av manlig regissör och med typ två kvinnliga karaktärer som i vilket fall bara fungerade som flickvän eller fru (om man inte räknar kvinnan utan namn i början som nästan blev våldtagen men räddades av de manliga hjälten). Problemet är att jag är feminist, men samtidigt konsumerar massa film som är fullständigt sexistisk, som framställer kvinnor som symboler och dekoration eller som totalt frånvarande från allt viktigt. Nu måste det vända, jag måste hitta på något för att se bättre film, tänkte jag.

Så vad bättre än att sätta upp lite avgränsningar och regler? Jag hade hört Wanda prata om feministisk filmfasta på Umeås filmfestival Move under hösten, och blev sjukt inspirerad. Den traditionellt kristna fastan på 40 dagar kändes som en lagom tid.
Min första tanke var att bara se filmer regisserade eller med manus av en kvinna. Men manusbiten kändes lite krånglig, så i praktiken har det blivit regi som jag har tittat efter.

Den 13 februari satte jag igång och idag går jag i mål. Vad kan jag då konstatera efter de här 40 dagarna?

Det har varit svårare att hitta filmer jag velat se. Jag ser mest filmer på bio och på streamingtjänsten Netflix, hyr ibland film och försöker hålla nere illegal nerladdning. Utbud överallt har betydligt färre kvinnliga filmare än män. Då och då har jag inte kunnat gå på bio när jag haft lust. Men det har varit mindre problematiskt än jag
trodde innan.

Jag har sett annan sorts film än jag brukar. Fler draman, färre stora actionspektakel. Med det kom en insikt om att jag trott mig inte gilla draman, vilket ju absout inte stämmer. Fast jag har också hunnit med skräck och romantiska komedier.

Jag har sett lite mer film än jag brukar, mycket tack vare alla tips om bra filmer som folk bidragit med. Och också blivit mer peppad på att se välgjord film, inte bara underhållning för stunden.

Take this Waltz av Sarah Polley 

Det har nästan bara blivit engelskspråkiga filmer eftersom de varit lättast att få tag i. (Kanske nästa fasteperiod skulle bli icke-engelskspråkiga filmer?)

Frågan om kvinnligt filmskapande och representation i filmer blir mer och mer något som diskuteras tycker jag mig se - hurra!

I de filmer jag har sett under fastan har kvinnor porträtterats som faktiska karaktärer, och jag har också sluppit se kvinnor som rädda offer vilket varit enormt skönt. Det kommer bli svårt att gå tillbaka till filmer som inte klarar Bechdeltestet, till exempel.

Ett mål var att hitta nya favoritregissörer och det har jag gjort!

Topp tre under filmfastan
Holy Smoke av Jane Campion
Morvern Callar av Lynne Ramsay
Take this waltz av Sarah Polley

Tack alla som peppat och tipsat!
@emeliesvedjer

Feministisk filmfasta enligt Elin Torestad

Under GIFF i år smet jag under lunchen in på seminariet om Feministisk filmfasta. Det var nog det bästa jag gjorde den dagen. Jag fick inte bara en påminnelse om vad Bechdeltestet är samt lyssna till SFIs chef om satsningar på kvinnliga filmare, utan fram för allt höra Wanda Bendjelloul tala om sin filmfasta. Samtalet stannade kvar i mitt medvetande och jag bestämde mig för att prova, jag menar... hur svårt kan det vara?

På askonsdagen började jag. Jag letade igenom svtplay efter dokumentärer, såg kortfilmer av regionala filmare (jobbar på regionalt resurscentrum så det kanske är lite fusk att jag har tillgång till sånt), letade igenom videobutiken och diverse streamingtjänster. Några dokumentärer fanns på svt, men inte alls många. På internationella kvinnodagen visade svt två långfilmer regisserade av kvinnor, helgen efter visade de ingen. Bland filmerna på videobutikens tre väggar av nyheter var det svårt att hitta mer än fyra filmer av kvinnliga regissörer (en hade jag sett). På HBO fann jag bara fem godkända filmer. Det gjorde mig arg. Så jag mejlade först videouthyrningsfirman och sen hbo. Båda fick tipset om Wanda Bendjellouls fina lista med kvinnliga regissörer. HBO svarade faktiskt och tackade för tipset. 

Veckorna fortsatte och jag räknade biograffilmer. Nån vecka fanns det tre filmer att se i min stad. Nån vecka fanns det en. 

Så många fina filmer som jag har hunnit se under den här tiden. Komedier, draman och dokumentärer som har berikat mitt liv och fått mig att ändra min syn på ganska mycket. Jag kan erkänna att jag inte sett en film per dag. Men när jag sett film har det varit regissörer som inte är män. Okejdå, det finns ett undantag. Jag arrangerade i mitt jobb en visning med en dokumentär av en manlig libanesisk filmare och jag valde att se den filmen. Till mitt försvar vill jag säga att jag samma vecka höll en visning med en svensk kvinnlig regissör också... och hon visade flera filmer. 

Ett stort erkännande från min sida är att jag tidigare inte reflekterat speciellt mycket över vem som regisserat filmer som jag sett. Då har jag ändå läst både genusvetenskap och konstvetenskap. Jag kan alltså diskutera den manliga blicken i timtal. Men det här projektet gav mig en riktig tankeställare.

Att räkna är viktigt för jämställdheten och nu har jag räknat. Av de ca 1090 regissörer jag sett film av, är endast ca 150 st kvinnor. Det är inte ens 14 procent. Hur tar jag egentligen ansvar för en jämställd filmbransch och i förlängningen ett jämställt samhälle om jag oreflekterat väljer bort kvinnliga regissörer? Det gäller inte bara att göra satsningar från stat och region, vi måste ju gå och se filmerna också. Jag har bestämt mig för att istället för att tänka att jag bara är ett streck i statistiken, tänka att jag är ett streck i statistiken och att mina val gör skillnad. 

Med vänliga hälsningar

Elin Torestad (@elinto på twitter)

Ta plats i filmbranschen kvinna! - Steg 8

Ta plats i filmbranschen kvinna! - Steg 7

Sex dagar kvar till fastans kulmen!

Nu är det nedräkning till påskafton och årets Feministiska Filmfastas slut. Våra tre fastare: Emelie, Elin och Annika har lovat att delge oss sina tankar och slutsatser. Tills dess säger vi som vi brukar: häpp, häpp! Håll ut!

Ta plats i filmbranschen kvinna! - Steg 6

Kon Tiki

Vanligaste frågan jag får är: "Alltså, tror du att det blir bättre filmer bara för att kvinnor gör dem?" Jag tänker att det inte finns några garantier för någonting. Men jag slår vakt om allas rätt att leka med vågmaskinen, oavsett kön. Så som svar på den frågan vill jag undantagsvis uppmärksamma en påkostad film skapad av två manliga regissörer, Kon Tiki, som går upp på bio idag. Blir det bättre filmer bara för att män gör dem? Det finns som sagt var inga garantier för någonting. 

Kon Tiki

Under den sista kvarten av Skavlan, när alla A-listkändisar avhandlats, dyker det alltid upp någon vindpinad norsk äventyrare som skidat baklänges till Nordpolen eller simmat naken med narvalar. Utrolig! Men om du hör till dem som byter kanal då, är detta förmodligen ingenting för dig. För hela drivkraften bakom Kon-Tiki, om Thor Heyerdahls berömda expedition till Polynesien, är just att skapa nordiska hjältemyter…läs hela recensionen här.

Ta plats i filmbranschen kvinna! - Steg 5

Tempovinnarna!

Inte för att det kanske behöver påpekas men jag tycker ändå att det bra trevligt att hela 7 av 8 vinnare under Tempo Dokumentärfestival var kvinnor. Grattis Mia Engberg, Sarah Polley, Sara Villius, Louise Jacobson, Saga Gärde, Moa Junström, Martina Carlstedt

Ta plats i filmbranschen kvinna! - Steg 4

Ta plats i filmbranschen kvinna! - Steg 3

Ta plats i filmbranschen kvinna! - Steg 2

Ta plats i filmbranschen kvinna! - Steg 1

Nu...Den ovillige fundamentalisten av Mira Nair

Ta plats! - ett självhjälpsprogram i 12 steg

12 stegsprogrammet är här!

Du kanske minns att jag skulle presentera en unik "självhjälpspowerpoint" för Tempos räkning förra fredan? Ett superfräscht 12 stegsprogram för kvinnor som vill lära sig att "ta plats" i filmbranschen. För det talas mycket om att kvinnorna måste våga "ta plats". Jag är väldigt vågad tycker jag själv ( eller menar jag modig?) men förstår inte riktigt vad uttrycket betyder, jag bara antar att det inte innebär att vi alla ska gå upp i vikt. Jag hoppas min powerpoint skall bringa klarhet i detta och förhoppningsvis ge dig verktygen för att lyckas. Kom bara ihåg att du måste följa samtliga 12 steg för att uppnå framgång!

Och så vill jag tillägga att jag inte tar emot några som helst reklamationer. Fundera istället på om du som kvinna kanske inte gjort tillräckligt för att "ta plats"! Jag jobbar tex fortfarande med steg 3 och mitt bullriga skratt.

Här kan du själv ta dig igenom alla steg:
https://www.slideshark.com/Landing.aspx?pi=zGpzuJaA8zB2gkz0

Nytillkommen fransk filmfastare!

Vi välkomnar Johnny till filmfastan! Men Johnny är en hårding som väljer ytterligare en begränsning genom att göra en fransk feministisk filmfasta! Han börjar djärvt med Fat Girl av Catherine Breillat. Ett litet råd på vägen såhär i början: inte för mycket raw food på fastande mage!

Och priset går till..

Nyss delade jag, som representant för juryn bestårnde av mig, Jessica Gedin och Jens Assur ut Stefan Jarl International Documentary Award till Sarah Polley för hennes Stories We Tell. Distribution Folkets bio, går upp på bio i vår.

Den gröna cykeln av Haifaa Al Mansour

Tioåriga Wadjdas högsta dröm är en egen cykel, helst en likadan som grannpojken Abdallah har. Men fina flickor cyklar inte på Saudiarabiens gator och dessutom kostar underverket en förmögenhet. Men när skolan utlyser en tävling i Koranrecitation, med precis tillräckligt mycket prispengar i potten för att kunna köpa en cykel, antar hon utmaningen....Läs hela recensionen här: http://nojesguiden.se/recensioner/film/den-grona-cykeln

Idag i DN om det svenska filmutbudet och kvinnorna

Hur är egentligen den svenska filmbranschens glastak konstruerat? Ja, man kan väl säga att grundbulten i bygget är regeln om att det är storleken på produktionens budget som avgör regissörens kön. Ju dyrare film, desto färre kvinnor. Det finns betydligt fler verksamma kvinnliga dokumentärfilmare än spelfilmsregissörer. Men inom spelfilmen avgörs också regissörens kön utifrån antalet kostsamma undervattenscener och meteoriter som kommit ur sina omloppsbanor... Läs hela artikeln på: 

http://www.dagensnyheter.se/shared/4703be79-cc84-4132-bc5f-b9ed530be575

Gynna alltid de goda initiativen!

Jag har ju tidigare skrivit om hur allt fler kommersiella vod -leverantörer lyfter fram kvinnliga regissörer på sina hemsidor, såsom voddler och nu senast Viasat Film som Bechdeltestar sina filmer. Men det kommer mera! För att uppmärksamma internationella kvinnodagen sänker SF Anytime priset på ett antal utvalda filmer under hela mars månad. Utnyttja din konsumentmakt, premiera de företag som vill uppmärksamma frågan. Av de utvalda filmerna vill jag särskilt rekommendera The Future av Miranda July som jag skrivit om tidigare på bloggen. Den recensionen hittar du här.

Fan vad Fittigt med populärkultur

För er som av någon anledning missat poden Fan vad fittigt så vill jag rekommendera er att lysssna på detta avsnitt med begåvade Anna Charlotta Gunnarson.

http://fanvadfittigt.wordpress.com/2013/02/12/fan-vad-fittigt-med-popularkultur/

Nu...Den gröna cykeln av Haifaa Al Mansour

Tempo och mitt exklusiva12 stegsprogram!

För Tempos räkning presenterar jag på fredag ett helt unikt 12 stegsprogram för att lära kvinnor att "ta plats" i filmbranschen. Resultatet är så exklusivt och fräscht, både innehålls- och utseendemässigt, att jag redan sålt rättigheterna till oräkneliga länder. Denna pedagogiska "självhjälpspowerpoint" är redan översätt till 300 språk, inklusive 3 utdöda! Ät min hatt Henning Mankell! Jag har verkligen bejakat min inre Shosanna (Girls) den här gången och lagt in ALLA gulliga symboler (läs kattungar och bebisar) jag kunde hitta i mitt Powerpoint-program. Du lär inte bli besviken. För den som inte kan komma till Barbro Bar klockan 19.30 på fredag återstår att köpa denna produkt online. Fredag är sista chansen att ta del av detta gratis. Inte missa!

DN idag om minnesluckor på Tempo

Idag kan nu läsa min guide till några av Tempofilmerna. Missa nu inte Stories we Tell av Sarah Polley och Mia Engbergs Belleville baby!

Hela artikeln:

http://www.dagensnyheter.se/shared/a36b7fb7-70fa-47ba-9247-820910a8ed7f