Recension av Stories We Tell av Sarah Polley

Varje barndom har sin egen mytologi. Summan av alla anekdoter och fotografier. Ibland kan det vara svårt att veta vad som verkligen hänt. I Stories We Tell försöker Polley rekonstruera minnet av sin döda mor genom att intervjua alla sina släktingar...hela recensionen hittar du här: 

http://nojesguiden.se/recensioner/film/stories-we-tell

Missa inte För dig naken av Sara Broos ikväll 23.00 SVT2

Retuscheringen av Melissa McCarthy avslöjar Hollywoods innersta tankar

Det var bara någon vecka sedan jag med glatt humör skrev om en artikel jag läst i Hollywood Reporter som visade på ett paradigmskifte i Hollywod som alltmer anpassar sig till sin åldrande publik och numera i allt större utsträckning castar kvinnor över 40 såsom Sandra Bullock, Meryl Streep och Halle Berry i sina filmer. I artikeln refererades det särskilt till filmen The Heat, en av få actionkomedibuddyfilm med två kvinnor i huvudrollerna över 40 - Melissa McCarthy och Sandra Bullock. Men här kommer smolket i bägaren. Om ni tittar på bilden till höger så kan ni se den retucherade 
versionen av filmaffischen där Melissa McCarthy inte bara råkat ut för en akut ansiktsbantning utan även gått från att vara just 40 + till ja, är hon ens myndig? Om vi sedan bara bortser från det faktum att någon tjomme på 20th Century Fox tyckte det var en brilliant ide att låta praktikanten "snygga till" postern i Photoshop så kan jag faktiskt inte tänka mig en tydligare manifestation av Hollywoodsk förljugenhet när det kommer till kvinnlig representation på vita duken. Hur den ALLTID är villkorad. När det gäller ålder, vikt, hudfärg och utseende. Till och med en så vardaglig sak som synfel är sällsynt ( jag har te x tidigare skrivit om bristen på kvinnliga glasögonormar här på bloggen). Överviktiga kvinnor är bara ytterligare en underrepresenterad grupp på film. Medias besatthet av Melissa McCarthys vikt uppmärksammades tidigare också i år då en recensent på New York Observer kallade henne "tractor-sized" och "a gimmick comedian who has devoted her short career to being obese and obnoxious with equal success" i sin recension av Identity Thief. Det är knappt man vet vart man skall börja i den här sörjan men vid sidan av att denna fantastiska komiker reduceras till sin vikt så är det ju intressant att se hur Hollywood lever i djup förnekelse om hur dess publik, dvs medelamerikanen ser ut. Enligt amerikanska CDC (Centers for Deseases Control and Prevention) är 35,9 % av alla vuxna över 20 år i USA överviktiga. Vore det då inte rimligt att också denna tredjedel av befolkningen skulle vara representerad på film?

Amerikansk själsfrände

Journalisten Linda Holmes bor i Washington DC och tröttnade, precis som jag, på att det är så få kvinnor i film. Hon satte sig därför ner och räknade antalet filmer av kvinnliga regissörer och med kvinnliga karaktärer under en helt vanlig biodag i sin hemstad. Resultatet är fullständigt deprimerande och är ytterligare ett exempel på hur viktigt det är att räkna! Det är bara så som det ojämställda utbudet blir tydligt för alla. Om du räknar könsfördelningen på filmerna på repertoaren i din hemstad och skickar dem till mig skall jag publicera det på bloggen. Så här såg det ut iallfall ut Washington:

561 or 90% var berättelser om män

31 bestod av par eller ensembler som utgjordes av både kvinnor och män.  

25 var visningar av filmer om kvinnor eller flickor

1 var regisserad av en kvinna 

Nu...A pervert's guide to ideology av Sophie Fiennes

Sommarens filmer

I

Ordet biosommar är något av en motsägelse men några filmer måste ju ändå gå upp när det är fint väder och då är det ju trevligt om det inte bara är sequels med fantasifigurer i latex eller bilar som kör jättejättefort för sjätte gången. I år är det faktiskt två riktigt bra filmer av kvinnliga regissörer som har premiär i sommar. Den första var The Bling Ring av Sofia Coppola som jag redan skrivit en massa om här på bloggen. Senast en längre text i förra veckan som du hittar här. Den andra går upp den 28 juni. Det är Sarah Polleys underbara Stories We Tell. Jag skrev om den i DN när den visades under Tempofestivalen. Tillsammans med Jens Assur och Jessica Gedin utsåg jag den  också till årets Stefan Jarl Documentary Award vinnre på Tempo. Jag har även recenserat den i nästa nummer av Nöjesguiden. Den 16 augusti har Lena Koppels uppföljning på Hur många lingon finns det i skogen?, Hur många kramar finns det i världen? premiär.
Vad hade vi gjort utan Folkets Bio? Tack vare dem kan vi se både Camille mellan två åldrar av Noèmie Lvovsky den 19 juli och dokumentären Familjen Persson i främmande land Åsa Blanck och Johan Palmgren 23 augusti. TriArt sätter upp Sally Potters Ginger och Rosa den 9 aug. Annars är det verkligen en storslagen grabbsommar. Under perioden juni - aug är nämligen bara 2 av de 43 filmer som går upp på SF gjorda av kvinnor. Men i höst ser vi fram emot Hotell av Lisa Langseth och Belville baby av Mia Engberg.

Recension The Bling Ring av Sofia Coppola

The Bling Ring är en lysande samtidsskildring om våra ytligaste laster och begär. En film om den globala armé av Uggaholics med inövade spegelfejs vars största intresse är Kim Kardashians klackhöjd och huruvida Lindsay Lohan visade blygden sist hon klev ur taxin....

Hela recensionen kan du läsa här och den längre analysen kan du läsa här. 

Fler som kikar in genom skyltfönstret

Apropå The Bling Ring och min text om shopping som en av få vägar till innanförskap så kom jag och tänka på en polsk film som illustrerar detta på ett väldigt brutalt sätt - Galerianki av Katarzyna Roslaniec. Man skulle kanske kunna kalla den för diskbänksversionen av Coppolas film, Kids möter Fucking Åmål. Den handlar om en grupp 14 -åriga tjejer som fördriver dagarna med att hänga i gallerior där de söker "sponsorer", män som kan köpa saker till dem i utbyte mot sex. Filmen bygger på en mycket uppmärksammad polsk dokumentär som gjordes om detta fenomen. För den polsktalande går det också att se hela filmen här:

Du kan ta tjejen ur förorten men aldrig förorten ur tjejen

Det är tredje gången de är inne i Paris Hiltons palatsliknande hus. Hon har som vanligt varit
generös nog att lämna nycklarna till hela härligheten under dörrmattan, det är bara att promenera in. Stämningen i gruppen är uppsluppen men samtidigt avslappnad. Vid det här laget har nämligen Rebecca, Nicki, Marc och de andra slutat oroa sig för att bli ertappade. De väljer målmedvetet ut kvällens outfit ur garderoben. Musiken dånar ur högtalarna, stripstången går varm och sällskapet intar rutinerat sina spegelminer inför varandras mobilkameror. Klick. Jag äger. Klick. Jag finns.

På fredag har The Bling Ring av Sofia Coppola premiär på svenska biografer. Den bygger på verkliga händelser och skildrar en grupp ungdomar på inbrottsturné i kända människors hem i Hollywood. Den gick överraskande helt lottlös från Cannes där den tävlade i kategorin Un Certain Regard. Kanske är det för att den har något flyktigt och ogripbart över sig. Men förmodligen är det för att den vid en första anblick ser ut som en bagatell om ytliga tjejgrejer såsom smink, kändisdyrkan, prylar och shopping. Men för mig är det alldeles uppenbart att The Bling Ring bär på en djup sanning om utanförskapets väsen och den svårstillade materiella hunger det föder.

Jag är uppvuxen i Dalen i södra Stockholm, ett ganska stort bostadsområde som byggdes i början på 80-talet. För att komma dit tar man tunnelbanan till Sandsborg och går sedan ut åt vänster. Tar man av till höger kommer man till villorna i Enskede. Samma postkod, bara själva tågspåret skiljer de två områdena åt. De här områdena lever i en slags symbios där Dalen definierar Enskede och tvärtom. Vad som är vi och dom. När jag växte upp var skillnaden mellan områdena som den mellan morgon- och kvällstidning, inbundet och pocket, gran med levande stearinljus och plastgran med Wunderbaum. Och så det faktum att många av oss Dalenungar själva var eller hade en förälder som var född utomlands. Ja, ni fattar, natt och dag och så vidare. För mig var motsvarigheten till filmens (och verklighetens) Paris Hilton under gymnasiet ingen specifik kändis utan just tjejerna på andra sidan spåret. Vi kallade dom Rosendalsflickor, både för att det lät lite tjusigt men också för att de flesta extraarbetade på det där trägårdscaféet på Djurgården med samma namn. De tycktes alla ha något otvunget svalt och kvinnligt över sig. Naturligt bra hy liksom. Mitt extraarbete på McDonalds Sergelgatan jobbade definitivt emot mig på den punkten.

Rosendalsflickorna var knappast nere med Gucci, men de var tveklöst klassiga. Självklara i mina ögon (jag vet ju idag att det rasade en massa tonårshormoner i dem också). Mina modedrömmar från den här tiden var ju i och för sig inte heller vävda av vare sig cashmere eller beströdda med några Swarowskikristaller. Sanningen att säga visste jag nog inte ens vad ett modehus var för någonting. Jag hade mest burit ärvda kläder från min mammas polska väninnas barn, ända tills dess att jag gick i 4:an (1985) och mina utsvängda 70 -talsbyxor drabbades av självinsikt och insåg att de var fruktansvärt ute. Några år senare fick vi kabel-tv i Dalen och MTV introducerades i våra vardagsrum. Då väcktes alla våra drömmar om hedonistiska shoppingresor till London med Levis 101:or, fransiga skinnjackor och sportiga Bennettonparfymer på önskelistan.

Scenen från Paris Hiltons överdådiga partyrum väcker alla de där materiella drömmarna jag en gång drömt men för länge sedan glömt. Känslan av hur det kändes att stå utanför och titta in genom skyltfönstret. Det där ruset som kommer av att få äga och därmed tillhöra världen, bortom den lilla förort man kommer ifrån. Därför blir The Bling Ring som en inkarnation av själva villkoret för innanförskap. Hur shopping och ägande blivit det enda garanterade sättet att få tillhöra samhället. Samtidigt som det lite Lutherskt sådär anses fult att visa sin begärsriktning allt för tydligt. För att inte tala om att intressera sig för vad kändisar har för sig. Men det kan jag säga, hade jag varit 16 år i ett område som Dalen idag hade jag säkert också tillbett Kim Kardashians kilklackade Loubetines och funderat över vilka örhängen Lindsay Lohan bar när hon senast blev arresterad. Som någon slags eskapism.

Själv har jag ju kommit över allt det där med att vilja äga saker. Eller okej, nästan i alla fall. Men Buy Nothing Day och privata köpstoppsexperiment i all ära, att kunna välja bort drömmar om konsumtion är ett privilegium i sig. Att känna sig mätt och avstå. Den känslan infinner sig nämligen bara när man redan har allt eller i alla fall vet att man har möjlighet att införskaffa allt man drömmer om. Och det är därför det är så berusande att vara inne i Paris Hiltons hus. Att föreviga ett ögonblick av absolut självklarhet. Klick. Jag äger. Klick Jag finns till.

Miranda July på Magasin 3

http://wethinkalone.com/about/

Fabulous Females over Forty in film

40 - plussaren Sandra Bullock
regerar Hollywood

Trots all fåfäng rynkvägran och gråhårsbekämpning visar det sig nu att Hollywood trätt in i medelåldern. En artikel jag läste i Hollywood Reporter igår gjorde mig på strålande humör. Den visar nämligen på ett paradigmskifte i Hollywod som nu anpassar sig till sin åldrande publik, alltså de som fortfarande tror att man bara kan se film på bio, och i allt större utsträckning castar kvinnor över 40 såsom Sandra Bullock, Meryl Streep och Halle Berry i sina filmer. Ibland till och med istället för de män som först varit tilltänkta till rollerna. De får dessutom bättre betalt än tidigare. Snart kommer också en dubbeldamcastad actionkomedibuddyfilm med två kvinnor i huvudrollerna över 40 - The Heat med Melissa McCarthy och Sandra Bullock. 

Hela artikeln hittar du här: 

http://m.hollywoodreporter.com/news/sandra-bullock-melissa-mccarthy-beyond-562530?page=3

SVT:s långfilmsutbud - uppföljning

Kathrine Windfeldt

När jag fastade förra året granskade jag SVT:s långfilmsutbud under mars och april månad. Det
visade sig då att det båda månaderna bara var 1 av 29 filmer som var regisserade av kvinnliga regissörer. Tillsammans med Rättviseförmedlingen samlade vi då in en lista med namn på kvinnliga regissörer som vi överlämnade till SVT:s långfilmsinköpare. Så vad har hänt sedan dess? Ja, glädjande nog ser det ut det ut som om det hänt en hel del. I maj visades totalt 37 filmere på SVT1 och Kanal2 och av de filmerna var 4 filmer regisserade av kvinnor; The Greatest av Shana Feste, Flykten av Kathrine Windfeldt, Caramel av Nadine Ladbaki och Lady Chatterleys älskare av Pascal Ferran. Jag kommer att återkomma med siffror för juni månad när de är klara.

Hela listan  

Cimarron Strip: The blue moon train - Gerald Mayer

Herr Lazarescus död - Cristi Puiu

Traitor -Jeffrey Nachmanoff

The Greatest - Shana Feste

Bobby Jones: Stroke of genius - Rowdy Herrington.

Submarino - Thomas Vinterberg

Dagen då Gud gav sig av - Philippe Van Leeuw

De glömda själarnas ö - Nikolaj Arcel

Ödesdigra dagar - Jean Becker

Anaconda: The hunt for the blood orchid - Dwight H. Little

Bröderna Grimm - Terry Gilliam

Flickan - Fredrick Edfeldt

The Punisher - Jonathan Hensleigh

Gabrielle - Hasse Ekman

Lust Caution - Ang Lee

Siska - Alf Kjellin

Hilary och Jackie - Anand Tucker

En ministers död - Frédéric Berthe

Swing note Joshua - Michael Stern

Repo man - Alex Cox

The Housemaid – Sang soo Im

Flickan i regnet – Alf Kjellin

The Visitor – Thomas McCarthy

Gatan - Gösta Werne

Kaktusblomman - Gene Saks

Flykten - Kathrine Windfeldt

3:10 to Yuma - James Mangold

I skuggan av en brott - Ridley Scott

Well Take Manhattan - John McKay

Suspect zero - E. Elias Merhige

Fröken Chic - Hasse Ekman

Karriär - Schamyl Bauman

Closer - Mike Nichols

Caramel - Nadine Ladbaki

Lady Chatterleys älskare - Pascale Ferran

After the Sunset - Brett Ratner

Utan spår - Gregory Hoblit

Mer om förra årets granskning hittar du här: 

http://filmfasta.blogspot.se/2012/04/svt-ytterligare-en-manskanal.html

http://filmfasta.blogspot.se/2012/04/svt-s-langfilmsutbud-i-mars-29-filmer-1.html

Sally Potter

För den som glömt det så är det Sally "Orlando" Potter som är huvudgäst på årets Bergmanvecka. Och jag kan inte vara där. Det väcker definitivt dämonerna i mig att tänka på det.

Äntligen en icke chauvinistisk - icke eurocentrisk - ensidigt Hollywoodistisk filmhistorieskrivning!

Åh, jag är så glad att helhjärtat kunna rekommendera den 915 min långa filmhistoriska resan som

Alice Guy-Blaché 

inleddes ikväll på SVT med Mark Cousins som guide. Äntligen en icke chauvinistisk - icke eurocentrisk - ensidigt Hollywoodistisk historieskrivning! Bara i detta första avsnitt fick de kvinnor som byggde drömfabriken en rejäl presentation. Rimligt när 50% av alla amerikanska filmer innan 1925 var skrivna av kvinnor! Låt bara inte det provocerande dåliga fotot ( alltså,alla tänker att vi ska göra något filmiskt bara för att det handlar om film, tji fick de) och den betablockerade speakerrösten avskräcka er. Mer om pionjärerna hittar ni här Alice Guy-Blaché och Frances Marion.

Filmens födelse på SVT Play: http://www.svtplay.se/video/1258216/del-1-av-15-filmens-fodelse-1900-1920

Nya Zeeland och filmfastan

Nya Zeeland skriver och länkar till Feministisk Filmfasta. Roligt tycker jag och passar på att tipsa om sidanWellywoman. Där hittar du som filmskapare nämligen en bra lista över internationella filmfestivaler med fokus på kvinnliga filmskapare.

http://wellywoodwoman.blogspot.se/