Hur kommer det sig att jag under loppet av en vecka lyckats se två filmer där huvudkaraktärerna bär gula diskhandskar (Love Always Carolyn och nu Toast)? Detta hemmafruattribut som jag inte ägnat en tanke sedan jag var barn. Det kan ju inte vara en slump, det måste ha en djupare innebörd. Det är inte utan att man känner sig lite träffad. Hur kan de veta att jag, efter en lång vinters kyla, handspritande, blöjbyten och frånvaro av diskmaskin, fått vansinnigt röda och nariga händer? Och att jag funderat över vad man kan göra för att undvika torra knogar? 50-talets kvinnor har nu gett mig svaret - plasthandskar. Men är gula plasthandskar bara praktiska? Är de inte lite kvinnoförnedrande också? Ja, se där vad lite feelgood kan väcka stora existentiella frågor kring könsmaktsordning. För det var efter en oerhört intensiv vecka med hål i huvudet som jag sökte efter lite feelgood och min bredbandsuthyrare föreslog filmen Toast av S.J. Clarkson. Clarkson är en brittisk regissör som främst utmärkt sig genom sina tv-uppdrag med avsnitt av House, Lost, Ugly Betty och Dexter på meritlistan. Hennes långfilm Toast bygger på den brittiska kocken och matskribenten Nigel Slaters biografi och har Helena Bonham Carter i en av huvudrollerna. Och när jag väl frigjort mig från det faktum att filmen bygger på en, för mig, helt okänd persons berättelse växer en underhållande ”coming of age” film fram. Om en tid då spagetti och pulverparmesan ansågs exotiskt och kvinnors enda egenvärde var huruvida de var en god husmor. Brittiske Nigel växer upp moderslös på en sträng rostbrödsdiet tills pappa träffar kvinnan som med sina kulinariska talanger på klassiskt 50 - talsmanér snärjer honom i sitt nät. En matduell mellan Nigel och styvmodern om faderns gunst tar vid vilket slutar med förskräckelse…Detta är en visserligen en liten men väldigt underhållande film som tydligt visar att 50-talets sunkiga ideal med äktenskapskarriär och köksslavar inte tål att föras in i 2000 –talet. De ska upplevas på behörigt avstånd - på film.
Källa: Hyrfilm
Källa: Hyrfilm
De gula diskhandskarna dök upp i paret Kepplers vålds och blod-orgie Hypnotisören. Den psykotiska-kvinnan-med-jobbigt-förflutet-som-kidnappar-och-mördar-barn-i-en-bur-under-sitt-föräldrarhem har på sig ett par gula diskhandskar när hon drogar galleristen-med-skuld-för-sin-blödaresjuke-son och sedan kidnappar den blödarsjukesonen. I drogdimmorna ser gallersiten-med-skuld-för-sin-blödarsjuke-son hur hennes blödarsjuke son släpas iväg, och en en gul diskahandskebeklädd hand håller ett fast grepp om hans ben.
SvaraRaderaAtt den "dök" upp har bara att göra med att jag läste boken i helgen, ditt inlägg blev ett tecken på en trend i min bubbla av verkligheten, frågan är om det är en trend i sin egen rätt? Som vita telefonen-filmerna eller om det bara är en lyckad slump?
Och, kommer Lasse Hallström behålla de gula diskhandskarna i filmatiseringen av Hypnotisören, med premiär i höst?
Detta är mina lena ladyhands som svarar direkt på ditt inlägg. Jag tar inget ansvar för denna text.
Radera- Det har kommit flera kommentarer om detta med gula gummihandskar med anledning av detta inlägg. Det är absolut inget skamligt med att använda diskhandskar sålänge man gör det för sin egen skull. Alltså inte för att bevara sina mjuka ladyhands enbart för att smeka sexistiska karlar. Som ju också borde använda diskhandskar. Alltså man kan ju smeka sig själv. Och som den senare talaren anmärker så kan en diskhandske även vara behjälpligt vid tex berått mod. Med detta sagt behöver man absolut inte vara galen för att använda diskhandskar som kvinnan i Hypnotisören. Bara lite trött. Men visst att kasta diskhandsken är lite som dagens motsvarighet till att klippa tokfrilla som i Betty Blue...oj, nu snurrade jag visst till det.Men vad jag vill säga är att var och en bestämmer själv om de vill ha vackra händer eller inte.