Detta är ett cineastiskt experiment. Ett sätt att undersöka vad som händer om man avstår ifrån att se filmer gjorda av män. Tveksam inför bilden av en mansdominerad filmbransch? Då inbjuder jag dig att här följa mina försök till cineastisk asketism.
Här vare kortfilm av Pussy have the power av Lovisa Sirén, Keep me safe av Joanna Karlberg och Ellen Fiske, Nudisten av My Sandström, Slaktarens Vals Anna Zackrisson, Still born av Åsa Sandzén, En bondes längtan Rebecka Rasmusson, Den rätta av Alexandra Dahlström, I 90 graders värme av Ylva Henrikson och Viana Mikkelsen. Tacka Kakan för det!
Idag skrev Helena Lindblad en krönika om den läskiga socialrealistiska skräckisen Babadook av Jennifer Kent. Lika delar Celia av landsmanninan Ann Turner och Roman Polanskis Rosemarys baby. Och så lite tysk expressionism på det. Filmen har dessutom en svensk distributör så det är bara att hålla ögonen öppna. Men vad ni än gör...öppna inte dörren.
Desperately Seeking Susan är en av mina favoritfilmer. Därför ser jag nu Susan Seidelmans debutfilm Smithereens som utspelar sig runt New Yorks punkscen 1980! Här får ni lite fina Susan och Madonnabilder så länge!
Godmorgon! Nu är det bara ett litet dygn kvar tills julkalendern börjar. ”Piratskattens hemlighet” i regi av Anna Zackrisson och med manus av Ida Kjellin, Sofie Forsman är bred normkritisk kvalitetsunderhållning utan att någonsin göra avkall på äventyret.
Elsa i Frost sammanfattar helgens tema bäst när hon sjunger "Slå dig fri"! Idag skriver jag om henne, Disneys första emokaraktär, och Frost av Jennifer Lee, ikväll har en av årets bästa filmer, Girlhood, av Celine Sciamma premiär och på söndag recenserar jag årets julkalender som är regisserad av Anna Zackrisson och skriven av Ida Kjellin och Sofie Forsman. Hela krönikan: http://www.dn.se/arkiv/kultur/wanda-bendjelloul-magiska-elsa-i-frost-ar-disneys-forsta-emo
Nu...The Red Kimono från 1925 av allgirlieteamet Dorothy Davenport aka Mrs. Wallace Reid (regi/producent), Dorothy Arzner (story) och Adela Rogers St.John (manus) om kvinnohandel.
SFF: Ahoy! Missa inte den här fina filmen på festivalen. Fair Play har allt jag gillar: svettfior, sport, politik, okitchiga östeuropeiska 80 -tals miljöer, kvinnliga huvudkaraktärer och en kvinnlig regissör. Fair Play av Andrea Sedlackova.
Och apropå att Jane Campion skall göra ytterligare en omgång av Top of the Lake så ska jag nu se...Sweetie av just Jane Campion (1989). Den enda kvinnliga regissör som vunnit en Palme D`Or, Pianot 1993. Kolla in den här bilden nedanför från Sweetie!
Ibland undrar man vad de håller hus någonstans, alla favoritregissörer. Var det inte bra länge sedan Carine Adler gjorde en film till exempel? Här kommer därför en liten uppdatering om vad dina favoriter gör just nu. Lena Dunham Att Dunham varit fullt upptagen av att skriva sin självbiografi, recenserad i dagens DN kan väl ingen ha missat men igår släpptes även nyheten om hennes kommande filmprojekt. Hon skall göra en filmatisering av Cushmans ungdomsroman "Catherine, called Birdy" som handlar om en 13 årig flicka i 1290 - talets England. Julie Delpy Alla som läst min blogg vet att jag är osunt intresserad av denna fransyska, lika mycket för hennes komiska talang, grova språk som förmåga att ta sig an precis allt inom filmbranschen: drama, komedi, vampyrfilm, regi, manus, skådespeleri osv. Sedan några år tillbaka har hon sin bas i USA men gör nu sin första film på länge i Europa, Lolo. Den sägs vara en satirisk komedi, handla om 40 åriga Violetta, en ensamstående arbetsnarkoman och hennes kärleksaffär med datanörden Jean Rene. Dreamy!
Celine Sciamma Tomboy - regissörens senaste film Girlhood är underbar och går upp på svenska biografer den 28 november. Om du känner att du inte kan vänta tills dess så kommer Stockholms filmfestival att visa filmen innan. Anne Fontaine Stockholms Filmfestival visar genreöverskridaren Fontaines (Perfect Mothers) Gemma Bovary. Som enligt programmet "I denna uppdaterade version av Flauberts klassiker Madame Bovary porträtterar Anne Fontaine (»Coco – Livet före Chanel«) engelska Gemma Bovary som flyttar till en by i Normandie med sin grånande äkta man. Snart stiger den franska atmosfären den passionerade Gemma åt huvudet och ledsagad av byns kärlekstörstande bagare ger hon efter för passionen." Jessica Hausner Folkets Bio sätter i början av nästa år upp Hausners senaste film Amour Fou. Också den är ett kostymdrama. Den handlar om den unge poeten Henrich som i romantikens Berlin sturm und drangar sig med sin skeptiska kusin Marie. Om kärlek och död.
Kelly Reichardt De amerikanska viddernas regissör, oavsett om det är bil som i Wendy & Lucy eller häst och vagn som i Meeks Cutoff. Hennes nya film Night Moves har biopremiär nu på fredag!
Ursula Maier Regissören bakom Syster, som ni kan läsa mer om på bloggen, har i år gjort en av episodfilmerna i Ponts de Sarajevo om stadens historiska betydelse. Det är en film som förmodligen inte kommer att få biografdistribution i Sverige. Andrea Arnold Arnold är för tillfället i postproduktionsstadiet av sin senaste film American Honey som ännu inte har fått ett releasedatum men förmodligen kommer att släppas under nästa år. Enligt imdb handlar den om "A teenage girl with nothing to lose joins a traveling magazine sales crew, and gets caught up in a whirlwind of hard partying, law bending and young love as she criss-crosses the Midwest with a band of misfits." Carine Adler Och vad Carine Adler gör på filmfronten nu är tyvärr fortfarande höljt i dunkel. Det är nu 20 år sedan hennes Under the skin hade premiär.Enligt wikipedia (men inte imdb) ska hon ha gjort ytterligare en långfilm 2006, Stay. Sedan dess inget nytt. För britterna är hon mest känd som ministerhustru till John Reid. Ja, ni fattar. Vi hoppas på mer snart.
Den 17 oktober har Night Moves av Kelly "Meeks Cutoff" Reichardt premiär i Sverige. Laddar nu inför med hennes Wendy & Lucy från 2008 med en ung Michelle Williams.
Jag tror jag svimmar av upphetsning av detta besked. Men tror ni att Bill Murreys kvinnliga kvinnliga motsvarighet kommer att vara lika mulligt sexistisk? Och blir Annie Potts karaktär Janine en man nu eller är det bara jag som snurrar till allt i onödan? http://mobil.dn.se/kultur-noje/film-tv/ny-ghostbusters-med-kvinnor-i-huvudrollerna/
I helgen får ni absolut inte missa Lizzie Bordens Born in flames en feministisk science fiction! Lizzie Borden har tidigare gjort den omtalade Working Girls om prostituerade kvinnor på Manhattan.
2002 gjorde jag och Katarina Hellberg en dokumentär om Ken Ring och den kenyanska rapgruppen Kalamashaka. Jag och Ivan Blanco klippte och filmade. Efter att länge ha varit försvunnen ligger den nu ute på Youtube och i helgen blev den uppmärksammad på afrikanska hiphopforum. För en svensk kanske det är mest intressant att se en ung Ken Ring, särskilt som hans biografi Livet precis har kommit ut, men för en afrikansk publik är detKalamashaka som är huvudnumret eftersom de anses varit banbrytande på den Östafrikanska musikscenen.
Det hela började med att vi läste en artikel i en internationell tidning om att ungdomar i Kenya börjat rappa på sheng ( det lokala slangspråket i Nairobi) och swahili istället för engelska. Eftersom vi såg en liknande rörelse i Sverige bestämde vi oss för att resa dit och göra ett reportage om den lokala musikscenen och hur språket blivit ett vapen i kampen mot den korrumperade regeringen i landet. När vi kom till Nairobi intervjuade vi konsertarrangörer, musikproducenter och artister. Alla talade om Kalamashaka, gruppen som bestod av Kamau Ngigi, Robert Matumbai och John Vigetti. De hade då haft en stor hit med låten "Tafsiri hii" som varenda unge kunde sjunga utantill och hade precis släppt "Niwakati" som inleddes med en sampling av Malcolm X:s berömda tal där han nämner den kenyanska Mau Mau rörelsen och hur de gjort ordet "uhuru" - frihet känt. Men var fick man då tag på dessa lokala kändisar? I flera dagar letade vi efter dem. Vi knackade dörr i Dandora där de bodde och frågade efter dem i skivaffärer i Downtown Nairobi. Tillslut sprang vi bara på Kamau på gatan i Nairobi och han gick med på att låta oss filma. De gjorde alla tre ett enormt intryck på oss. Musiken, det politiska budskapet och deras kreativitet. Det politiska motståndet i Kenya var ungt och Kalamashaka hade blivit frontfigurer för denna ungdomsrörelse. Dagligen blev de och andra aktivister trakasserade, misshandlade och rånade av polisen. När vi kom hem till Sverige insåg vi att vi borde göra något mer av det inspelade materialet. Men framförallt förstod vi att vi måste göra en film om Kalamashaka.
Jag tillsammans med Roba och Kamau på ett hustak i Dandora 2002
När vi besökte Kenya där i början av 2000 - talet hade det alltså uppstått en rörelse bland unga författare, aktivister och musiker som valde att uttrycka sig på swahili, lokala språk och det lokala Nairobislangspråket sheng istället för kolonialisternas språk, engelska. Swahili talas av stora delar av befolkningen i Östafrika och hade kunnat fungera som ett enande afrikanskt språk, i linje med den panafrikanska tanken. Ändå har swahilin inte lyckats utmana engelskans dominans vars status fortfarande är högre och används såväl i vardagliga situationer som i olika maktsfärer. Trots att intellektuella rörelser såsom Negritude och Panafrikanismen propagerade för solidaritet mellan afrikaner och ifrågasatte kolonisatörernas överlägsenhet lyckades man inte skapa ett starkt språkligt alternativ till kolonialspråken.
I augusti 2002 var Daniel Arap Moi fortfarande landets president (han avgick i december samma år). Han hade suttit vid makten sedan 1978, det vill säga under hela bandmedlemmarnas liv. Moi -regimen präglades av korruption, ängslighet och polisbrutalitet. Spåren efter den brittiska kolonialismen var påtagliga i allt från konstitutionens- till rättsväsendets utformning (kenyanska domare bar fortfarande vita peruker enligt brittiskt förlaga). Engelskan var, vid sidan av swahilin, landets officiella språk. Runt den här tiden använde därför många kenyaner hellre engelska än swahili när de kommunicerade med varandra. I officiella sammanhang användes enbart myndighetsspråket engelska. Det var detta som denna ungdomsrörelse, med Kalamashaka i spetsen, reagerade emot genom att tala och uppträda på swahili och sheng. De hämtade inspiration från kenyanska historia. En musikgrupp kallade sig till exempel för Mau Mau Camp och många bar dreadlocks precis som Mau Maukrigarna och deras ledare Kimathi Wishuri hade gjort. Regimen uppskattade inte alls detta nyväckta historieintresse. Kalamashakas musik ansågs subversiv, fick inte spelas på radio och flera av dem vi mötte hade arresterats av polisen och fått sina dreadlocks bortrakade.
Johnny Vigetti i Dandora
Men även vanliga kenyaner var misstänksamma, berättade Kamau Ngigi:
- I de områden där rika ungdomar bor fick vi ingen respekt alls när vi började uppträda eftersom vi sjöng på swahili, de trodde vi gjorde det bara för att vi inte kunde engelska. För engelska ska ju vara ett så prestigefullt språk.
Johnny Vigetti menade att skälet till att många kenyaner talade engelska sinsemellan istället för sina egna språk hade att göra med deras låga självkänsla:
- Folk i Afrika har lärt sig att hata sig själva sedan tidernas begynnelse. De gillar inte hur de ser ut och de gillar inte sättet de talar på. I och med swahilins återkomst så har unga i alla fall något att se upp till. Sitt eget språk.
Från inspelningen av Fanya mambo
När vi kom hem till Sverige tog vi kontakt med rapparen Ken Ring, vars mamma kom från Kenya, för att se om han kunde tänka sig att samarbeta med Kalamashaka på något sätt. Det hela slutade med att Kalamshaka först gjorde en mindre Sverigeturné med spelningar i Malmö, Umeå och Stockholm tillsammans med Loop Troop och sedan spelade in en skiva med Ken Ring och Kaddo. En av låtarna på skivan var "Fanya Mambo". I filmen kan man också se inspelningen av videon till låten som gjordes i Rådhusets tunnelbana. Det fantastiska med den låten och videon är att den sedan spelades enormt mycket på den sydafrikanska musikkanalen Channel O, den afrikanska motsvarigheten till MTV. Det var något alldeles unikt på den tiden eftersom kenyanska videos annars inte ansågs tillräckligt bra.
Idag recenserar jag Walesa i DN. Men jag kände att jag behövde göra en viktig randanmärkning till filmen. Det brukar ju heta att bakom varje man står en kvinna. Men bakom Lech Walesa stod det tusentals. Så, alla ni som tänkte gå och se filmen, läs
gärna min text i Dagens ETC om Anna Walentynowicz, Henryka Krzywonos, Ewa Osowska och Alina Pienkowska. Det var ju trots allt deras förtjänst att det överhuvudtaget blev någon strejk den där dagen i augusti 1980. Lite polsk herstory alltså! http://www.etc.se/kultur-noje/var-ar-kvinnorna
Nora Ephron fattade det där med att alla rörliga bilder skulle handla om att stoppa saker i ansiktet långt innan någon annan gjorde det. Om tre minuter, kl 21.00, kan du se hennes bidrag till den matpornografiska genren, Julie & Julia på kanal 8.
Så många filmer och så lite tid....ett berg av dvd:er tornar upp sig här och ropar på min uppmärksamhet. Ni kanske undrar varför det skrivs så lite på bloggen nuförtiden. Det har att göra med att jag just nu arbetar med ett än så länge hemligt projekt som berör det här ämnet. Det är skälet till att jag inte kan lägga ut så mycket texter som jag skulle vilja. Men under tiden tycker jag att ni ska gå med i Facebookgruppen Feministisk filmfasta och läsa de recensioner jag med jämna mellanrum skriver om filmer av kvinnliga regissörer i DN. Jag länkar alltid till dem både här och på Facebooksidan.
Iiiiiiiiiiiii!!!!!! Inga skägg i den här brevlådan inte. Idag dök Girlfriends av Claudia Weill upp här hemma som varit en av Lena Dunhams stora inspirationskällor.
Hallå därute, jag är på jakt efter denna film, The Student Nurses av Stephanie Rothman. Den ger tydligen svaret på en av livets stora frågor, vad ALLTING handlar om: "The Student Nurses...and the men who teach them what its all about..." Är det någon, kanske på Klubb super 8, som kanske har den i källarn?
Idag sparkade ta mig fan Céline Sciamma in dörren till mitt inre tonårsrum. Hennes senaste film
Girlhood kelade med förortsungen och kickern i mig, gjorde mig hudlös som en 16 åring igen och påminde mig om att ett av livets största kärleksaffärer är den man har med sina vänninor. Scenen där de mimar till Rihannas Diamonds är något av det vackraste jag sett. Nedräkningen kan börja! Bara 80 dagar till premiären nu!
Släpp styret och skit i att försöka hålla balansen! Det här är en musikalisk språklek utan pedagogiska stödhjul! Idag recenserar jag Krakel Spektakel av Elisabet Gustafsson i DN.