Vanishing Waves av Kristina Buozyte

I teorin är litauisk science fiction något av det bästa jag vet. Den där typen av existentiellt drama i Tarkovskijs anda där alla karaktärer tycks drabbade av dykarsjukan i något slags dystopiskt ingenmansland. En östeuropeisk paradgren där film och litteratur lånar sci–fi genrens fjädrar för att kommentera samhället samtidigt som de utforskar vad det innebär att vara människa. Filmer med stora pretentioner som i bästa fall får oss att tänka tankar lika stora som universum. Det är dock en extremt svårkalibrerad genre som på ett brutalt sätt avslöjar tomma posörer som Vanishing Waves...

Hela recensionen hittar du på Nöjesguiden

Du kan ta tjejen ur förorten men aldrig förorten ur tjejen

Det är tredje gången de är inne i Paris Hiltons palatsliknande hus. Hon har som vanligt varit
generös nog att lämna nycklarna till hela härligheten under dörrmattan, det är bara att promenera in. Stämningen i gruppen är uppsluppen men samtidigt avslappnad. Vid det här laget har nämligen Rebecca, Nicki, Marc och de andra slutat oroa sig för att bli ertappade. De väljer målmedvetet ut kvällens outfit ur garderoben. Musiken dånar ur högtalarna, stripstången går varm och sällskapet intar rutinerat sina spegelminer inför varandras mobilkameror. Klick. Jag äger. Klick. Jag finns.

På fredag har The Bling Ring av Sofia Coppola premiär på svenska biografer. Den bygger på verkliga händelser och skildrar en grupp ungdomar på inbrottsturné i kända människors hem i Hollywood. Den gick överraskande helt lottlös från Cannes där den tävlade i kategorin Un Certain Regard. Kanske är det för att den har något flyktigt och ogripbart över sig. Men förmodligen är det för att den vid en första anblick ser ut som en bagatell om ytliga tjejgrejer såsom smink, kändisdyrkan, prylar och shopping. Men för mig är det alldeles uppenbart att The Bling Ring bär på en djup sanning om utanförskapets väsen och den svårstillade materiella hunger det föder.

Jag är uppvuxen i Dalen i södra Stockholm, ett ganska stort bostadsområde som byggdes i början på 80-talet. För att komma dit tar man tunnelbanan till Sandsborg och går sedan ut åt vänster. Tar man av till höger kommer man till villorna i Enskede. Samma postkod, bara själva tågspåret skiljer de två områdena åt. De här områdena lever i en slags symbios där Dalen definierar Enskede och tvärtom. Vad som är vi och dom. När jag växte upp var skillnaden mellan områdena som den mellan morgon- och kvällstidning, inbundet och pocket, gran med levande stearinljus och plastgran med Wunderbaum. Och så det faktum att många av oss Dalenungar själva var eller hade en förälder som var född utomlands. Ja, ni fattar, natt och dag och så vidare. För mig var motsvarigheten till filmens (och verklighetens) Paris Hilton under gymnasiet ingen specifik kändis utan just tjejerna på andra sidan spåret. Vi kallade dom Rosendalsflickor, både för att det lät lite tjusigt men också för att de flesta extraarbetade på det där trägårdscaféet på Djurgården med samma namn. De tycktes alla ha något otvunget svalt och kvinnligt över sig. Naturligt bra hy liksom. Mitt extraarbete på McDonalds Sergelgatan jobbade definitivt emot mig på den punkten.

Rosendalsflickorna var knappast nere med Gucci, men de var tveklöst klassiga. Självklara i mina ögon (jag vet ju idag att det rasade en massa tonårshormoner i dem också). Mina modedrömmar från den här tiden var ju i och för sig inte heller vävda av vare sig cashmere eller beströdda med några Swarowskikristaller. Sanningen att säga visste jag nog inte ens vad ett modehus var för någonting. Jag hade mest burit ärvda kläder från min mammas polska väninnas barn, ända tills dess att jag gick i 4:an (1985) och mina utsvängda 70 -talsbyxor drabbades av självinsikt och insåg att de var fruktansvärt ute. Några år senare fick vi kabel-tv i Dalen och MTV introducerades i våra vardagsrum. Då väcktes alla våra drömmar om hedonistiska shoppingresor till London med Levis 101:or, fransiga skinnjackor och sportiga Bennettonparfymer på önskelistan.

Scenen från Paris Hiltons överdådiga partyrum väcker alla de där materiella drömmarna jag en gång drömt men för länge sedan glömt. Känslan av hur det kändes att stå utanför och titta in genom skyltfönstret. Det där ruset som kommer av att få äga och därmed tillhöra världen, bortom den lilla förort man kommer ifrån. Därför blir The Bling Ring som en inkarnation av själva villkoret för innanförskap. Hur shopping och ägande blivit det enda garanterade sättet att få tillhöra samhället. Samtidigt som det lite Lutherskt sådär anses fult att visa sin begärsriktning allt för tydligt. För att inte tala om att intressera sig för vad kändisar har för sig. Men det kan jag säga, hade jag varit 16 år i ett område som Dalen idag hade jag säkert också tillbett Kim Kardashians kilklackade Loubetines och funderat över vilka örhängen Lindsay Lohan bar när hon senast blev arresterad. Som någon slags eskapism.

Själv har jag ju kommit över allt det där med att vilja äga saker. Eller okej, nästan i alla fall. Men Buy Nothing Day och privata köpstoppsexperiment i all ära, att kunna välja bort drömmar om konsumtion är ett privilegium i sig. Att känna sig mätt och avstå. Den känslan infinner sig nämligen bara när man redan har allt eller i alla fall vet att man har möjlighet att införskaffa allt man drömmer om. Och det är därför det är så berusande att vara inne i Paris Hiltons hus. Att föreviga ett ögonblick av absolut självklarhet. Klick. Jag äger. Klick Jag finns till.

Den gröna cykeln av Haifaa Al Mansour

Tioåriga Wadjdas högsta dröm är en egen cykel, helst en likadan som grannpojken Abdallah har. Men fina flickor cyklar inte på Saudiarabiens gator och dessutom kostar underverket en förmögenhet. Men när skolan utlyser en tävling i Koranrecitation, med precis tillräckligt mycket prispengar i potten för att kunna köpa en cykel, antar hon utmaningen....Läs hela recensionen här: http://nojesguiden.se/recensioner/film/den-grona-cykeln

Äta Sova Dö av Gabriela Pichler

Med fingertoppskänslan hos en punchig slugger har svensk film de senaste åren försökt avhandla frågan om utanförskap, klass och invandrarskap. Tills nu. För med sitt absoluta gehör för karaktärer, platser, situationer, dialog och med sin respekt för frågans komplexitet möblerar Gabriela Pichler fullständigt om ansiktet på svensk film. 
Äta Sova Dö är 2000-talets logiska uppföljare till Kvarteret Korpen och sätter på så vis en helt ny standard för skildringar av klass på vita duken. Det tog sin tid. Men man brukar ju tala om ketchupeffekten. Först kommer det ingenting, sedan ingenting igen men sedan kommer Äta Sova Dö. 

Jag vill först bara bekänna färg och säga att det var fullständig och helt villkorslös kärlek från första ögonkastet mellan mig och Äta Sova Dö. Nästan fjärilar i magen. Det räckte bara med att se filmtiteln för att förstå att detta skulle bli början på en lång cineastisk kärleksaffär. För att den rymmer allt och lyckas kommunicera hela filmens väsen i tre små ord. Och sedan har titeln också den där bevingade kvaliteten som bara vissa filmtitlar besitter. Titlar som effektivt ringar in ett allmänmänskligt sinnestillstånd och därför genast måste införlivas i ens vokabulär. 

- Hur var det på jobbet? 

- Falling Down (dagar på gränsen till nervsammanbrott) 

- Hur har ni det på landet? 

- Äta Sova Dö! (outsäglig tristess) 

20-åriga Raša (Nermina Lukač) lever med sin kroniskt sjuke och ensamstående pappa (Milan Dragisic) på en mindre ort i Skåne. Här kretsar livet mest kring familjen, vännerna och arbetet på den lokala grönsaksfabriken. Ända tills fabriken en dag varslar och Raša och hennes vänner slungas ut i arbetslöshet. Nu börjar jakten på ett arbete. Med eller utan Arbetsförmedlingens hjälp är Raša övertygad om att hon kommer att lyckas och därigenom kunna stanna kvar på orten. 

Här, i de inre delarna av nordvästra Skåne, långt ifrån kustens flärdfulla sandstränder och småbåtshamnar, utspelar sig alltså denna tonsäkra debut. Ett skånskt 
”jagflyttint-epos” som gör upp med bilden av landsorten som en plats full av kedjerökande technoälskare på planksteksdiet vars enda verkliga drivkraft är att flytta därifrån. Äta Sova Dö låter oss komma under ytan på dessa utnötta chabloner och får en rad, i svensk film sällan representerade, karaktärer att kliva fram ur kulisserna. För Gabriela Pichlers sätt att använda Rašas okuvliga jakt på arbete som motor får samtidens alla vedertagna sanningar om arbetsskygga ungdomar och de invandrarkritiskas argument om de integrationsobenägna att fullkomligt implodera. Här synliggörs frågan om klass på så många nivåer samtidigt. Filmen visar på klassbegreppets komplexitet och hur styrkeförhållandena är i ständig rörelse i förhållande till en människas kön, ålder och bakgrund. Och under allt detta ligger smygrasismen som en dov ton genom hela filmen. Något som man alltid måste förhålla sig till, ibland kanske också anpassa sig efter. 

Nermina Lukač är närmast självlysande i rollen som överlevaren Raša. Men det allra vackraste med Äta Sova Dö är ändå dess ömsinta skildring av relationen mellan far och dotter. Deras vardagliga smågnabb, kramar, allvarsamma badkarssamtal och spontana brottningsmatcher på vardagsrumsgolvet. Vi möter dem i en avgörande brytningstid när deras relation står i farstun till både vuxenblivandet och den begynnande ålderdomen. Av att vara behövd och behöva stöd. Och deras styrkeförhållanden pendlar konstant mellan dessa två poler. Hon tvättar hans hår. Han tjatar på henne om vikten av att äta lagad mat. Hon agerar tolk i hans möte med den svenska sjukvården. Han väljer ut kläder till henne i affären. Det skall här sägas att detta är smått unikt. Skildringar av kärleksfulla relationer mellan ensamstående fäder och deras döttrar är ett oerhört sällsynt tema på film. Äta Sova Dö sällar sig därmed till två lysande undantag, Cous Cous av Abdellatif Kechiche och 
35 shots of Rum av Claire Denis. 

Genom att arbeta med de tillsynes små detaljerna har Gabriela Pichler, som också skrivit manus till filmen, lyckats skapat en hög trovärdighet vad gäller filmens dialog och karaktärer. Som hur hon bjuder in publiken i sitt mångspråkiga universum där svenska ord, som försäkringskassan, så självklart sprängs in i den bosniska dialogen. 
Och sedan är det detta med igenkänning och representation. Att som avsändare veta vad man talar om. För när Rašas sjuka pappa reser till Norge för att arbeta känner jag hur jag nästan tappar andan. Man talar ju ibland om "hemester", dvs att stanna hemma på semestern för att man inte har råd att resa utomlands. I min polska familj tar man "jobbester". Dvs att man precis som Rašas pappa reser utomlands under sina semesterveckor för att tjäna pengar. Och detta har jag hittills aldrig sett skildras på svensk film. 

Och så tillslut. Vilket genidrag att använda sig av den musik som alla musikaliska förståsipåare instinktivt känner beröringsskräck med men som så uppenbart är det givna soundtracket till berättelsen om Sverige utanför storstäderna - Scooters tyska arenatechno! Gabriela Pichler visar med sitt säkra bildspråk exakt vart det där arthouseskåpet skall stå. Detta är årets bästa svenska film. Så därför säger jag som Scooters superväteoxidblekta frontman H. P. Baxxter - J `adore Hardcore! Are you ready????

Källa: Premiär 5 okt!

Waitress av Adrienne Shelly

Det är inte alltid så jävla roligt att vara människa! Men galghumor är en beprövad överlevnadsstrategi i livets allra svåraste stunder. Så gemensamt för de bästa komedierna är att de också innehåller något sårigt. Att det i glappet mellan den tillsynes glättiga ytan och det underliggande mörkret uppstår verkligt storslagen humor. Adrienne Shelly har med Waitress lyckats göra en befriande omoralisk komedi av festliga ämnen som kvinnoförtryck, låglönearbete, hustrumisshandel och fattigdom. Det gör detta till en feministisk milstolpe i en genre som förtjänar att tas på fullaste allvar. 

Servitrisen och pajgeniet Jenna lever i en destruktiv och kärlekslös relation med sin manipulativa make Earl. En dag visar graviditetstestet positivt och alla Jennas drömmar om ett liv som frånskild rasar samman. Men när det ser som mörkast ut kommer ibland räddningen från oväntat håll. Allt som krävs är en liten knuff i rätt riktning. Från stadens nye stilige gynekolog till exempel.

Jennas orgasmiska pajfrenesi löper som en röd tråd genom filmen. Dagligen komponerar hon nya kreativa bakverk med bisarra namn som sedan serveras till dinerns gäster. Det är pajer som kommenterar hennes sinnestillstånd och som bär namn som: I dont want Earl´s Baby Pie, I hate My Husband Pie och min aboluta favorit: Baby Screaming Its Head of In the Middle of the Night and Running My Life Pie. Den senare är en paj jag ätit mycket av det senaste året. Pajfantasierna blir både en ironisk blinkning till kitschig filmisk matsensualism (Läs Chocolat) och en mission för att höja statusen för traditionellt kvinnliga kunskaper som bakning. Pajerna och deras udda namn har genererat en del fans. En fullständig lista över filmens pajer hittar du därför här.

Waitress är precis som Jennas pajer en film man genast vill stoppa i munnen. Den är kvick i dialogen och fullständigt vanvördig i förhållande till den traditionella kvinnlighetens grundpelare: omsorg, trohet och moderskap. På den här dinern strösslas det inte med leenden. Här finns ingen tillstymmelse till behagsjukt flygvärdinnesyndrom. Det orkas liksom inte med. Istället upptas tiden av osentimentala replikskiften kring manshat, barnäckel, frigiditet, otrohet och ingående hängbrösthangups. Och så vitt jag kan minnas har jag aldrig tidigare sett en gravidmage dyka upp som något bekymmerslöst och sexigt i ett otrohetssammanhang. 

Man talar om att vara en fluga på väggen. Den flugan lär inte ha trott sina öron när den här idén pitchades till filmbolaget: - Jag tänkte göra en komedi om en fattig, ofrivilligt gravid servitris i en amerikansk håla som blir misshandlad av sin man. Att filmen dessutom är från USA, som är ett så puritanskt samhälle är helt ofattbart. Men någon har ju uppenbarligen trott på idén, vilket hedrar dem. För det är verkligen ingen lätt sak att göra humor utifrån det här upplägget. Det krävs tajming och fingertoppskänsla. Vilket Adrienne Shelly har. Hon lyckas galant med balansgången och använder skrattet som alibi för att ohämmat pilla på våra mest svårläkta sårskorpor.

Likt flera andra kvinnliga regissörer jag skrivit om här på bloggen är Adrienne Shelly från början skådespelerska (ni kanske minns henne från Hal Hartleys Trust). Till Waitress har skrivit manus, regisserat och givit sig själv en av huvudrollerna. Jenna spelas av den fantastiskt lakoniska och kärva Keri Russel som kanske är mest känd från tv-serien Felicity.

Waitress har tyvärr fallit offer för distributörens rädsla för allvar. Vilket gör att den på omslaget reduceras till: "Årets smaskigaste romantiska komedi" och en film med "Sann Stekta Gröna Tomater-känsla". Det kan vara ett av skälen till att du kanske missat denna pärla. Det är många som gör misstaget att inte ta komedier på allvar, men detta är långt ifrån en menlös romcom om tjejer och bakning. Detta är ett politiskt manifest i humoristisk förklädnad. För Waitress gestaltar tydligt ett av de största hindren för global jämställdhet. Det faktum att miljontals kvinnor världen över tvingas stanna kvar i destruktiva relationer av ekonomiska skäl. Den visualiserar effektivt en av feminismens grundläggande idéer, den om att det personliga är politiskt. Och när Adrienne Shelly tar upp denna centrala feministiska frågan i den bredaste tänkbara genren, så skapar hon också en oerhört viktig och radikal film med en tydlig plats på listan över filmhistoriens viktigaste feministiska filmer. Gå och se!

Källa: Hyrfilm

The Future av Miranda July

Det skaver i denna lilla luftbubbla om västerlandets eviga jakt på självförverkligande. Har du verkligen den ideala partnern? Det bästa boendet? Är ditt arbete tillfredsställande? Målet för den moderna västerländska människan är att uppnå kvicksilverform och att aldrig, aldrig stagnera. Håll alltid alla dörrar öppna för alla eventualiteter. Men vad du än gör, kom ihåg att det måste kännas helt rätt!

Jason och Sophie är paret som bestämmer sig för att adoptera en hemlös katt. Mest för att få känna hur det känns att ta ansvar för någon annan ett litet tag. Premissen är att katten är dödssjuk och bara har några månader kvar att leva. Men på sjukhuset visar det sig att lilla Paw Paw mirakulöst tillfrisknat och troligtvis kommer att leva i minst sex år till. Beskedet försätter paret i existentiellt grubbleri. De inser att deras sysselsättningsproblem är över för all framtid och att alla de där spontana sista minuten - resorna de aldrig gjort nu definitivt blir ogjorda. Hur har de egentligen utnyttjat sin obegränsade frihet? Har de levt sina liv till fullo? Och i det korsdrag som uppstår när en av alla dörrar som hittills hållits öppna slås igen föds en stark livsångest.

Sophie (Miranda July) tacklar ångesten genom att genast säga upp sig från sitt ostimulerande jobb som danslärare. På jakt efter en självförverkligande quickfix inleder hon projektet ”30 dagar, 30 danser” där hon varje dag skall lägga upp en egen dansfilm på nätet. Hon börjar naturligtvis med att meddela alla sina vänner om projektet vilket omedelbart får henne att lägga sig i fosterställning och hyperventilera av prestationsångest. Jason (Hamish Linklater) säger också upp sig och ägnar dagarna åt ideellt miljöarbete. Han knackar dörr och försöker, föga framgångsrikt, få folk i närområdet att köpa träd. Trots att de båda sagt upp sig fortsätter det att skava. Sophie och Jason ser plötsligt varandra. Kanske var det inte bristen på en tillfredställande sysselsättning som var problemet? 

The Future innehåller flera roliga scener och en rad intressanta små betraktelser om livet runt 30 i storstadens sus och dus. Den är berättartekniskt lekfull med sin magiska realism i form av tidsmanipulationer, självgående tröjor och talande katter. Framförallt är July underhållande som uttråkad balettfröken med youtubekomplex. Och det är precis så charmigt som hennes Me and you and everyone we know. Men ändå är det något med Miranda Julys fäbless för egensinniga kreationer, huvudbonader och hennes lite gulliga viskande sätt att framföra sina repliker som gör att den här hipstertröjan känns lite trång. För den påminner om en sådan där liten tröja av god kvalitet som visserligen är fin men som framkallar oproportionerligt mycket naveludd. 

Nu är det kanske lite orättvist att kräva att en amerikansk indie-film skall bidra till världsfreden, men jag kan ändå inte befria mig från tanken på att den här typen av västerländsk navelskådning måste te sig som science - fiction för, säg någon, i en jeans - sweatshop i den kinesiska Shanxiprovinsen. The Future blir å andra sidan ett underhållande tidsdokument över 2000 -talets västerländska narcisism i all sin löjlighet. 

Källa: Hyrfilm

Red Riding Hood av Catherine Hardwicke

Här har ni sagan som ända sedan 1600-talet idisslats genom årtionden av moralpanik och sexualpolitik för att nu landa i 2000-talet. Catherine Hardwickes Rödluva är visserligen konventionell som film betraktad men är nydanande i det att den bryter sig loss från sin borgerliga tvångströja och närmar sig en försoning med samtiden. Här tillåts Rödluvan och vargen testa sin relation och inleda ett modernt särbo-förhållande med stort utrymme och acceptans för varandras små egenheter. Äntligen tillåts Rödluvan lämna den upptrampade stigen!

Själva berättelsen är ju i sig tämligen enkel och har här byggts ut och förändrats något. I Hardwickes adaption plågas en medeltida by av en varulv. En prisjägare (Gary Oldman) tillkallas och jakten på odjuret är i full gång. Samtidigt utspelar sig ett triangeldrama mellan Rödluvan, (Amanda Seyfried), den lite oborstade skogshuggaren Peter och Henry - den man hon är trolovad till.

Men frågan är knappast vad filmen handlar om utan vad den här versionen av Rödluvan egentligen har på hjärtat. Är det en allegori över 1800-talets tuktade kvinnliga sexualitet, en vadmalstinn collegefilm med lajvartema eller är det rent av ett symbolmättat beställningsverk av den kristna amerikanska högern?  

Ja, kanske är det allt detta sammantaget.

För att se Rödluvan är som att stiga ner i ett kar fyllt till bredden med metaforer där Freud och Gud samsas om tvålen. Är vargen en inkarnation av satan eller ett kittlande erotiskt äventyr? Symboliserar färgen rött död eller passion? Är stigen Rödluvan vandrar på bokstavligen den smala stig som det talas om i Kristendomen eller är det en metafor för oskuld? Som ni ser finns det att ösa ur men hur man än väljer att tolka sagan så leder alla vägar, inklusive den Rödluvan vandrar, obönhörligen till sex.

Praktiskt då att detta är en film som riktar sig till tonårspubliken. Catherine Hardwicke är känd som kvinnan bakom den första Twilightfilmen. Undertryckt sexualitet och kärlek med förhinder är hennes ohotade nisch i filmvärlden och Twilights tematik, estetik och enorma genomslag har givit henne ett starkt varumärke i målgruppen. Vilket hon inte sen att utnyttja. I Rödluvan vrider hon verkligen på Hardwickekranarna för fullt med sina kännetecknande djupa, gäckande skogar, triangeldramer och vackra ungdomar med sug i blicken i titelrollerna. Det känns kort sagt lite som ett uträknat beställningsverk för att locka den där nyfunna unga kvinnliga målgruppen till biografen. Gott så.

Men är den någe bra då? Ja, vid sidan av att vara ett konventionellt och något schablonmässigt matinéäventyr så är detta inte alls en dålig film för unga tjejer att se. Den innehåller en orädd kvinnlig huvudkaraktär med stor integritet. Det är bara hon som möter vargen som en jämnlike, på tvärs mot de bigotta byborna. Hon är till skillnad från klassiska kvinnliga sagokaraktärer aktiv i berättelsen om sig själv och vidsynt nog att se vargens kvaliteter bortom hans skrämmande yttre. Men framförallt avviker hon för första gången från den där stigen hon dömts att följa i sekel. Och efter 500 år av förljugen kyskhet ger hon sig hän åt den eldiga passionen med vilddjuret. Allt jag kan säga är bara: Äntligen! In i skogen med er bara ungdomar.


Källa: Hyrfilm 

The Unpolished av Pia Marais

I tisdags släppte Unicef sin rapport om barnfattigdom. I en jämförelse mellan 35 rika länder om hur djupt barn tillåts falla under fattigdomsgränsen, kom Sverige på 22:a plats. The Unpolished är en film som illustrerar de här barnens situation. Stevie är 14 år och sina föräldrars självutnämnda förmyndare. Och här talar vi inte om någon överspänd tonårings obligatoriska ögonhimlande. Det finns fog för oro. Stevies föräldrar lever för dagen. De knarkar, slåss och super medan Stevie drömmer om ett strukturerat liv med livsuppehållande rutiner som helgmiddagar, lördagsgodis och läxor. Lite ordning och reda. För det är ett hårt arbete att både ta hand om sig själv och samtidigt fostra sina föräldrar. Så hårt att man ibland tvingas gå skilda vägar för att överleva.

Stevie (enastående Céci Chuh) återvänder till Tyskland med sin mamma Lily (Pascale Schiller) efter en lång vistelse utomlands. Där återförenas de med pappa Axel (Birol Ünel) som just kommit ut ur fängelset efter att ha suttit inne för langning. De slår sig ned i ett hus mamman ärvt efter sin bortgångne far. Stevie försöker nu skapa sig ett liv med nya vänner och skola på orten samtidigt som föräldrarnas missbruk eskalerar. Tillvaron blir allt suddigare i kanterna.

The Unpolished handlar om en barndom i fritt fall. En tillvaro på marginalen utan normer och rutiner. Som ett evigt sommarlov med glassbilsmiddagar, nakenbad och pyjamaspartyn. Bara det att här är det de vuxna som tagit sommarlov från allt ansvar. Inte en dag avlöper utan en upprivande otrohetshistoria, en drogorgie eller att en hemmafest urartar. Ständigt med Stevie som samvetsvittne. Vid ett tillfälle säger till och med Axel: - Vår dotter är orolig för att vi är loosers.

Och så rätt han har. Stevie har redan insett att de är helt odugliga, de kan ju knappt ta hand om sig själva. Så fort Stevie är på väg att få rätsida på sitt liv är föräldrarna där och stjälper. När de försöker få lönelöfte på banken spetsar Axel öppet téet med sprit, i mötet med de nya kompisarna på stranden badar föräldrarna nakna och i mötet med rektorn på nya skolan har mamma Lily en fjorddjup urringning.

Stevie tar därför varje tillfälle i akt att söka sig bort från sitt kaotiska hemmaliv. Som en slagruta dras hon till allt som signalerar borgerlighet. I varje villakvarter, bakom varje staket ligger hennes Eldorado. En plats där middagen serveras klockan fem och det varje dag obönhörligen blir läggdags. Stevie längtar så innerligt efter ett normalt liv att hon utvecklar en avancerad parallell verklighetsbeskrivning där hon är diplomatdotter med sina föräldrar på betryggande avstånd i Brasilien. En skör lögn som gång på gång avslöjas på det mest brutala sätt.

The Unpolished får mig att tänka på Barbro Lindgrens böcker. För när jag läser Loranga, Masarin och Dartanjang för min dotter känner jag en alltid en viss oro. Visst skrattar vi, ibland så att vi kiknar. Men under den lättsamma ytan lurar det, som med all stor litteratur, ett mörker. För pappa Lorangas egoism och nyckfullhet är lika komisk som den är skrämmande. Och som läsare undrar man vad Masarins ensidiga kanelbullsdiet, skolfrånvaro och brist på rutiner kommer att få för konsekvenser för honom som vuxen. Särskilt denna vår full av uppgörelselitteratur a lá Felicia Feldt och Johanna Ekström blir man ju onekligen nyfiken på hur Stevie, eller Masarin för den delen, skulle beskriva sin uppväxt om de själva fick möjlighet att formulera den.

Vi brukar ju skämta om såkallade i - landsproblem. Som att sockor försvinner i tvättmaskinen. Men det är bara en komisk avledningsmanöver för att slippa prata om de verkliga problemen i vår del av världen. Som att alla inte omfattas av våra trygghetssystem och att vissa faller igenom. Detta är en film tillägnad alla de barn vars kylskåp gapar tomma, som har hål i skorna, tovor i håret och som inte har råd att följa med på skolutflykten. För att pappa inte har råd, för att mamma är full eller bara för att ingen kom ihåg att fylla kylskåpet.

Unicefs rapport:  http://unicef.se/nyheter/stort-fattigdomsgap-for-barn-i-sverige

Källa: Köpfilm

2 dagar i N.Y av Julie Delpy

Har de verkligen inga nya idéer i Hollywood? Hur kan det finnas plats för ytterligare en komedi om en medelålders frånskild fransyska med förlossningsinkontinens, bristande impulskontroll och en själ som förvaras i en liten sammetspåse i Vincent Gallos skrev. Jo, men visst gör det det! Och min prognos är att kvoten av egensinniga och humoristiska kvinnoporträtt är långt ifrån mättad.

2 dagar i N.Y är en fristående fortsättning på Delpys 2 dagar i Paris från 2007. Och sedan vi träffade konstnären Marion (Julie Delpy) sist har hon hunnit lämna sin dåvarande kille Jack, få barn, träffa Mingus (Chris Rock) och bosätta sig med honom i N.Y. Nu är Marions bullriga franska familj bestående av pappa, syster och systerns pojkvän på besök med obligatoriska missförstånd och kulturkrockar som följd. Resultatet är en charmig romcom och en komplex kärleksförklaring till hela stora tjocka släkten. Och som sådan är den väldigt trevlig underhållning och har flera roliga scener med kvick dialog. Därtill är Julie Delpy charmerande i rollen som Marion och den vanligtvis så högljudde Chris Rock lyser tack och lov med sin frånvaro.

Det verkar som om den amerikanska publiken tycker att just det här med kulturkrockar är något av det absolut roligaste man kan se på bio. Och mycket är verkligen roligt medan annat faller under rubriken banala iakttagelser i stil med att "fransmän låter som de grälar när de talar med varandra". Roligast blir det när fransk kroppslig och språklig libertinism ställs mot amerikansk prydhet. Amerikanerna är artiga och konverserar sina franska gäster. Fransmännen i sin tur, snackar skit om folk på franska och är omsorgsfullt grova i munnen. Amerikanerna är hypersensitiva mot minsta lilla yta exponerad hud. De franska kvinnorna flashar obekymrat bröstvårtorna på gymmet. Och för den som har befunnit sig i en situationen där hen inte behärskat språket och varit utelämnad åt sporadisk översättning av nödbedd tolk så bjuder filmen på stor igenkänning.Och apropå förra veckans inlägg om glasögonormar så bjuder 2 dagar i N.Y på hela två stycken i form av kärleksparet Marion och Mingus. Till och med en glasögonrelaterad oralsexscen. Men annars når 2 dagar i N.Y tyvärr inte riktigt upp till 2 dagar i Paris nivå. Den senare var fantastiskt rolig och betydligt tajtare. Det känns också som att vi redan i första filmen skrattade åt kontrasten mellan dessa sextokiga fransmän och pryda jänkare. Och att vi kanske skrattade lite högre den gången. 

Men så finns det scener i den här filmen, riktiga pärlor, som gör den unik och sevärd. Det är till exempel när Mingus i en voiceover berättar om hur han och Marion träffades. Han berättar att de var arbetskamrater och när Marion separerade från Jack blev de förtrogna. Så pass att Marion tillåter sig att på ett mycket detaljerat sätt berätta om sin förlossningsinkontinens, de tröstlösa knipövningarna och hur hon inte kan hålla tätt när hon skrattar eller nyser. Och sedan blir de ihop. En av filmhistoriens mänskligaste skildringar på inledningen av en kärleksaffär.  Och den här scenen påminner mig om en helt annan film. Minns ni När Harry mötte Sally? Den där bevingade scenen när Meg Ryan simulerar en orgasm för Billy Cristal på ett cafe. Den skrevs av manusförfattaren Nora Ephron. Manuset till 2 dagar i N.Y är skrivet av Julie Delpy och Alexia Landeau (som också spelar Delpys syster Rose). Vad dessa scener har gemensamt, förutom att de är väldigt roliga, är att de är lysande exempel på att kvinnors närvaro i filmbranschen gör skillnad. Att de möjliggör skildringar av kvinnors orgasm, foglossning och framfall vid sidan av framställningar av skyttegravsleda, handtrallor och förtrogna bastusamtal. 

Ni som följt bloggen har kanske märkt att jag är svag för Julie Delpy. Men det måste man vara. Hon har på ett enastående sätt tagit kontroll över sin egen karriär. När jag växte upp var hon bara ytterligare ett franskt filmkuttersmycke. Så den resa hon gjort, från att ha varit utlämnad åt dessa menlösa filmroller, till att idag regissera, skriva manus, musik och själv spela huvudrollen i sina egna filmer är beundransvärd.Ja, och hur var det egentligen med Vincent Gallos skrev? Nej, men det vore ju dumt av mig att avslöja. Se filmen istället.

Källa: Biopremiär 28 sept

Beau Travail av Claire Denis

Beau Travail är snarare ett tillstånd än en film. Bländande, suggestiv och samtidigt fysiskt köttig. En allegori över män, deras kroppar och våra livs allra banalaste beståndsdelar.

För man skulle kunna säga att detta ytterst är en poetisk skildring av de vardagliga handlingarnas monotoni. Och skönheten däruti. För allt det där tillsynes banala och meningslösa arbete vi utför dagligen - tvätt, rakning, matlagning och disk upphöjs här till betydelsebärande ritualer - utan vilka hela tillvaron skulle rämna. Dessa praktiska göromål är arméns motsvarighet till kyrkans liturgi. Ett kitt som får soldaterna att känna samhörighet och infoga sig i gruppen. Något som skapar struktur i alla dessa, sinsemellan förvillande lika dagar. Att verkligen hänge sig åt att till exempel bädda en säng helt utan veck kan ge oss en förhöjd känsla av verklighet. Resultatet av att helt sätta sitt eget fysiska jag åt sidan för själva uppgiften. Precis som nunnor utför sina vardagliga sysslor med absolut hängivenhet gör även soldaten det. Det gör det enformiga livet uthärdligt och får männen att leva i ett konstant och absolut nu.

Det andra temat i filmen är den fysiska kroppen och då i synnerhet manskroppen. Claire Denis har här tagit hjälp av en koreograf och varje scen och rörelse är tydligt koreograferad. Skådespelaren Denis Lavant (Galoup) är dessutom dansare i grunden. Det handlar om hur skådepelarna rör sig i förhållande till varandra och till olika objekt. Hur de simmar under vattnet, marscherar genom öknen och dansar på diskotek. Helt stiliserade blir de återkommande strandscenerna där de koordinerade militärövningarna får oss att associera till bilder vi sett från balettvärldens repetitionssalar. Denis leker också med våra föreställningar om denna machokultur och låter flera hårda kroppsövningar övergå i manhaftiga omfamningar. Och man undrar, är detta en autentisk militär övning eller är det bara ett utslag av regissörens manipulation med vår hetronormativa blick?

För det mest intressanta med Beau Travail är det som händer inuti mitt huvud.  Hur jag omedelbart börjar associera filmen till fotograferna Pierre et Gilles bilder och filmer som Rainer Fassbinders Matrosen och stjärnan. Kort sagt - tydligt homosexuella referenser. Denna orgie i manliga, nakna, svettiga och muskulösa manskroppar är tydligen något jag med fullständig övertygelse kopplar till en manlig homosexuell blick. Det är en reflektion som så att säga passerar de mer vitala delarna av min hjärna och kommer ut helt oprocessad. Tills jag tänker efter en gång till och inser att jag är helt ovan vid att en objektifierad manskropp kan vara resultatet av en kvinnlig filmskapares blick. En ganska drabbande insikt och ett välbehövligt tillfälle för självrannsakan. Jag har visserligen läst att Claire Denis med Beau Travail vill att vi som tittare skall reflektera över vår egen objektifiering av männen i filmen, men i det här fallet går det nog varvet runt och blir i sig objektifierande. Filmen är på gränsen till pornografisk i sin dokumentation av biceps, dansarstjärtar och spelande käkmuskler. Men visst ger det oss insikten att vi alla, oavsett kön, kan befinna oss i en maktposition som gör att vi kan tillåta oss att objektifiera andra människor.

Men något handlar filmen väl ändå om? Ja, man kan säga att detta är ett triangeldrama som utspelar sig i en grupp främlingslegionärer. Galoup (Denis Lavant från De älskande på Pont Neuf) ser sin position hotad av den nya rekryten Sentain (Grégoire Colin från Innan regnet faller) i kampen om kommendör Bruno Forestiers gunst. Det får ödesdigra konsekvenser.

Men själva intrigen är verkligen sekundär. Det är framförallt stämningen i filmen som ger den dess besynnerliga dragningskraft. Agnès Godards foto är därtill magiskt och allt detta tillsammans: det karga landskapet, de koreograferade rörelserna, den minimala dialogen och den suggestiva ljudbilden försätter dig som tittare i ett närmast meditativt tillstånd. Så bländande vackert.

Källa: Importfilm

Celia av Ann Turner

Om jag säger ”coming of age” så säger du kanske: Nej, inte en sån där film med 15 killar i äppelknyckarbyxor som kör en ficktralla när de smyger på en stor tant som opåkallat leker med sina enorma bröst! Okej, men om jag säger såhär då: Det här är en australiensisk ”coming of age” om mordiska skolflickor i välstrukna sjömanskostymer, ulliga kaniner och amfibiska hämnarmonster? Ja, då kanske jag lyckas fånga din uppmärksamhet iallafall.

9 -åriga Celia har precis förlorat sin mormor och hemsöks nattetid av slemmiga monster. Det är sommarlov och hennes högsta önskan är att få en alldeles egen kanin. Men Celias pappa anser att kaniner är skadedjur och förhåller sig kallsinnig till sin dotters heta husdjurslängtan. Han förhåller sig förövrigt kallsinnig till det mesta som rör Celia. Så när den betydligt mer liberala och känsliga trebarnsfamiljen Tanners flyttar in i grannhuset går Celia totalt upp i deras familj. Där blir hon sedd som en individ och får utlopp för sin sorg efter mormodern. De vuxna blir en efterlängtad fristad och barnen utgör snart kärnan i hennes nya gäng. Ett gäng som inleder en vild och alltmer avancerad lek med en rivaliserande grupp barn i området. I de vuxnas frånvaro eskalerar lekarna, blir allt våldsammare för att tillslut gå helt över styr.

Celia börjar en aning svajigt. Replikerna sitter på tvären. Skådespelarna rör sig obekvämt över de välansade gräsmattorna. Specialeffekterna känns daterade.
Jag hinner börja känna mig lite besvärad. Men det är bara precis alldeles i början. Det får mig nästan att tro att den spelats in kronologiskt. Om så är fallet så har Turner snabbt blivit varm i kläderna, för bara en halvtimme senare har filmen bokstavligen brottat ner mig. En total fallseger. För den här filmen är så egensinnig att jag faktiskt aldrig sett något liknande. Vad är det jag ser? En konventionell 50 - talsskildring? En B-skräckis? Ett drama? En coming of age? En hämnarrulle? Vad spelar det överhuvudtaget för roll, när det är så här bra? 

Det här är en film om barns begreppsvärld, deras fantasi och hur de uppfattar oss vuxna och världen runt omkring sig. Och som en röd tråd genom berättelsen går skildringen av barns fascination, dragning och behov av att utforska det mörka och skrämmande.
Celia läser samma läskiga bok – om och om och om igen. Berättelsens monster hemsöker hennes drömmar och fyller de mörka hörnen i hennes flickrum. Men det är en drog hon inte kan motstå. Hon är beroende och måste läsa om boken. Berättelserna, precis som de våldsamma lekarna, fyller en viktig funktion för barnen. Det får dem att bearbeta sina rädslor, sin dödsångest och vuxenvärldens obegripligheter. 

Barnens lekar börjar som något ur en Kalle Blomkvistbok. Två rivaliserande gäng , en trofé – en japansk teatermask, som erövras och återerövras. Men leken eskalerar, får sina egna spelregler och logik. Blodseder ingås, hämnd utkrävs och snart utmynnar lekarna i voodooriter, slagsmål, djurplågeri och mord.

Karaktären Celia är en av de starkaste flickkaraktärer jag sett på film. Hon går hela filmen igenom med högt huvud, är den självklara ledaren för sitt gäng och ber bokstavligen Gud att dra åt skogen. De monster som hemsöker hennes drömmar och flickrum om nätterna skrämmer henne visserligen men övervinner henne aldrig. Hennes upptåg leder till flera uppsträckningar. Det är fantastiskt att se hur hon möter varje tillrättavisning från vuxenvärlden med ett triumferande leende: Du har visserligen makten att bestraffa mig men min tanke är fri.

Det finns här också en mycket fin berättelse om ett barns gränslösa kärlek till ett husdjur som helt kan mäta sig med filmhistoriens mest storslagna kärleksepos. Relationen mellan en flicka och hennes kanin är ömsint och starkt skildrad. Därför var det helt logiskt att jag, för första gången sedan Den långa flykten, grät som ett barn när en filmkanin for illa.

Man brukar tala om ett kompromisslöst barnperspektiv. Det är Celia man menar. Obrottsligt och tills döden skiljer oss åt.

Ann Turners genombrott jämfördes av många kritiker med både Flugornas Herre och De 400 Slagen. Hon har förrutom Celia gjort Hammers Over the Anvil (1993), Dallas Doll (1994) och Irresistible (2006).

Källa: Import DVD

The Countess - Julie Delpy

Du kan se detta som vilken gotisk vampyrfilm som helst. Eller så kan du se det som ett indignerat feministiskt drama om ett medeltida justitiemord.

Den ungerska grevinnan Elizabeth Báthory är en av rikets mäktigaste kvinnor. Som änka till greve Nadasky har hon ärvt en stor förmögenhet, ett slott och enorma jordegendomar. Tack vare sin fallenhet för affärer har hon dessutom förvaltat sin förmögenhet så väl att konungen och själva statskassan snart står i skuld till henne. Men när unga kvinnor börjar försvinna kring slottet sprider sig ryktet om den fåfänga grevinnans jakt efter evigt liv och oskulders blod…

Jag skall säga med det samma att detta är en ganska konventionell genrefilm. Den innehåller alltså allt det man kan förvänta sig av en vampyrfilm i form av bleka oskulder, gotiska kreationer, nattlig älskog i vida linneskjortor, avlägset belägna slott och en rad skådespelare med odefinierbar östeuropeisk brytning. Vid det här laget har ju skådespelaren Daniel Brühl blivit något av en "posterboy" för så kallad europudding. Detta är heller inget undantag. Den innehåller en rad, företrädelsevis tyska skådespelare, men också William Hurt och Julie Delpy som grevinnan Báthory.

Som genrefilm är den också oklanderlig. Den ser bra ut, kostymerna är intagande och berättelsen är effektivt berättad. Den är ganska konventionell och mainstream. Men då ska man komma ihåg att Julie Delpy både skrivit och regisserat (och gjort musiken och spelar huvudrollen) den här filmen. Hon är uppenbarligen väldigt angelägen om att få berätta just den här historien. Hon har något mer på hjärtat än att bara få berätta en saga. För under det där lite banala utanpåverket är det tydligt att hon har en helt annan agenda. Hon vill ställa oss frågan: Vem skriver egentligen historien?

Det är många som idag, såhär i efterhand, försöker komma tillrätta med den bristfälliga historieskrivningen vad gäller kvinnor. Genom brev, fotografier och muntliga berättelser försöker man åkalla kvinnor ur historien. Elizabeth Báthory var kvinnan som slutade sina dagar inmurad i en vägg, berövad alla sina privilegier och egendomar. Hon är idag känd som en av historiens värsta seriemördare. Delpy ställer oss frågan om Báthory möjligen, i en tid av häxprocesser och intellektuellt mörker, kan ha fallit offer för ett medeltida justitiemord? Kan hon som ensam mäktig kvinna, efter att ha nekat sin blygd i arrangerat äktenskap med sin kusin, blivit utsatt för en komplott? För vem är det som skrivit historien? Männen eller kvinnorna? De mäktiga eller de maktlösa?

Just vampyrgenren känns därför som ett ytterst medvetet val av Delpy. Dess tuktade kvinnliga sexualitet, oskulds- och ungdomskult understryker varför Báthory kan ha upplevts som ett hot av sin samtid. Hon lever ut sina lustar, älskar fel och passionerat, vägrar anpassa sig och rätta sig i ledet. Och det är därför som den här typen av film gör mest nytta i mainstreamhyllan, rygg i rygg med kyska Twilight. Nu kanske du säger att Delpy faktiskt inte har en aning om ifall det var så att Báthory var oskyldig till alla de där morden. Nä visst, hon bara leker med tanken. Precis som de som tecknat grevinnans livshistoria för eftervärlden – som en av världshistoriens värsta massmördare.

Julie Delpy har tidigare gjort Looking for Jimmy (2002), 2 Dagar i Paris (2007), Le Skylab (2011), The Right Profile (2012). Hennes 2 dagar i N.Y går upp på svenska biografer i höst.

Jessica Hausner - Miraklet i Lourdes

Det är långfredag och dags för lite andligt uppbygglig film. Något kargt och strängt som gör att man riktigt kommer i stämning. Och då tänker jag inte på Mel Gibsons obligatoriska påskpisk utan något om möjligt ännu mer lugubert. Vad sägs om något österrikiskt?

Ni vet hur österrikisk film alltid bjuder på ett omisskännligt svårmod med självstympande pianolärare, bondage, ukrainsk trafficking och avancerade lekar med slaktpistol?
Hur många gånger har man inte funderat på vad det är med detta Österrike? Och dessa österrikare? Vadan denna besatthet av att pilla på sårskorpor? Vad är det för ett mörker de bär på under den där intellektuella och belevade fasaden? Ger dessa filmer ett rättvist tvärsnitt av en nations folksjäl eller är det vi som kommit att förvänta oss och efterfråga detta av österrikisk kultur? Perverterade drivkrafter, kittlande dekadens, frostiga relationer och ett underliggade hot om våld. Eller är det kanske bara en slump att Elfride Jelinek, Michael Haneke och Ulrich Siedl alla är från samma land? Jessica Hausners filmiska temperament är besläktat med denna skara. Men hennes röst skiljer samtidigt avsevärt i hennes påtagliga humanism.

Miraklet i Lourdes utspelar sig under en gruppresa till franska Lourdes, nära Pyrenéerna. Med på resan är MS-sjuka och rullstolsburna Christine. De åter-
kommande pilgrimsresorna har kommit att bli en möjlighet att komma ut och träffa människor för den annars så isolerade Christine.  En morgon vaknar hon upp och är helad - hon kan gå. 

Jag har själv besökt pilgrimsorter i Europa och de är en slags grotesk ironi över Bibelns berättelse om månglarna i templet. En skrattspegel. Därför är Hausners val av plats genial för den här berättelsen om gruppdynamik, förtröstan, religiösa hierarkier, hopp och vårt behov av mirakel. För bland allt detta religiösa tingeltangel, dessa babyblå plastkrucifix, självlysande madonnaflaskor och massproducerade muggar med påvebilder som kommit på sniskan så finns det underliggande hoppet om att ett mirakel skall ske. Förväntningarna är höga. Det blir som en drog. Ett spelberoende. Kanske blir det just den här gången, på den här resan som det händer just mig. Och besvikelsen och missunnsamheten som följer när det händer någon annan. Igen.

Det är en disparat grupp människor med på resan. De är unga, pensionärer, handikappade, friska, fromma, likgiltiga men ofta ensamma resenärer. Det är liturgin som håller dem samman. Baden, bikten, bönen. För många är dessa resor det enda chansen att få komma iväg. Runt om resenärerna kretsar en grupp unga, friska volontärer. De är nöjeslystna och flirtar. En grym kontrast mot den lågmälda Christines begränsade liv. Hon iakttar dem men gör inte mycket väsen av sig. De ser henne knappt. Christine och de andra sjuka fungerar framförallt som en projektionsyta för volontärernas godhet, ett bevis för deras storsinthet och fromhet. Hausner ställer frågan om det osjälviska givandet. Finns det?

Christine försöker vid några tillfällen i mötet med prästerna på resan tala om sin frustration över sitt handikapp och sin ensamhet.  Hon får då höra att bara tron kan försätta berg och att det endast är genom förtröstan som livet blir drägligt. Att hon måste acceptera sitt öde och vara tacksam. Men hur resonerar Gud? Kan vem som helst bli helad? Borde det inte vara den mest hängivne? Den som rest flest gånger, lagt ut mest pengar?  Eller är det den sjukaste som vinner? I bakgrunden figurerar en mor med sin cancersjuka dotter. Är ändå inte hon mer värd att helas än Christine? När miraklet väl inträffar rubbas maktbalansen i gruppen och Christines position går från låg till religiös superstar och hon utses till "Bästa pilgrim! "

Den här filmen är gjord med en enastående exakthet. Historien är extremt effektivt berättad. Inte en överflödig replik, inga tradiga transportsträckor, bara precis det absolut nödvändiga.  Bildkompositionen är perfekt. Färgsättningen precis. Regin tillsynes osynlig. Den ger intrycket av att ha klippts i kameran. Att alla tagningar satt direkt och jag skulle bli förvånad om enda ruta ens har träffat golvet i klipprummet. Den är perfekt.

Jessica Hausner har tidigare gjort filmerna Inter-View (1999), Lovely Rita (2001) och Hotel (2004)

Källa: Hyrfilm

Céline Sciamma - Tomboy

Ett av mina starkaste minnen från när jag var liten är hur jag, fem år gammal, ligger på golvet i köket och skriker till min mamma att jag visst är kille. Min mamma bara skakar på huvudet och säger att man måste ha snopp för att vara pojke. Det var en ständig kamp mellan jeans och rutig kilt, utsläppt och flätor, jympadojjor och lackskor när jag var liten. Min mamma ville framförallt att jag skulle ha långt hår ända ner till rumpan. En opraktisk frisyr jag hade hela min uppväxt. Opraktisk när man skulle slåss, klättra och jaga. Min revolt kom först många år senare när min mamma lämnade mig ensam hos frisören och jag kom hem med rakat huvud och jordens längsta synthfläta, ända ner till rumpan. Fortfarande, utan jämförelse, mitt livs ljuvaste revansch!

I Tomboy flyttar 10 - åriga Laurie med sin familj till en ny stad. En lillebror är påväg och det är fortfarande sommarlov. Alla områdets barn samlas på gården för evighetslånga dagar av bad och lek. Redan vid första mötet med de nya lekkamraterna tas Laurie, med sitt kortklippta hår och shorts, för en pojke. Hon låter det ske och plötsligt är Laurie - Michaël. Som Michaël har hon tillgång till båda världar, fotboll med killarna och sminklekar med Lisa. Men hösten närmar sig och skolstarten hägrar. Varför hittar inte kompisarna Michaël på klasslistan?

Sciamma lyckas med Tomboy nå en plats och ett uttryck som är så äkta att det ibland känns som om någon bara ställt upp en obemannad kamera och låtit den rulla. Leken, skratten och samtalen flödar så otvunget mellan barnen. Tillslut är vi en i gruppen. Och vår lojalitet är således med barnen. Därför blir också vuxenvärldens svek desto smärtsammare.

Men Sciamma visar även effektivt barnens hierarkier och spänningarna i gruppen. Redan vid 10 års ålder är det tydligt att det är betydligt roligare att vara kille och att flickorna redan börjat inreda sin plats på sidolinjen och passivt iaktta vad killarna gör. När Laurie/Michaëls otydliga könstilhörighet avslöjas för gruppen är inte heller den oberörd. Men mest av allt störs hennes mamma. Hon är inte sen att bekräfta Laurie/Michaël när hon gör något som är kvinnligt könskodat som att sminka sig och det är slutligen också hon som tar på sig att ställa allt tillrätta. 

Fotot är fantastiskt och öppningsscenen med Lauries nacke i förgrunden känns i hela kroppen. Vinden som tar tag i håret i hennes kortklippta nacke och hur hennes hand fångar luften är inget annat än sublim. Zoé Heran är fantastisk i rollen som Laurie/Michaël. Hennes lite truliga men klara uppsyn är oavbrutet fascinerande att se på.

Filmer som Mitt liv i rosa (1997) och Billy Elliot (2000) går fortfarande varma på skolbio-föreställningar landet över. Det finns en stor efterfrågan på könsöverskridande filmer för barn och utbudet är tämligen begränsat och har, som ni ser, några år på nacken.

Men nu finns här alltså Celine Sciammas Tomboy. Och det borde vara svaret på alla progressiva mellanstadielärares böner om en meningsfull bioupplevelse för sina elever. Eller?

Filmkritikern Malena Janson skrev i helgen en mycket bra text under rubriken Genusmyteri känsligt ämne på film En av frågorna hon ställer sig i texten är varför Tomboy säljs in som en vuxenfilm. Ett skäl kan vara att filmens ambivalens anses för avancerad för barn. Det finns också en tradition inom barnfilmen av att ha en tydligt uppfostrande funktion, något som Tomboy saknar. En bred hetronormativ familjefilm skulle alltså säga att man visserligen kan "leka" med könsrollerna men att man till slut ändå måste rätta sig i ledet. Växa upp och ta på sig klänningen alltså - både bildligt och bokstavligt. Det gör inte Sciamma. Hon låter det bero.

I slutscenen får Laurie/Michaël möta sin nyfödde lillebror. Det är en väldigt ödesmättad scen. För redan denna lilla människa, alldeles ny och naken inför världen, är könskodad och satt att uppfylla alla våra könsbetingade förväntningar.

Källa: Bio

Catherine Breillat - Fat Girl

 - När du faller för en kille så försöker du att snärja honom för snabbt.
   Efter tre dagar gör han sig bara av med dig.

Detta skulle kunna vara #prataomdet# - The Movie. En film om allt lockande och pockande som leder fram till den mytomspunna och fortfarande så omhuldade kvinnliga defloreringen (som det så vackert kallas). Alla smålögner och halvsanningar som uttalas på vägen för att uppnå målet - att få komma till.

Elena är 15 år och Anaïs är 12. De är systrar och spenderar några veckor på en gudsförgäten badort tillsammans med sina föräldrar. Där träffar Elena en ung italiensk student, Fernando. Hon beslutar hon sig för att han skall bli "den förste".

Systrarna är varandras motpoler. Elena har redan förstått sin attraktionskraft, är mån om att vara till lags och är behagsjuk. Hon har redan passerat barnstadiet och längtar nu efter nästa steg i livet. Anai¨s längtar också vidare. Frågan är om hon inte längtar lite mer, såsom småsyskon gärna gör. Men hennes kroppsuppfattning är fortfarande kvar i barndomen. Och som sådan utgör hennes kropp filmens motståndsficka. En kropp som sätter sig på tvären mot alla kvinnliga kroppsideal. Den gör sig inte till och försöker inte anpassa sig. Hon går så att säga runt och duger. Hon verkar inte ta in omgivningens blickar och kommentarer kring sitt matintag och sin vikt. Men hon fattar att hon anses tjock och att hennes syster uppfattas som skön.

Systrarnas relation pendlar mellan brinnande hat och djupaste kärlek. Och osviklig lojalitet gentemot alla utomstående - inklusive föräldrarna. Samtidigt är de fortfarande oseparerbara - på gott och ont. Vilket betyder att när Elena inleder sitt förhållande med Fernando så gör på sätt och vis Anaîs också det. Hon blir ett bihang till Elenas sexdebut och iakttar hur Fernando korrumperar hennes systers integritet med sina banala manipulationer. Jag älskar dig. Jag ska gifta mig med dig. Allt med en armslängds avstånd från sängen bredvid. Hon är ett vittne vilket ger Elena styrka men också får henne att känna skam inför sin egen svaghet. Elenas oåterkallerliga steg bort från barndomen får Anaïs att gråta och förstärker hennes känsla av ensamhet.

Detta är verkligen en formidabel feelbad. Och så bra. Hur Breillat gestaltar gränslandet mellan barndom och vuxenvärld, relationen mellan syskon och unga flickor och kvinnors sexualitet. I gränslandet där allt man fått lära sig om att "Det måste kännas rätt" blir precis så jäkla luddigt som det verkligen är. För hur känns det egentligen när det känns helt rätt? Anaïs säger vid ett tillfälle till sin storasyster:
- Jag vill att första gången ska vara med en kille jag inte älskar. För efteråt, om det skulle visa sig att jag inte älskar honom eller han inte älskar mig, så skulle jag bara känna mig dum.

Jag ska absolut inte avslöja slutet på den här filmen mer än att jag satte kvällskaffet i vrångstrupen. Jag tror inte jag känt mig så manipulerad och blivit så illa berörd sedan jag såg  Funny Games av Michael Hanecke. Mycket effektivt berättat och en scen som gått som en ofrivillig loop i mitt huvud i flera dagar.

Franska författaren och regissören Catherine Breillat har gjort ett 16-tal filmer och är känd som en mycket egensinnig och vågad regissör. Återkommande teman i hennes filmer är kvinnlig sexualitet och våld. Hon är i mångt och mycket besläktad med regissörer som Gaspar Noé och Michael Hanecke. Hon är också känd för att konsekvent ha vägrat simulerat sex i sina filmer vilket gjort att hon anklagats för att göra pornografi och att flera filmer censurerats. Hon säger själv såhär i en intervju om nakenheten i hennes filmer:
"My obsession, I think, is that it should not be forbidden to see the sex of a woman because it is not an obscenity ".

Källa: ImportDVD

Mai Zetterling - Flickorna

Om min blogg varit en film hade den förmodligen varit Mai Zetterlings Flickorna från 1968. Ett feministiskt manifest i filmgestalt. En politisk film och en uppgörelse med könsmaktsordningen. Förhoppningsvis med samma värme och humor.

Filmen handlar om ett kringresande teatersällskap som sätter upp Aristofanes pjäs Lysistrate (den som handlar om hur Aten och Spartas kvinnor sexstrejkar för att stoppa ett krig). Under turnén får den kvinnliga delen av ensemblen ett feministiskt uppvaknande.

Zetterling visar här varför hon räknas till Sveriges stora auteurer. Hennes experiment med filmmediet, både vad gäller form och berättarteknik, ligger utan tvivel i mediets absoluta framkant. Bildkompositonen är slående, redan förtexterna får en att spinna nöjt. Berättartekniskt vävs teaterföreställningens scener in med scener från skådespelarnas egna liv. Korta flashbacks till äkta makar och älskare, utom- och inomäktenskapliga barn, otrogna och lojala män, stöttande karlar och reaktionära dito. Mycket av berättande sker i form av ljudexperiment, där en voiceover med repliker ur pjäsen ackompanjerar och kommenterar vardagliga scener ur skådespelarnas liv.

Jag ska inte påstå att Flickorna är en skrattfest men den är bitvis väldigt rolig. På ett drastiskt vis. Vissa scener är i sig helt absurda men det är framförallt de vassa replikerna, drypande av ironi, som är det verkligt underhållande. Roligast är scenen med ett mycket pricksäkert aggroragg, dvs ett raggningsförsök av en övertänd (jag avser här fotbollstermen) man som redan på förhand uppfattar sig som en loser i förhållande till sitt objekt. När han bjudit upp till dans och artigt fått nobben vänder han på en femöring från lismande kavaljer till kvinnohatande psykopat.

Filmen fick usla recensioner av dåtidens, framförallt manliga filmkritiker. Famös är recensionen som skrevs av Expressens Bo Strömstedt där han utbrast: "Vilka förstockade menstruationer!” När Simone de Beauvoir däremot recenserade filmen i  Le Monde skrev hon: “Ironic and comic, this film moves us by the beauty of its landscapes, its poetry and above all its subtle tenderness”

Flickorna är välsignad med dåtidens allra största stjärnor: Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gunnel Lindblom, Gunnar Björnstrand och Erland Josephson. Och de gör alla bra ifrån sig, vilket naturligtvis är regissörens förtjänst. Temat om kvinnors villkor utvecklar sig på ett intressant och tankeväckande sätt. Den sista halvtimmen är tyvärr lite "All over the place", för att citera de kungliga, och berättelsen hinner bli lite tjatig och rörig. Det hela mynnar ut i en iscensatt begravning och ett patriarkalt toppmöte. Filmen slutar kanske lite oväntat i en skön groovy dans i Stadshusets Gyllene sal. http://www.youtube.com/watch?v=av8A9SAQ5MI ( slutscenen, måste ses!)  Men det gör inget. Det förändrar inte det faktum att Mai Zetterling är en av Sveriges främsta auteurer genom tiderna.

 Efter Flickorna tog det arton år innan Mai Zetterling på nytt skulle göra spelfilm i Sverige. Det blev filmen Amorosa om författaren Agnes von Krusenstjerna.

 Källa: Hyrfilm