Svensk film - små steg i rätt riktning

Stockholm Stories av
Karin Fahlén 

I Sverige ser det just nu betydligt bättre ut än i USA. Framförallt så var det tre filmer; Återträffen av Anna Odell, Bellville Baby av Mia Engberg och Lisa Langseths Hotell som hamnade högst på filmkritikernas listor över årets bästa filmer regisserade av kvinnor. De har även alla skrivit manus till sina egna filmer. Av de totalt 48 filmer som hade premiär på svenska biografer 2013 och som fick stöd från SFI var 17 regisserade av kvinnor. Därtill tillkommer naturligtvis ett antal filmer som producerats av eller vars manus skrivits kvinnor. Det betyder att 2013 års siffror därmed är betydligt bättre än 2012 då endast 7 av 42 filmer var regisserade av kvinnor.

Elisabeth Gustafssons Krakel Spektakel

I år har vi redan nu ett antal romantiska komedier att se fram emot. Den 17 januari har den romantiska komedin Kärlek Delux av Kicki Kjellin premiär. Den 7 februari tar Maria Blom oss tillbaka till Dalarna i Hallå hallå, ett romantiskt drama. Den 7 mars har Karin Fahléns Stockholms Stories premär som också det ser ut att vara en kärleksfilm men med som det verkar politiska undertexter.Sedan är det dags för Elisabet Gustafssons Krakel Spektakel film i september. Fyra av tolv filmer är än så länge regisserade av kvinnor.

Sedan ligger det en film och skvalpar och som aldrig gick upp förra året och det är American Burger av Bonita Drake.

Recension Ömheten av Sofia Norlin

I dagens DN recenserar jag Sofia Norlins långfilmsdebut Ömheten. Min text hittar du här.

Låt mig vara din filmiska personal shopper!

Jag känner att jag varit lite onödigt hemlig med mina preferenser på den här bloggen. Jag ogillar generellt listor över de bästa filmerna genom tiderna och slingrar mig när vänner ber mig lista mina topp fem. Jag är en alldeles för pragmatisk allätare för att kunna göra det och dessutom lite glömsk och rädd för att missa något fantastiskt som jag såg för länge sedan. Jag är betydligt bättre som filmisk personal shopper, alltså att utifrån dina vanliga filmpreferenser och behov ( vill du skratta eller bli rörd till tårar? ) välja en film som passar just dig, just idag. Den verkliga svårigheten med jobbet är att förhålla sig till våra emotionella trösklar, att vi idag kan tänka oss att se Svinen medan vi på söndag bara vill ha The Heat. Eller att vi i teorin alltid vill se Svinen men att vi i praktiken bara orkar med The Heat. Därför ska jag i denna serie inte lista de 100 bästa filmerna i inbördes ordning, utan bara de filmer som jag bara råkar tycka väldigt mycket om. Barnfilm, klassiker, hardcore arthouse, komedi och dokumentär. Alltså filmer för alla typer av tillfällen, sinnestämningar och för olika typer av sällskap i soffan. Först ut en film för barn och vuxna som passar extra bra för dem som gör sin filmtittardebut och som upplever film med alla sinnen. 

Djurvännerna av Eva Lindström (3-5 år, tecknat) 
En daggmask anfaller, ett får rymmer hemifrån och ugglan Lage lider av ett tungt clementinmissbruk men har stora grejer på gång. Detta surrealistiska äventyr består av tre föredömligt korta filmer: Jag rymmer!, En fågeldag och Min vän Lage. De är associativt berättade, har en enkel intrig som är underordnad en oerhört hängiven storögdhet inför vardagliga detaljer. Bilderna på sländornas flykt och stora granbarr på marken gör att också vi som vuxna får dela barnets myrperspektiv på vardagen och slungas tillbaka till barndomens fascination för omgivningen. Berättelsen om Lage är något av en barnboksfavorit som bjuder på ett mycket skruvad humor. Tyvärr så kan den som hört Kristina Lugns lakoniska ljudboksinläsning att sakna den här. Trots det är Eva Lindströms tecknade filmer för de allra yngsta ändå absurdistisk filmkonst för de allra flesta. 

Idag i DN om det svenska filmutbudet och kvinnorna

Hur är egentligen den svenska filmbranschens glastak konstruerat? Ja, man kan väl säga att grundbulten i bygget är regeln om att det är storleken på produktionens budget som avgör regissörens kön. Ju dyrare film, desto färre kvinnor. Det finns betydligt fler verksamma kvinnliga dokumentärfilmare än spelfilmsregissörer. Men inom spelfilmen avgörs också regissörens kön utifrån antalet kostsamma undervattenscener och meteoriter som kommit ur sina omloppsbanor... Läs hela artikeln på: 

http://www.dagensnyheter.se/shared/4703be79-cc84-4132-bc5f-b9ed530be575

Nu...Belleville Baby av Mia Engberg

EGO av Lisa James Larsson

Sebastians bekymmerslösa liv kretsar mest kring grabbgänget, brudarna och drömmen om en musikkarriär. Tills han en dag råkar ut för en olycka som gör honom blind. Då lär han känna Mia som får honom att helt ifrågasätta sitt tidigare liv...

Resten av resencionen läser du här:http://nojesguiden.se/recensioner/film/ego

Vårens svenska biorepertoar 2013

Ur Världens säkraste kärnkraftverk av Maj Wechselmann

Igår presenterades vårens svenska biofilmer på Filmhuset i Stockholm. Kort kan man säga att det kommer att bli svårt att toppa den svenska biohösten 2012 som innehöll både publika dokumentärfilmsframgångar för filmer som Palme och enastående drama som Äta, Sova, Dö, båda av kvinnliga regissörer. Intressant att notera är att 7 av de 19 filmer som har premiär under våren är gjorda av kvinnliga regissörer. Alltså något bättre än förra årets siffror från samma tid. Då var 4 av 14 filmer gjorda av kvinnliga regissörer. Dessutom var 3 av de 4 filmerna dokumentärer, en genre där fler kvinnor finns representerade än i spelfilm, eftersom dokumentärfilmer har lägre budget vilket öppnar upp för fler kvinnor. 

Mest intressant blir det att se vad Agneta Fagerström-Olsson och Charlotte Brändström kan göra med dussindeckarna  Wallander - Den orolige mannen respektive respektive Johan Falk - Kodnamn Lisa. Sedan slår vi ett slag för en av Sveriges mest produktiva dokumentärfilmare, fantastiska Maj Wechselmanns och hoppas att hennes film Världens säkraste kärnkraftverk. 

Vårens filmer: 

Wallander - Den orolige mannen. Ystads mesta poliskommissarie i ubåtsdrama. Av: Agneta Fagerström-Olsson. Premiär: 11 januari.

Världens säkraste kärnkraftverk. Dokumentär om svensk och japansk kärnkraftsäkerhet. Av: Maj Wechselmann. Premiär: 11 januari.

Ego. Den ytlige Sebastian förlorar synen och tvingas omvärdera allt. Av: Lisa James Larsson. Premiär: 25 januari.

Små citroner gula. Om den mesiga men matlagningsälskande Agnes som får spaken och blir dumpad. Av: Teresa Fabik. Premiär: 20 februari.

Julie. Strindbergs klassiker i Helena Bergströms tappning. Av: Helena Bergström. Premiär: 1 mars.

Johan Falk - Kodnamn Lisa. Den 15:e filmen om Johan Falk släpps på bio. Av: Charlotte Brändström. Premiär: 15 mars.

Frihet bakom galler.  Dokumentär som tar oss till världens farligaste ställe för kvinnor: ett afghanskt kvinnofängelse. Av: Maryam Ebrahimi och Nima Sarvestani. Premiär: 19 april.

Fadren av Anna Hoffman Uddgren

Så tar vi av oss kepsen, stänger av mobiltelefonerna och spottar ut tuggummit. För nu har det blivit dags för en liten historielektion.
Som ett led i Cinematekets Strindbergsatsning visades häromveckan nämligen Fadren av filmpionjären Anna Hoffman Uddgren.

Anna Hoffman Uddgren (f.1868-1947) var vid sekelskiftet verksam som skådespelerska, varietéartist, manusförfattare och teaterledare och fick då epitetet "Nöjeslivets drottning". Men det är som Sveriges första kvinnliga filmregissör som hon framförallt är känd idag. Under åren 1911 -1912 gjorde hon sammanlagt sex filmer tillsammans med sin make Gustaf Uddgren som agerade manusförfattare. Samtliga filmer fick fina recensioner och visades på Orientaliska Teatern på Drottninggatan i Stockholm. Paret Uddgren filmatiserade två av August Strindbergs dramer efter det att Gustaf sökt tillstånd direkt från Strindberg och fått svaret: "Var så god att kinematografera så mycket ni vill av min dramatik.” En av dessa filmatiseringar blev Fadren som handlar, som så ofta hos Strindberg, om en maktkamp mellan könen där Ryttmästaren tillslut drivs till sinnesjukdom på grund av sitt faderskapstvivel.

Det är svårt att bedöma den här filmen eftersom det inte finns någon riktig ansats till filmiskt berättande. Den är framförallt ett stycke avfilmad teater. Handlingen utspelar sig nästan uteslutande innanför det borgerliga vardagsrummets fyra kulissväggar. En liten komisk detalj i sammanhanget är att dessa kulisser förmodligen stått utomhus eftersom det står rök ur munnen på samtliga skådespelare när de talar. Hela ensemblen är teaterskådespelare hämtade från Strindbergs egna Intima Teater vilket bidrar till det manierade spelet. Kanske är det kontrasten mellan de statiska interiörerna och den enda exteriöra scenen som gör just den så dynamisk. För i den scenen, som förmodligen skall ses som dåtidens motsvarighet på en riktigt maffig biljakt, glimrar det till. Det är när den feberyriga Ryttmästarens ger sig iväg i vild galopp med häst och vagn längs med landsvägen. 

Av alla Hoffman Uddgrens filmer är det tyvärr bara Fadren som finns bevarad. Det är synd eftersom detta troligtvis inte är hennes bästa verk och därför inte ger en rättvis bild av henne som filmskapare. Men som tidsdokument är den ändå ovärderlig. Och om du dessutom har möjlighet att se den med Matti Byes vackra och stämningsfulla pianoackompanjemang så får du inte missa detta unika tillfälle att besöka alltings början.

Filmografi
1911 - Stockholmsdamernas älskling
1911 - Blott en dröm
1911 - Stockholmsfrestelser

1912 - Systrarna

1912 - Fadren
1912 - Fröken Julie 

Mer om Anna Hoffman Uddgren här

Harder Faster Pichler!

J `adore Arthouse Hardcore

Här är så trailern till Äta sova dö. Gabriela Pichler är Sveriges svar på belgiske dystopikern Bruno Dumont. För aldrig tidigare har väl Flanderns nedlagda bruksorter och knähöga lervälling känts närmare.

Och vilket genidrag sedan att använda sig av den musik som alla musikaliska förståsipåare känner instinktiv beröringsskräck med men som så uppenbart är det givna soundtracket till berättelsen om Sverige utanför storstäderna - Scooters tyska arenatechno. Att förakta Scooters musik är klassförakt. Pichler visar var arthouseskåpet ska stå! Jag säger därför somScooters superväteoxidblekta frontman H. P. Baxxter - J `adore Hardcore! Are you ready????

Trailern

Ve och fasa - ändrat premiärdatum

Alltså, det är vansinnigt frustrerande när man bespetsat sig på något och det ändras plötsligt. På SFI:s hemsida har det hela tiden stått att Äta sova dö har premiär den 7 september men nu visar det sig att den har premiär den 5 oktober....det betyder att det är 74 dagar kvar till premiären. Okej då.

Äta sova dö - Hype it up

47 dagar kvar till den svenska premiären av Gabriela Pichlers Äta sova dö och idag blev det klart att den kommer att visas på Venedigs Filmfestival under Kritikerveckan. 

Men jag tycker inte att den fått den uppmärksamhet den förtjänar. Här behövs lite draghjälp! Jag åkallar därför alla inflytelserika hipstergossar från våra kulturinstitutioner som så beredvilligt klädde sig i mental scoutuniform och mötte Wes Andersons Moonrise Kingdom med ståndsmässig mässingstrumpet och det trendiga pipskägget slaget i en klädsam råbandsknop. Var lite schyssta och dela med er av ert kulturella kapital! För ert magiska lilla hypefinger över Gabriela Pichlers Äta sova dö. Glöm för ett ögonblick den Bill Murrey-castade och vattenkammade hipsterseskapismens lockelser och dra istället på er plastförklädet och gör denna angelägna skånska fabriksgolvspärla till höstens lilla svarta. Låt ryktet om dess storslagenhet färdas långt före premiären och skapa den formidabla monsterhype ni är kapabla till. 


Läs mer: 
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5203323

Kvinnliga regissörer i Båstad

Moufida Tlatli

Snart är det dags för Lilla Filmfestivalen i Båstad, 7-12 aug. Jag vill verkligen rekommendera den som har vägarna förbi nordvästra Skånes pärla ett besök på festivalen då de i år visar flera långfilmer av kvinnliga regissörer. 

I mars skrev jag till exempel om hur svårt det är för allmänheten att få tag på filmer av svenska filmpionjärer som Anna Hofman-Uddgren och Pauline Brunius. Det är därför glädjande att festivalen, närmare bestämt den 10 augusti kl. 15.00, visar den enda film av Anna Hofman-Uddgrens som finns bevarad, filmatiseringen av August Strindbergs Fadren från 1912. 

En annan pionjär, den tunisiska filmaren Moufida Tlatli, gästar festivalen.1994 blev hon, genom sin regidebut Palatsets tystnad (som visas på festivalen), den första arabiska kvinnan att regissera en långfilm. Hon har regisserat tre långfilmer, är en av Tunisiens mest framstående filmklippare och har bland annat klippt populära Halfaouine - Bakom slöjan. 

Dessutom har ni möjlighet att se För dig naken av Sara Broos, Med fötterna på jorden av Agneta Ulfsäter - Troell, Månaden med männen av Moufida Tlatli, 2 dagar i N.Y av Julie Delpy, Smygpremiären av Palme av Maud Nycander och Kristina Lindström och Om Kärlek av Ingela Romare 

Hela programmet hittar ni här: 

http://www.filmibastad.se/LFF%202012.pdf

Right up my feminist alley

Nedräkningen till den 7 sept har börjat. 80 dagar kvar. Då har nämligen filmen med världens kanske bästa titel någonsin premiär: Äta, sova, dö av Gabriela Pichler. Right up my feminist alley.

Kort om filmen:

Äta sova dö handlar om 20-åriga Rasa som bor med sin pappa i ett litet samhälle i nordvästra Skåne. Rasa jobbar på fabrik men fabriken varslar och Rasa blir av med jobbet. Filmen skildrar hennes kamp för att lyckas stanna kvar i sin by, trots bristen på jobb och trots samhällets krav på att leta i hela landet efter möjligt arbete.

Intervju med Pichler:

http://lokaltidningen.se/%C3%A4ta-sova-d%C3%B6---gabriela-pichlers-revansch-/20110325/artikler/703309927/

Du hittar en längre intervju med Pichler i senaste numret av Film&Tv som idag landat i butikerna. Där kan du också läsa en krönika som jag skrivit om slutsatserna av mitt filmfastande.

Mai Zetterling - Flickorna

Om min blogg varit en film hade den förmodligen varit Mai Zetterlings Flickorna från 1968. Ett feministiskt manifest i filmgestalt. En politisk film och en uppgörelse med könsmaktsordningen. Förhoppningsvis med samma värme och humor.

Filmen handlar om ett kringresande teatersällskap som sätter upp Aristofanes pjäs Lysistrate (den som handlar om hur Aten och Spartas kvinnor sexstrejkar för att stoppa ett krig). Under turnén får den kvinnliga delen av ensemblen ett feministiskt uppvaknande.

Zetterling visar här varför hon räknas till Sveriges stora auteurer. Hennes experiment med filmmediet, både vad gäller form och berättarteknik, ligger utan tvivel i mediets absoluta framkant. Bildkompositonen är slående, redan förtexterna får en att spinna nöjt. Berättartekniskt vävs teaterföreställningens scener in med scener från skådespelarnas egna liv. Korta flashbacks till äkta makar och älskare, utom- och inomäktenskapliga barn, otrogna och lojala män, stöttande karlar och reaktionära dito. Mycket av berättande sker i form av ljudexperiment, där en voiceover med repliker ur pjäsen ackompanjerar och kommenterar vardagliga scener ur skådespelarnas liv.

Jag ska inte påstå att Flickorna är en skrattfest men den är bitvis väldigt rolig. På ett drastiskt vis. Vissa scener är i sig helt absurda men det är framförallt de vassa replikerna, drypande av ironi, som är det verkligt underhållande. Roligast är scenen med ett mycket pricksäkert aggroragg, dvs ett raggningsförsök av en övertänd (jag avser här fotbollstermen) man som redan på förhand uppfattar sig som en loser i förhållande till sitt objekt. När han bjudit upp till dans och artigt fått nobben vänder han på en femöring från lismande kavaljer till kvinnohatande psykopat.

Filmen fick usla recensioner av dåtidens, framförallt manliga filmkritiker. Famös är recensionen som skrevs av Expressens Bo Strömstedt där han utbrast: "Vilka förstockade menstruationer!” När Simone de Beauvoir däremot recenserade filmen i  Le Monde skrev hon: “Ironic and comic, this film moves us by the beauty of its landscapes, its poetry and above all its subtle tenderness”

Flickorna är välsignad med dåtidens allra största stjärnor: Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gunnel Lindblom, Gunnar Björnstrand och Erland Josephson. Och de gör alla bra ifrån sig, vilket naturligtvis är regissörens förtjänst. Temat om kvinnors villkor utvecklar sig på ett intressant och tankeväckande sätt. Den sista halvtimmen är tyvärr lite "All over the place", för att citera de kungliga, och berättelsen hinner bli lite tjatig och rörig. Det hela mynnar ut i en iscensatt begravning och ett patriarkalt toppmöte. Filmen slutar kanske lite oväntat i en skön groovy dans i Stadshusets Gyllene sal. http://www.youtube.com/watch?v=av8A9SAQ5MI ( slutscenen, måste ses!)  Men det gör inget. Det förändrar inte det faktum att Mai Zetterling är en av Sveriges främsta auteurer genom tiderna.

 Efter Flickorna tog det arton år innan Mai Zetterling på nytt skulle göra spelfilm i Sverige. Det blev filmen Amorosa om författaren Agnes von Krusenstjerna.

 Källa: Hyrfilm

Lisa Langseth - Till det som är vackert

Jag ser allt Samuel Fröler gör. Nej, det är ju verkligen inte sant. Han är en av anledningarna till att jag inte sett den här filmen tidigare. Maken till manierad skådespelare får man ju leta efter. Men här i Lisa Langseths film tolkar jag det som en metarekrytering, en medveten casting som blir helt strålande.
Till det som är vackert är en del av en etablerad genre, särskilt stor i Frankrike. Den handlar om hur konsten förlöser dig som människa. Hur arbetarklassens barn kan göra en klassresa bara de erövrar flygeln, staffliet eller en bok av Kierkegaard. Ett känt exempel i genren är Mitt hjärtas förlorade slag av Jaques Audiard. Sedan är den naturligtvis också besläktad med en helt annan genre: klass-skulptören, dvs den belevade mannen som formar en enkel kvinna till socitetsdam, som i My Fair lady av George Cukor. Men till dessa genrer har Langseth tillfört ytterligare en dimension.

  Kortfattat handlar filmen om hur 20 - åriga Katarina, med ett stökigt förflutet, hittar Mozart vilket i sin tur leder henne till ett arbete i receptionen på ett konserthus. Där träffar hon Samuel Frölers karaktär dirigenten Adam och de inleder en relation. Det är framförallt skildringen av relationen mellan dessa två; den unga kvinnan och den äldre mannen som blivit omskriven. Och den innehåller ett stort mått igenkänning och väcker starkt obehag. Men jag måste säga att jag framförallt såg en väldigt stark och en för svensk film ganska unik skildring av vad det innebär att vara fattig i Sverige idag. Katarinas tillvaro är så bräcklig att minsta motgång kan leda till utslagning. Hon har redan förstått att hennes kropp är hennes enda kapital. Hennes enda möjlighet att bli sedd. Hennes enda chans till boende och arbete. Katarinas mamma påpekar att det gäller att passa på medan hon fortfarande är ung och snygg. Pojkvännen är storsint som har överseende med att hon redan legat med halva stan och ändå kan tänka sig att vara tillsammans med Katarina. Och när Adam fått tillgång till hennes kropp är hon förbrukad. När hennes erotiska kapital försvinner står hon bokstavligen på gatan. Det är en skoningslös bild av kvinnors villkor med ett tydligt klassperspektiv. Alicia Vikander är för övrigt Samuel Frölers motsats. Hon är trovärdig rakt igenom, inte ett falskt tonfall någonstans. Och det i sin debut. Mycket imponerande. Vilket naturligtvis framförallt är regissörens Langseths förtjänst.