Månader av avhållsamhet

Detta är ett cineastiskt experiment. Ett sätt att undersöka vad som händer om man avstår ifrån att se filmer gjorda av män. Tveksam inför bilden av en mansdominerad filmbransch? Då inbjuder jag dig att här följa mina försök till cineastisk asketism.


Visar inlägg med etikett Ida Lupino. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ida Lupino. Visa alla inlägg

tisdag 31 mars 2015

Mina Cinemateket favoriter

 Imorgon är det dags för Cinematekets stora satsning på kvinnliga regissörer. Det är ett roligt och spretigt program som innehåller allt från krigs- och musikfilm till action och skräck. Programmet visar med all önskvärd tydlighet att kvinnor verkar i alla genrer och att de gör det väl. Jag tycker ju egentligen att ni ska se allihopa men eftersom ni som läser detta är dödliga precis som jag så ska jag göra ett litet urval. Här kommer mina favoriter:

                      
                                            1 april Vänninor av Claudia Weill 
Det är väl kanske ingen direkt överraskning att detta är en av mina favoriter. Jag har ju gubevars valt den själv. Jag gillar det vardagliga men samtidigt alldeles exceptionella med den här filmen som handlar om den livsviktiga relationen mellan vänner just som man lämnat en lång och inrutad skoltillvaro bakom sig och tillsammans sätter fötterna på asfalten. Hur man försöker förstå de nya sociala koderna och gnisslet som kan uppstå i övergångarna mellan en fas och en annan. 





                                            6 april Bilrånaren av Ida Lupino 
Jag har tidigare skrivit om filmen under dess engelska titel Hich Hiker, recensionen kan du läsa här. Detta är en hårdkokt och tidstypisk genre film som sticker ut genom att  a) ha flera mexikanska karaktärer som b ) talar spanska och som c ) är intelligenta, sympatiska och handelskraftiga!  Detta i en tid då mexikaner på amerikansk film reducerades till lata fyllbultar eller svettiga banditer. Här är det till och med den mexikanske polismästaren som löser brottet och träder fram som filmens verklige hjälte. Och att spansk dialog växlas med engelska är ju fortfarande relativt ovanligt på film.




                                       4 april Strange Days av Kathryn Bigelow 
Detta är både min Bigelow och dystopifavorit. Passande nog såg jag den första gången under jord på en gammal ombyggd offentlig toalett och den har stannat i minnet. Jag älskar den där millenie-nevrotiska stämningen och den fantastiska Angela Bassett som tack vare den här filmen alltid kommer att vara min favorit actionhjälte. 
  










                      
                   16 april Tyskland bleka moder av Helma Sanders Brahms
Missa inte att se den nyrestaurerade versionen av denna fantastiska film där kvinnorna kliver fram ur historieskrivningens skuggor. Scenen där den ensamma modern planlöst går i skogen och distraherar sin dotter genom att berätta en grym evighetsaga som hela tiden tar vid där den slutar är en hjärtslitande dramaturgisk pärla. 

 
                       

                                              21 april Sweetie av Jane Campion 
Det är svårt att välja en favorit när det kommer till Campion. Pianot är i det närmaste fulländad men jag gillar kanske ändå hennes tidiga och lite ostyrigare filmer bättre som En ängel vid mitt bord och just Sweetie. Den innehåller en massa underbara små detaljer som till exempel den där ljuvliga generationsmarkören när modern bestämt sig för att lämna sin man men först omsorgsfullt förbereder en massa mat som hon lägger upp och plastar in portionsvis på porslinstallrikar. Det är en så vacker den där bilden där han sitter övergiven i köket i ett hav av tallrikar utan vilka han förmodligen skulle gå under. Hon överger honom men vill inte förinta honom. Den lilla sången på slutet är också magisk. 

                                       15 maj American Psycho av Marry Harron 
Punkdrottningens anala porträtt av en massmördare är lika isande som lysande. Läs mer om filmen här. 



                                       17 maj Clueless av Amy Hackerling 
Charmerande störigt tidsdokument med lysande dialog. När den här filmen kommer på tal utbryter det alltid ett citat battle av typen: "These pillars dates waaay back, till like 1975...", och "This is Dionne. We are friends because we both know what it feels like to have people envy us." 

onsdag 18 juli 2012

Mer Ida Lupino

Som en tanke uppmärksammade Lars Lönroth Ida Lupinos tennisfilm Flickan är ett fynd på Kulturnytt idag.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5169678

Hitch-Hiker av Ida Lupino

Här är en genretrogen film noir av en regissör som kan klockan. För Lupino vet precis hur lång tid det tar att berätta detta täta bilburna kammardrama. På föredömliga 60 minuter tar hon oss med på en gastkramande resa från den amerikanska öknen till den mexikanska kusten.

Jag har som sagt var alltid ansett att man skall ha något vansinnigt angeläget att berätta om man tar mer än 90 minuter av publikens tid i anspråk. Därför vill jag ge Lupino en särskild eloge för att ha gjort en föredömligt kort långfilm. Den klockas till en timme för att det är precis vad som krävs för att berätta detta lilla förtätade drama. Varken mer eller mindre.

Hitch-Hiker ger sig två goda vänner, Roy och Gilbert, iväg på en efterlängtad fisketur. Men deras fridfulla resa tar en dramatisk vändning när de råkar plocka upp en liftare som visar sig vara en eftersökt rånmördare: Emmet Mayers. En lång, gastkramande bilresa genom ett ödsligt ingenmansland tar sin början. Kommer de att överleva? 

Det är i själva dynamiken mellan de tre skådespelarna som dramat utspelar sig. Spänningen dem emellan och det ständiga hotet om våld. Och det är Emmet Mayers finger på avtryckaren som driver både bilen och filmen framåt. 

Björn Ranelid? 
En mycket banal iakttagelse i sammanhanget men som ändå är helt omöjlig att frigöra sig ifrån är att skurken Mayers spelas av författaren Björn Ranelid. Skådespelaren William Tallman är nämligen skrämmande lik både vad gäller frisyr och ansiktsdrag. Så var det sagt. Så, nu kan vi gå vidare.

Den mest relevanta frågan här är väl antagligen: Men var är brudarna? Ja, detta är väl ett ganska tydligt exempel på att en kvinnlig regissör inte på något sätt är en garanti för komplexa kvinnoroller. Kvinnorollerna i den här filmen är reducerade till totalt tre stycken. Men de är så menlösa att det är ett slöseri med dyrbar celluloid. För det första saknar de helt repliker. Vilket i och för sig kan ha att göra med att de antingen är döda, saknar vitala kroppsdelar eller bara finns i fantasin. Och då har Lupino ändå skrivit filmens manus.

Med det sagt så är denna film trots allt helt unik i det att den A) har flera mexikanska karaktärer som B) talar spanska och som C) är intelligenta, goda och handelskraftiga!  Detta i en tid då mexikaner på amerikansk film reducerades till lata fyllbultar eller svettiga banditer. Här är det till och med den mexikanske polismästaren som löser brottet och framträder som filmens verklige hjälte. Och att spansk dialog växlas med engelska är ju fortfarande något relativt ovanligt på film.

Hitch-Hiker är resultatet av en tid då Hollywood fullkomligen sprutade ur sig filmer för att möta den enorma efterfrågan från biopubliken. Man förstår att den varit billig och enkel att spela in. Men den är snygg, välavvägd, effektivt berättad och bitvis gastkramande. The End.

Brittiska Ida Lupino (1918 – 1995) regisserade 5 långfilmer (7 enligt imdb, 3 skall hon aldrig fått credit för) och gick sedan över till att regissera tv-serier. Hon arbetade även som skådespelerska.

Källa: Hitch-Hiker (Bankrånaren på svenska)  är den mest tillgängliga Lupinofilmen. 
Se den gratis på den fantastiska sajten Internet Archive: http://archive.org/details/IdaLupinostheHitch-hiker1953
Här en mycket bra artikel om hennes karriär: http://sensesofcinema.com/2009/great-directors/ida-lupino/