Tv - en ökenvandring

En vanligtvis filmfrossande filmfastare frestas naturligtvis ideligen. Som när man ser ett klipp från Paolo Sorrentinos film This must be the place med Sean Penn som nu går på bio. Eller när kanal 5 vid midnatt visar Poltergeist. Det är ju så skönt att slinka in i en tv-film man sett många gånger för att en stund senare olutherskt lämna den hän. Utan dåligt samvete för att inte ha sett klart ( det kanske bara är jag som måste avsluta varje bok/film jag påbörjar oavsett dess verkshöjd?). Men det är alltså inte tillåtet under filmfastan. Det är för övrigt i princip omöjligt att se en hel långfilm på tv just nu. För till skillnad från biovåren, där det just nu är relativt lätt att se filmer gjorda av kvinnor ( i de större svenska städerna iallafall), kan tv likställas vid en tröstlös ökenvandring. Jag har skrivit om det här tidigare (http://filmfasta.blogspot.com/2010/12/planlost-zappande.html) men det tål att upprepas.  Att bläddra genom tv-kanalerna en helt vanlig fredag ger en fingervisning om sakernas tillstånd.

Lauren Montgomery

Igår visade mina 8 tv-kanaler (SVT 1 och 2, tv3, tv4, kanal 5, kanal 6 och 7 samt 8:an ) sammanlagt 11 långfilmer. Ingen av dessa var gjord av en kvinna! Om man sedan tittar på filmkanalernas utbud, i detta fall 11 stycken (SF-Kanalen, Canal+ First/Hits/Emotion/Action/Family och Viasat Film/Classic/Nordic/Action/Family) så visar de sammanlagt 118 filmer under fredagen. Av dessa är hela 7 stycken gjorda av kvinnor: En ängel vid mitt bord av Jane Campion, Kalla mig bara Aksel av Pia Bovin, Välkommen till festen av Ella Lemhagen, Till det som är vackert av Lisa Langsedt, Ramona and Beezus av Elisabeth Allen, Somewhere av Sofia Coppola, Julie & Julia av Nora Ephron och den animerade Superman/Batman: Apocalypse av Lauren Montgomery. Hon är föressten en spännande amerikansk filmanimatör och regissör som gjort flera tecknade filmer bla Wonder Woman och The Green Lantern.  Hennes blogg: http://laurenmontgomery.blogspot.com/
Se där, även under den mest tröstlösa ökenvandring kommer man slutligen fram till en oas.

Lisbeth Salander Rape -Revenge-Rape?

Lisbeths sexualitet är så fri att hon ligger med vem hon vill, när hon vill. Den är så fri att hon visar brösten för vem hon vill, var hon vill. Och hon vill visa brösten på annonspelare över hela jordklotet. För hon är en stark och självständig kvinna som visar brösten för vem hon vill - men alltid på sina egna villkor.
Stieg Larsson. Detta måste ju vara den absoluta mardrömmen. Att allt, trots alla ens goda intentioner, ändå slutar på den kommersiella kökkenmöddingen. Att resultatet när din rape revengeberättelse tuggats genom Hollywoodmaskineriet är att Lisbeth Salanders kropp återigen är till salu. Rape -Revenge - Rape - Revenge?

#prataom det - Woody Allen

Det finns en rad filmer och filmskapare som spelade en stor roll i formandet av min självbild och min  bild av kvinnor och män. Jag hade  inget filter och har sedan det första drabbande mötet med en del av dessa regissörers filmer engagerat följt deras filmkarriär med stigande olust. Detta är uppgörelsen med dem. Så mycket investerad tid och engagemang som jag aldrig får tillbaka och som jag aldrig skulle gett någon bladig sexistisk idiot på krogen.

 Okej Woody. Du duperade mig verkligen med ditt New York fyllt av smarta, kvicka människor som för intelligenta samtal i ett rasande tempo om allt från relationer till absurda banaliteter. Vansinnigt charmigt. Verkligen, jag menar det. Men allt det där var ju bara rökridåer för att dölja ditt verkliga uppsåt. Din drivkraft och underliggande agenda var hela tiden att framställa dig själv som filmens svar på Adonis trots sakens uppenbara orimlighet. Denna lömska plan genomförde du  naturligtvis successivt för att inte bli påkommen. Mitt intresse väcktes med Manhattan. Manhattan var särskillt intagande för unga kvinnor tack vare Diane Keatons karaktär med sin androgyna stil. Mycket smart drag! Ja, sedan rullade det på med Zelig(otroligt rolig film), Kairos röda ros, Hanna och hennes systrar ( åh, jag såg inte tecknen), Små och stora brott, Alice (okej, jag älskar fortfarande Alice), Fruar och äkta män, På tal om Afrodite....Ja, det var ungefär här som till och med jag började snegla ängsligt mitt biosällskap. Vad är det här? Helena Bonham Carter och Mira Sorvino vill båda ha Woody? Sedan blev Julia Roberts nerkärad i Woody i Alla säger I love you... Här tog vi faktiskt ett ganska rejäl paus jag och Woody. Tills en sommar då jag och min man var ute och promenerade. När vi passerade Victoria visade det sig att en bekant jobbade där och släppte in oss gratis på en film som just skulle börja. Det visade sig vara Whatever Works. Man kan säga såhär. När nu Woody befäst att unga vackra kvinnor vill ha just honom är steget inte så långt till att leva ut alla gamla otrevliga, hypokondriska och griniga gubbars fantasi. Den om att det ska komma en ung tjej och ta hand om halta, sura gubbar som slår ut med händerna. Här är jag! Jag är sur och livstrött och har ont. Baka, laga mat, städa och älska med mig trots att jag inte orkar ge något tillbaka. Men nu är jag inte längre gammal nog att vara din pappa. Jag skulle faktiskt kunna vara din farfar. Cirkeln är sluten. Woody har åstadkommit det han satte som sitt mål när han gick in i filmbranschen. Komsi, komsi och sitt i farfar Woodys knä! Im sexy and you know it.

Larisa Shepitko -The Ascent

Filmjournalisten Hynek Pallas tipsade mig om en artikel i The Guardian. Den handlar om den ukrainska filmaren Larisa Shepitko. Hon gick, tillsammans med Tarkovsky i bräschen för den ryska nya vågen och vann med filmen The Ascent Guldbjörnen vid Berlins festival 1977. Trots detta är hon relativt okänd både i Ryssland och utomlands. Läs hela artikeln här (och ha överseende med de otaliga kommentarerna om hennes slående skönhet) : http://www.guardian.co.uk/film/2005/jan/10/russia.

Vad ska det här vara bra för?

Ja, varför håller man på med detta egentligen? Den genusinriktade historikern Yvonne Hirdman fick en gång frågan av Kulturnyheterna om vad hon tyckte om den ”nya” generationens feminister. Hon sa torrt att hon tyckte att de borde ägna sig åt att göra något konkret, som att skriva Wikipedia artiklar om kvinnor, istället för att fokusera så mycket på att debattera i media. Denna blogg är ett sätt att ta upp den stafettpinnen. Här försöker jag att skapa ett arkiv över bra film gjord av kvinnor och uppmana dig att bli en medveten filmkonsument. För hur kommer det sig att så många av oss som i vanliga fall är medvetna konsumenter och läser innehållsförteckningar, handlar kravmärkt, närodlat etc helt okritiskt konsumerar film utan att noggrant studera vem som är avsändare? Filmutbudet liknar inget annat kulturutbud i Sverige. Varken dans, teater eller litteratur uppvisar en sådan grotesk snedfördelning. Men var inte ett offer utan utnyttja din konsumentmakt! Ta kontroll över din filmkonsumtion, var medveten om vad det är för bilder du sanktionerar genom dina biljettköp. På så sätt kan du påverka producenter, distributörer och biografägare att producera, köpa in och visa ett varierat filmutbud som på ett rättvist sätt representerar den värld vi lever i.

Diskhandskar och Toast av S.J. Clarkson

Hur kommer det sig att jag under loppet av en vecka lyckats se två filmer där huvudkaraktärerna bär gula diskhandskar (Love Always Carolyn och nu Toast)? Detta hemmafruattribut som jag inte ägnat en tanke sedan jag var barn. Det kan ju inte vara en slump, det måste ha en djupare innebörd. Det är inte utan att man känner sig lite träffad. Hur kan de veta att jag, efter en lång vinters kyla, handspritande, blöjbyten och frånvaro av diskmaskin, fått vansinnigt röda och nariga händer? Och att jag funderat över vad man kan göra för att undvika torra knogar? 50-talets kvinnor har nu gett mig svaret - plasthandskar. Men är gula plasthandskar bara praktiska? Är de inte lite kvinnoförnedrande också? Ja, se där vad lite feelgood kan väcka stora existentiella frågor kring könsmaktsordning. För det var efter en oerhört intensiv vecka med hål i huvudet som jag sökte efter lite feelgood och min bredbandsuthyrare föreslog filmen Toast av S.J. Clarkson. Clarkson är en brittisk regissör som främst utmärkt sig genom sina tv-uppdrag med avsnitt av House, Lost, Ugly Betty och Dexter på meritlistan. Hennes långfilm Toast bygger på den brittiska kocken och matskribenten Nigel Slaters biografi och har Helena Bonham Carter i en av huvudrollerna. Och när jag väl frigjort mig från det faktum att filmen bygger på en, för mig, helt okänd persons berättelse växer en underhållande ”coming of age” film fram. Om en tid då spagetti och pulverparmesan ansågs exotiskt och kvinnors enda egenvärde var huruvida de var en god husmor. Brittiske Nigel växer upp moderslös på en sträng rostbrödsdiet tills pappa träffar kvinnan som med sina kulinariska talanger på klassiskt 50 - talsmanér snärjer honom i sitt nät. En matduell mellan Nigel och styvmodern om faderns gunst tar vid vilket slutar med förskräckelse…Detta är en visserligen en liten men väldigt underhållande film som tydligt visar att 50-talets sunkiga ideal med äktenskapskarriär och köksslavar inte tål att föras in i 2000 –talet. De ska upplevas på behörigt avstånd - på film.

Källa: Hyrfilm

Tema Kvinnlighet och kroppen

Igår ägnades kanske inte åt direkt filmtittande men Tempo höll samtal på temat Kvinnlighet och kroppen  på Viktoria. Paneldeltagare var Birgitta Stenberg (aktuell med Alla Vilda) Ewa Cederstam (Våga minnas) och Ester Martin Bergsmark (Pojktanten). Moderator Kristina Hultman. Det blev tyvärr ett mycket spretigt samtal där moderatorn försökte få ihop paneldeltagarna under det utannonserade samtalets rubrik. Just kvinnokroppen på film och hur den gestaltas berördes inte alls under den 1, 5 h som jag lyssnade vilket var en besvikelse. Bäst blev det när Ester Martin Bergsmark talade om könsidentitet och snigelsex(!). Vill nu verkligen se filmen Pojktanten. Min liberala tolkning av etiketten kön säger att jag får det.