Äta Sova Dö av Gabriela Pichler

Med fingertoppskänslan hos en punchig slugger har svensk film de senaste åren försökt avhandla frågan om utanförskap, klass och invandrarskap. Tills nu. För med sitt absoluta gehör för karaktärer, platser, situationer, dialog och med sin respekt för frågans komplexitet möblerar Gabriela Pichler fullständigt om ansiktet på svensk film. 
Äta Sova Dö är 2000-talets logiska uppföljare till Kvarteret Korpen och sätter på så vis en helt ny standard för skildringar av klass på vita duken. Det tog sin tid. Men man brukar ju tala om ketchupeffekten. Först kommer det ingenting, sedan ingenting igen men sedan kommer Äta Sova Dö. 

Jag vill först bara bekänna färg och säga att det var fullständig och helt villkorslös kärlek från första ögonkastet mellan mig och Äta Sova Dö. Nästan fjärilar i magen. Det räckte bara med att se filmtiteln för att förstå att detta skulle bli början på en lång cineastisk kärleksaffär. För att den rymmer allt och lyckas kommunicera hela filmens väsen i tre små ord. Och sedan har titeln också den där bevingade kvaliteten som bara vissa filmtitlar besitter. Titlar som effektivt ringar in ett allmänmänskligt sinnestillstånd och därför genast måste införlivas i ens vokabulär. 

- Hur var det på jobbet? 

- Falling Down (dagar på gränsen till nervsammanbrott) 

- Hur har ni det på landet? 

- Äta Sova Dö! (outsäglig tristess) 

20-åriga Raša (Nermina Lukač) lever med sin kroniskt sjuke och ensamstående pappa (Milan Dragisic) på en mindre ort i Skåne. Här kretsar livet mest kring familjen, vännerna och arbetet på den lokala grönsaksfabriken. Ända tills fabriken en dag varslar och Raša och hennes vänner slungas ut i arbetslöshet. Nu börjar jakten på ett arbete. Med eller utan Arbetsförmedlingens hjälp är Raša övertygad om att hon kommer att lyckas och därigenom kunna stanna kvar på orten. 

Här, i de inre delarna av nordvästra Skåne, långt ifrån kustens flärdfulla sandstränder och småbåtshamnar, utspelar sig alltså denna tonsäkra debut. Ett skånskt 
”jagflyttint-epos” som gör upp med bilden av landsorten som en plats full av kedjerökande technoälskare på planksteksdiet vars enda verkliga drivkraft är att flytta därifrån. Äta Sova Dö låter oss komma under ytan på dessa utnötta chabloner och får en rad, i svensk film sällan representerade, karaktärer att kliva fram ur kulisserna. För Gabriela Pichlers sätt att använda Rašas okuvliga jakt på arbete som motor får samtidens alla vedertagna sanningar om arbetsskygga ungdomar och de invandrarkritiskas argument om de integrationsobenägna att fullkomligt implodera. Här synliggörs frågan om klass på så många nivåer samtidigt. Filmen visar på klassbegreppets komplexitet och hur styrkeförhållandena är i ständig rörelse i förhållande till en människas kön, ålder och bakgrund. Och under allt detta ligger smygrasismen som en dov ton genom hela filmen. Något som man alltid måste förhålla sig till, ibland kanske också anpassa sig efter. 

Nermina Lukač är närmast självlysande i rollen som överlevaren Raša. Men det allra vackraste med Äta Sova Dö är ändå dess ömsinta skildring av relationen mellan far och dotter. Deras vardagliga smågnabb, kramar, allvarsamma badkarssamtal och spontana brottningsmatcher på vardagsrumsgolvet. Vi möter dem i en avgörande brytningstid när deras relation står i farstun till både vuxenblivandet och den begynnande ålderdomen. Av att vara behövd och behöva stöd. Och deras styrkeförhållanden pendlar konstant mellan dessa två poler. Hon tvättar hans hår. Han tjatar på henne om vikten av att äta lagad mat. Hon agerar tolk i hans möte med den svenska sjukvården. Han väljer ut kläder till henne i affären. Det skall här sägas att detta är smått unikt. Skildringar av kärleksfulla relationer mellan ensamstående fäder och deras döttrar är ett oerhört sällsynt tema på film. Äta Sova Dö sällar sig därmed till två lysande undantag, Cous Cous av Abdellatif Kechiche och 
35 shots of Rum av Claire Denis. 

Genom att arbeta med de tillsynes små detaljerna har Gabriela Pichler, som också skrivit manus till filmen, lyckats skapat en hög trovärdighet vad gäller filmens dialog och karaktärer. Som hur hon bjuder in publiken i sitt mångspråkiga universum där svenska ord, som försäkringskassan, så självklart sprängs in i den bosniska dialogen. 
Och sedan är det detta med igenkänning och representation. Att som avsändare veta vad man talar om. För när Rašas sjuka pappa reser till Norge för att arbeta känner jag hur jag nästan tappar andan. Man talar ju ibland om "hemester", dvs att stanna hemma på semestern för att man inte har råd att resa utomlands. I min polska familj tar man "jobbester". Dvs att man precis som Rašas pappa reser utomlands under sina semesterveckor för att tjäna pengar. Och detta har jag hittills aldrig sett skildras på svensk film. 

Och så tillslut. Vilket genidrag att använda sig av den musik som alla musikaliska förståsipåare instinktivt känner beröringsskräck med men som så uppenbart är det givna soundtracket till berättelsen om Sverige utanför storstäderna - Scooters tyska arenatechno! Gabriela Pichler visar med sitt säkra bildspråk exakt vart det där arthouseskåpet skall stå. Detta är årets bästa svenska film. Så därför säger jag som Scooters superväteoxidblekta frontman H. P. Baxxter - J `adore Hardcore! Are you ready????

Källa: Premiär 5 okt!