Den filmiska damstafetten är ett sportigt sätt att uppdatera
sina kunskaper kring svenska kvinnliga filmare. Här tipsar de om filmer som
berört eller upprört dem av andra filmare. Nu är det dags för ytterligare en
växling. Vi skickar stafettpinnen vidare. Ta emot!
Så här sa dokumentärfilmaren Sara Broos förra
veckan:
- Jag skickar vidare till Gunvor Nelson som är en av mina
främsta konstnärliga förebilder. När jag såg hennes film My name is Oona blev jag så
drabbad att jag bestämde mig för att jag också ville göra film. Det var så
befriande att se hur hon arbetar med ljud, klippning, rytmen, det visuella och
hur hon ofta utgår från den värld som finns nära inpå. Hennes eget liv. Hur
hennes filmer är starkt personliga och allmängiltiga. Gunvor, jag är
nyfiken på att höra mer om din ingång till filmen, hur du började och varför
just film blev din uttrycksform?
Gunvor Nelson
- Hej Sara! Jag blev verkligen glad att My Name is Oona gett dig ett språng mot att göra egna filmer. Din dokumentär För dig naken beundrar jag mycket. Som svar på din fråga så såg jag i början av 60-talet avantgardistiska verk av Bruce Baillie, Stan Brakhage och andra. Det var filmer som visade mig att en konstnär kunde uttrycka sig genom film, utan att behöva ha stöd av ett helt Hollywood-team. Det kändes mycket befriande. Det blev ett spännande äventyr att genom filmen upptäcka, inte bara en bild i taget, ett flöde av bilder i ett tidsförlopp med koreografi och ljud som byggmaterial. De första två filmerna gjorde jag tillsammans med Dorothy Wiley, min granne i Muir Beach Kalifornien. Vi behövde varandra för att ha roligt och våga.
- Hej Sara! Jag blev verkligen glad att My Name is Oona gett dig ett språng mot att göra egna filmer. Din dokumentär För dig naken beundrar jag mycket. Som svar på din fråga så såg jag i början av 60-talet avantgardistiska verk av Bruce Baillie, Stan Brakhage och andra. Det var filmer som visade mig att en konstnär kunde uttrycka sig genom film, utan att behöva ha stöd av ett helt Hollywood-team. Det kändes mycket befriande. Det blev ett spännande äventyr att genom filmen upptäcka, inte bara en bild i taget, ett flöde av bilder i ett tidsförlopp med koreografi och ljud som byggmaterial. De första två filmerna gjorde jag tillsammans med Dorothy Wiley, min granne i Muir Beach Kalifornien. Vi behövde varandra för att ha roligt och våga.
Och med det lämnar Gunvor Nelson över stafettpinnen till en konstnärskollega:
- Första gången jag såg videon Reservoir (2005) av
Lisskulla Moltke-Hoff på en mindre skärm tyckte jag inte särskilt mycket om
den. De starkt manipulerade, skrikiga färgerna och den upp-och-ner-vända
abstrakta bilden verkade billig och var långt ifrån mina egna filmer och min estetik.
Men när jag såg om den på en stor duk blev filmen en helt ny resa. En flykt ut i
rymden till en annan värld och jag blev fullt upptagen av färden in i denna
underliga terräng. Jag skulle själv inte kunnat göra Reservoir och är
därför tacksam att Lisskulla har gjort den.
- Hej LissKulla, jag vet att du vistas mycket i Berlin. När kommer du till Stockholm och kan du då visa mig vad du håller på med?
Varför talas det inte om två stora jämställdhetsproblem? Män lever i genomsnitt ett kortare liv än kvinnor. Dessutom tar dubbelt så många män livet av sig än kvinnor. Men feministerna är tysssta. Varför?
SvaraRaderaPs. Feminism innebär att byta ut patriarkat mot matriarkat. Man tar även över det som man klagat på hos männen men gör det nu till sitt eget och vips så är det helt OK. För det är ju kvinnor bakom. Ds.
Det finns en massa bloggar som driver just de här frågorna. Detta är inte en av dem.
SvaraRadera