Den filmiska damstafetten - sjätte streckan!

Den filmiska damstafetten är ett sportigt sätt att uppdatera sina kunskaper kring svenska kvinnliga filmare. Här tipsar de om filmer som berört eller upprört dem av andra filmare. Nu är det dags för ytterligare en växling. Vi skickar stafettpinnen vidare. Ta emot! 

Så här sa videokonstnären Gunvor Nelson förra veckan:

- Första gången jag såg videon Reservoir (2005) av Lisskulla Moltke-Hoff på en mindre skärm tyckte jag inte särskilt mycket om den. De starkt manipulerade, skrikiga färgerna och den upp-och-ner-vända abstrakta bilden verkade billig och var långt ifrån mina egna filmer och min estetik. Men när jag såg om den på en stor duk blev filmen en helt ny resa. En flykt ut i rymden till en annan värld och jag blev fullt upptagen av färden in i denna underliga terräng. Jag skulle själv inte kunnat göra Reservoir och är därför tacksam att Lisskulla har gjort den. 

- Hej Lisskulla, jag vet att du vistas mycket i Berlin. När kommer du till Stockholm och kan du då visa mig vad du håller på med? 

Lisskulla Moltke-Hoff Foto:Astrid Askberger

Lisskulla Moltke-Hoff

- Tack för ditt seende Gunvor! Vore roligt om du kom till Berlin och också såg vad film har blivit för mig: film i fysisk form. Videoskulptur, stora tryckta videogram, mycket långsamma videomålerier, rörliga stillbilder. 

Och med det lämnar Lisskulla Moltke-Hoff över stafettpinnen till en konstnärskollega: 

- Jag såg Moderna Människor av Marie-Louise de Geer Bergenstråle (idag Ekman) när den var ganska ny, på tidiga 80-talet. Det kändes då som jag hade funnit en fantastisk svensk regissör i denna film – bättre kunde det inte bli. En regissör som GESTALTADE det svenska samhällsklimatet på pricken, i en surrealistiskt och ganska hemskt och dyster historia. Men den var också mycket underhållande. Tack för Moderna Människor, Marie-Louise. 

- Min fråga till dig är: Oberoende genrer, vad är egentligen den gemensamma nämnaren eller drivkraft för dig när du tar dig an ett projekt? Vilket som - teater, film, bildkonst, chefskap och allt det andra?

                                                      

Om Marie- Louise Ekman 

Konstnär, regissör, manusförfattare, kostymdesigner, skådespelare och nu också Dramatenchef. En av Sveriges viktigaste och egensinnigaste regissörer genom tiderna.

Om Moderna människor (1983)

Den lilla flickan förbereder en julaftonsmiddag för sina släktingar. Hennes syster är redan där. Båda är klädda i morgonrock. Systern håller en lång monolog, där hon beklagar sig själv och sitt orättvisa öde. Hon är frånskild och ringer successivt samtal till sina vänner och sin f d man, allt under det att hon röker och pimplar rödvin. Den lilla flickan städar, sopar golvet. Under hela filmen yttrar hon inte ett ord. Systern ringer på nytt ett samtal. "Ingen människa är hemma. Vad hittar dom på egentligen? Vad pratar dom om? Kan meningarna vara så långa? Vad skrattar dom åt? Dom ligger väl hemma hos nya människor och sover under nya täcken. Dom viskar så att man inte ens ska kunna fantisera vad dom talar om. Tänk inte på mig! Jag vet inte vad någon talar om. Fortsätt bara! Det är inte första gången som jag står så här, det vill jag bara tala om. Förr eller senare blir det alltid jag som får stå på det här viset.