Gott nytt år önskas alla läsare!

Feministisk Filmfastas nyårslöfte

Nu...Frances & Gloria av Virginie Despentes

Hela min 2013 prognos på Nöjesguiden...

Hittar du här: http://nojesguiden.se/artiklar/prognos-2013

Bortom garderoben

Här hittar ni föresten en intervju som jag som jag gjorde i höstas för FLM på temat queerskildringar i svensk film. Medverkar gör regissören Ester Martin Bergsmark, journalisten Johan Hilton och filmforskaren Ingrid Ryberg.

http://www.flm.nu/2012/10/bortom-garderoben/

Prins Achmeds äventyr av Lotte Reiniger

Om kvinnliga regissörer är en filmhistorisk minneslucka så är kvinnliga barnfilmsregissörer en total minnesförlust. Jag är den förste att erkänna att jag aldrig hade hört talas om Lotte Reiniger innan jag inledde min filmfasta. Men det är trots allt lite märkligt eftersom hon är en av världen mest innovativa siluettkonstnärer och en pionjär när det gäller animation. Hennes Prins Achmeds äventyr från 1926 anses dessutom vara en av världens första animerade långfilmer. Kom igen, hur kunde vi missat Lotte Reiniger? 

Lotte Reiniger (f. 1899- d. 1981) föddes i Tyskland och drömde om att bli skådespelerska. Hon gick på Max Reinhardts teaterskola och fick ett antal mindre roller vid teatern. Under tiden som hon väntade på sin tur att gå upp på scen roade hon sig med att klippa siluettporträtt av skådespelarna. Dessa siluetter uppmärksammades av avant-garde filmaren Paul Wegener som lät henne göra så kallade textkort till hans Råttfångaren från Hameln 1918. Därefter fick Reiningers möjlighet att göra egna filmer i kortformat. Dessa var ofta baserade på klassiska sagor av HC Andersen (Tummelisa) och bröderna Grimm (Hans och Greta) men även på operor som Mozarts Papageno. Hon gjorde även drömsekvensen till Fritz Langs The Niebelungen och en skildring av den franska revolutionen i Jean Renoirs La Marseillaise. Hon gjorde två animerade långfilmer Prins Achmed äventyr och Doktor Dolittle och en spelfilm Die Jagd nach dem Glück. Det blev totalt över 70 filmer. Reinigers konst är tydligt inspirerade av indonesisk och kinesisk siluettkonst men hon är alltid den tydliga avsändaren av alla sina verk. Under sin karriär utvecklade hon en rad tekniker för hur hon skulle kunna överföra sina pappersfigurer till film. Se hastigheten när hon framställer sina extremt detaljrika siluetter i hemma hos-filmen jag länkat till här nedan. Det ligger ett enormt arbete bakom varje figur. För att siluetterna skulle kunna göra avancerade rörelser var de tvungna att bestå av upp till 50 delar sammanfogade av trådar. Sedan filmades sekvenserna med stop - motionteknik.

Prins Achmeds äventyr från 1926 är hennes första långfilm och kom alltså 11 år innan Disneys Snövit hade premiär. Den är alldeles, alldeles underbar. Det är faktiskt något av det vackraste jag sett på film. Någonsin. Det är en orgie i färger och varenda scen är en tavla och varje ruta så precist avvägd och välkomponerad att man hisnar. Att man med sax och papper skulle kunna åstadkomma något så sublimt är häpnadsväckande. För man skulle ju kunna tro att att endimensionella pappfigurer skulle bli långtråkiga att se på efter ett tag men tack vare siluetternas detaljrikedom och deras följsamma rörelsemönster försvinner man snabbt in i berättelsen.

Och berättelsen är ett actionspäckat äventyr, fritt baserat på flera sagor från Tusen och en Natt. Den är full av flygande hästar, jätteormar, prinsessor och onda trollkarlar. Men man gör nog bäst i att inte utvärdera filmen utifrån dess genusaspekt då den återberättar den klassiska sagan om den håglösa prinsessan som halva filmen sitter och väntar på att bli räddad från sin fångenskap hos den onda trollkarlen. Samtidigt skall det sägas att Alladin hade varit fullständigt chanslös utan Häxan som i mitt tycke är filmens verkliga stjärna och hjälte. Hon får inte till det med Alladin på slutet vilket ju naturligtvis är en besvikelse.

På 30 - talet flydde Lotte Reiniger från Tyskland till England, för att, som hon sa "because I didn't like this whole Hitler thing and because I had many Jewish friends whom I was no longer allowed to call friends"
Tyvärr kunde hon inte ta med sig sina original så de flesta av hennes filmer som visas är kopior av kopior som tyvärr förlorat mycket av sin detaljrikedom, särskilt i fonderna. Lotte Reininger fortsatte efter flytten till England att göra tv filmer och en del reklamfilmer för amerikansk tv och BBC.

På Youtube hittar du en massa filmer av Reiniger som bland annat Hans och Greta, Den magiska hästen, Papageno och Jack och bönstjälken. Tummelisa ligger här nedanför. Jag tycker dock att någon svensk distributör borde ge ut Prins Achmeds äventyr på DVD. Det är den verkligen värd. Om du vill veta mer om Lotte Reiniger så rekomenderar jag att du tittar på den här hemma- hos filmen som innehåller en liten snabbkurs i hennes siluettteknik

Saida siar framtiden

Idag summerar jag 2012 och siar framtiden i Nöjesguiden. De tog de bort en fråga/svar, så den får ni här:

Vem bestämmer sig för att skriva en självbiografi?
Lilla hjärtat. En ursinnig uppgörelse med mamma. En skandalbok i pekboksformat. Alla dumma. Lilla hjärtat ledsen - kommer tårar.

Recasting Filmhistory - Snabba Cash

Varje filmblogg med självaktning summerar det svenska filmåret 2012. De ser ut som om hela 7 av 45 filmer som fått stöd från SFI regisserats av kvinnor. En bedrift med tanke på att svenska kvinnor ändå utgör en liten majoritet av befolkningen. Men varför inte kvotera rollbesättningen då säger jag? För ibland måste man ta till drastiska åtgärder för att uppdatera ett otidsenligt kulturarv. Låt oss därför gå tillbaka till de avgörande ögonblicken i filmcastingens historia. Till det där tillfället när filmhistoriens mest ikoniska karaktärer rollbesattes. Och så tänker vi om. Välkomna till lite befriande filmisk retuschering.

Snabba Cash II
I rollen som "JW" ser vi Julia Caesar som en gång var en lovande Handelsstudent med för stor hunger efter "snabba cash". Nu betalar hon priset: fyra år på Norrtäljeanstalten. JW har en plan på hur hon ska vända sitt liv tillrätta när allt förändras då en ny livsfarlig fånge kommer till anstalten, en person från JW:s våldsamma förflutna: Mrado Slovovic, som här spelas av Sickan Carlsson. Därtill gör kokskungen Jorge comeback i Stockholm för en snabb kokainaffär. Jorge spelas av Hjördis Petterson. 

Snippan skymmer budskapet

På Dubbelpepp, www.dubbelpepp.se, har organisationen Kvinna till Kvinna bjudit in 10 kvinnor att skriva något som peppar dig när du behöver det som mest. En av dessa kvinnor är Anna Charlotta Gunnarson, känd som roligast och nu senast moderator på filmkonventet i Luleå där jag också talade. Hon har skrivit en text om mig och sig själv och om hur det kommer sig att vi inte riktigt hör vad kvinnor säger när de försöker säga något viktigt. Eller roligt. Snippan skymmer budskapet. Som tur är bjuder AnnaCharlotta på en tolkskola. Det kostar bara 10 kr att ta del av det – pengar som går direkt till organisationen Kvinna till Kvinna. Du fattar, du får lite pepp och bidrar till att utsatta kvinnor i världen får det bättre, på samma gång. Genialt.

Filmkonventet och vikten av att ta för sig

Förra veckan var jag inbjuden som avslutningsnummer, så kallad "hemlig gäst", på Filmkonventet i Luleå. Sedan 2009 har Filmpool Nord arrangerat detta evenemang och konventet tar upp branschens viktigaste frågor just nu såsom filmavtalet, filmåret, och jämställdhetsfrågan. På plats finns producenter, filmfinansiärer, regissörer, klippare, fotografer, politiker, SFI, näringslivet och filmstuderande. Konventet är vid det här laget en etablerad samlingspunkt för branschen med flera namnkunniga gäster närvarande. 

Förutom de diskussioner som pågick på scenen hade jag också möjlighet att, genom samtal i pauser och under kvällens middag och mingel, skapa mig en bättre uppfattning av hur snacket kring jämställdhet går bland deltagarna. Mitt uppdrag som hemlig gäst var sedan att sammanfatta 2 dagars diskussioner utifrån mitt perspektiv. Och för att låna ett uttryck från en av deltagarna, Björn Rosengren, "kasta in lite skit i brasan så det händer nåt". Jag vill här verkligen tacka Filmpool Nord och moderatorn Anna Charlotta Gunnarson för att de bjöd in mig. 

Förra årets "hemlige gäst" var nämligen författaren Stig Larsson (bara tanken!). Och han inledde sitt anförande med att säga att hela genusdebatten var humbug och senare att kvinnor inte kan regissera film. En del blev upprörda men det fanns också de i publiken som nickat instämmande. Jag var alltså inbjuden som Stikkans antites, ett slags bevis på att filmbranschen är beredd att lämna toffeldjursstadiet och gå in i en mer jämställd framtid. Eller?

Observera min bajsnödiga min

Svaret på frågan är väl nja. Det intressanta var dock att flera självmant tog upp frågan om jämställdhet med mig under konventdagarna, utan att veta vem jag var. Det var något man ville diskutera och lufta med andra. Hur svårt det var. Ja, rent av omöjligt. De uttryckte att de visserligen tänker på det här med jämställdhet vid bemanning, men att de tillslut ändå rekryterar en man. Som en producent uttryckte det "jag utgår från beprövade manliga regissörer, tänker att jag borde välja en kvinna, men väljer i slutändan ändå en man för projektet". De verkar alltså som om många är medvetna om att det är en fråga man inte kan ignorera men att det är något som är omöjligt att tillämpa i praktiken. 

Tack vare Filmpool Nord och moderatorn Anna Charlotta Gunnarssons försorg var representationen av kvinnor bland talarna på scen stor. Kompetenta och roliga kvinnor som alla är ess inom just sitt gebit. Symptomatiskt var dock att könsfördelningen fullständigt kantrade vid den programpunkt som berörde den reella makten i filmbranschen. Under debatten om filmavtalet var bara 1 av 9 representanter för avtalets parter kvinna.

Jag skulle inte gå så långt som att säga att jämställdhetsfrågan är ett dåligt samvete för branschen. Snarare ett samvete med en rejäl bekymmersrynka. I och med att det nya filmavtalet kräver en jämn fördelning mellan könen är det en ny giv. Få verkar dock ha utvecklat några strategier för hur de ska möta dessa nya ambitiösa mål. Jag upplever tyvärr också att många redan är urled på debatten om jämställdhet redan innan någon förändring skett. 

SFI drar ett jättelass när det kommer till de här frågorna och går i bräschen för en oundviklig förändring. Men det måste också sägas att även om många inte fattat galoppen så finns det ju självklart undantag och de bolag som sedan länge tillämpat detta perspektiv i sina rekryteringsprocesser. Sedan finns det de som försöker. 

För under den första konferensdagen presenterade WIFT och TV4 ett samarbete som går ut på att WIFT skall hjälpa TV4 att ta fram verktyg för att kanalen skall komma tillrätta med problemet. Ett oerhört lovvärt initiativ som kanske förtogs en aning av att Åsa Sjöberg, programdirektör på TV4, envisades med att påpeka att vi tjejer också måste "våga ta plats" och "ta för oss". Budskapet är alltså återigen att vi måste mötas halvvägs. 

Jag skulle så gärna vilja att någon på ett seriöst sätt redde ut vad "ta plats" egentligen betyder. Jag känner att vi är i akut behov av en manual för vad detta innebär. För jag utgår ifrån att det inte handlar om att gå upp 200 kilo? Vi behöver något slags 12 stegs program. Här några punkter, resten är under utveckling.

Punkt 1. Ljug om dina meriter. Men var blygsam. 
Punkt 2. Envisas med att hålla samtliga möten i bastun. Men behåll kläderna på. 
Punkt 3 Tala med mycket hög röst och anta ett bullrigt skratt. Men le samtidigt på ett pillimariskt och mystiskt sätt. 
Punkt 4. Var självsäker. Men utan att vara okvinnlig. 

Någon dag efter konventet kallade nämligen en manlig regissör mig för självgod och bajsnödig på Twitter. Jag tycker förstås att all kritik som innehåller referenser till fekalier är bra kritik men jag kan ändå tycka att det är svårt som tjej att veta vart gränsen mellan att ta för sig och veta hut egentligen går. Sedan är jag också väldigt dålig på att le sådär pillimariskt och samtidigt försöka framföra något viktigt. 

Det kändes lite som att bli slängd till lejonen. Men efteråt kom flera kvinnor fram till mig och sa tack. Och så har en representant för en viktig institution som delar ut pengar till filmprojekt kontaktat mig för att de verkligen vill göra något åt detta. Som hen uttryckte det "det verkar som hela systemet kräver en viss typ av sätt att bete sig för att man skall lyckas, få pengar, få gehör osv...". Just det! Alla vet ju att det är så här. Min kritik är systemkritik och kanske kommer min påstådda självgodhet från att jag i grunden vet att jag har rätt. Och här vill jag också bara tillägga att min ödmjukhet är den största i landet! 

Sedan vet alla också att man inte ska hålla på med jämställdhetsfrågor om man vill bli älskad. Då ska man ägna sig åt oförargliga tjejgrejer som långkok och avancerad cupcakedesign. 

Detta var iallfall vad jag sa i mitt anförande: 

Förra årets hemlige gäst, Stig Larsson, inledde sitt anförande med att deklarera att han tyckte att ”- Hela genusdebatten bara är humbug!” Kanske är det så att det faktum att jag står här, ett år senare, är ett bevis för filmbranschens evolution, att branschen äntligen är redo att lämna toffeldjursstadiet och gå in i en jämställd framtid. Men igår hörde vi också att det fanns de som nickade instämmande i publiken när Stikkan talade.

Och kanske har Stikkan i vis mån har rätt i att genusdebatten i just filmbranschen är humbug. För frågan jag ställer mig är om detta nyväckta intresse för att diskutera jämställdhet bara är koketteri eller om det verkligen är så att filmbranschen är beredd att kavla upp ärmarna och investera den tid och det arbete som krävs för att komma tillrätta med bristen på jämställdhet? Kommer de kulturpolitiska och de kommersiella målen någonsin att kunna mötas?

Mitt namn är Wanda Bendjelloul, jag är Stikkans antites. Jag är journalist, tv-producent, har drivit en kvalitetsbiograf i fem år och är ordförande i Biografcentralen, ett nätverk för kvalitetsfilmsbiografer. Men så driver jag också bloggen Feministisk filmfasta. Vilket är skälet till att jag är här idag.

40 dagar innan påsk i år inledde jag - enligt kristen tradition - min fasta. En slags filmisk detox som innebar att jag helt avstod från filmer gjorda av manliga regissörer. Och i takt med att gifterna lämnade kroppen frigjordes också en rad intressanta tankar om hur mansdominerad filmbranschen egentligen är.

Målet med filmfastan är att på ett humoristiskt sätt väcka liv i frågan, uppmana till medveten filmkonsumtion och skapa ett arkiv på nätet över filmer av kvinnliga regissörer. Vi är idag tack vare en kollektiv process uppe i 700 namn.

Direkt efter att initiativet uppmärksammats i media drog jag på mig allsköns genusrevisionister som ifrågasatte att bristen på jämställdhet i filmbranschen skulle vara ett problem. Kvinnor kanske inte vill göra film? Vad spelar det för roll vilket kön regissören har? Blir en film verkligen bättre bara för att en kvinna gör den? Och därefter kontaktades jag av killar som ville dra mig lite i flätan och inleda ett opåkallat läxförhör. Helst i essäform. Men ingen ifrågasatte själva grundtesen, den att filmutbudet är ojämlikt när det kommer till regissörer.

Genom fastan lärde jag mig ganska snart att utbudet, vare sig det gäller tv, bredband, dvd eller bio är betydligt sämre än vad jag tidigare hade trott. Tv är absolut sämst. I april månad var 1 av 28 filmer på SVT gjord av en kvinna. mars månad - samma sak. På bio var det lika illa. Den 26 mars var bara 5 av 46 filmer på SF s biografer regisserade av kvinnor.

Ett återkommande argument när man pratar om bristen på jämställdhet i filmbranschen är att man bara utgår ifrån filmernas kvalitet - som om kvalitet och jämställdhet skulle stå i motsatsförhållande till varandra. SVT:s långfilmsinköpare hävdade att de bara utgick ifrån just filmernas kvalitet. De har inte könsfördelning med i beräkningen vid inköp och tablåläggning. De hävdar till och med att det är deras uppgift att förmedla en sann bild av verkligheten. Som ju de facto är snedfördelad.

Det gjorde ju även Cannesfestivalen när de gick ut med att alla de 22 filmerna i tävlingssektionen var gjorda av män - hävdade att de bara utgått ifrån just filmernas kvalitet.

Följdfrågan måste ju då bli: Är kvalitet verkligen ett objektivt begrepp? Och vilka utgjorde egentligen den grupp som utsåg tävlingsfilmerna? Varför pratar ingen om kvaliteten på alla de dussinfilmer gjorda av män, som kablas ut 00.40 på våra betalkanaler? Jag slår vakt om kvinnors rätt att också få göra riktigt usel film. Att misslyckas och få en andra chans.

I år ser det ut som om 7 av de 45 svenska filmer som får stöd från SFI kommer att vara gjorda av kvinnliga regissörer. Ur jämställdhetsperspektiv verkar filmbranschen vara som en atlantångare – helt omöjlig att vända.

Jag har sedan jag lanserade bloggen bjudits in att prata i en massa olika sammanhang. Intresset för att diskutera detta i branschen är stort. Men ibland kan det kännas som att det görs en massa bara för att vi pratar om det. Varför går utvecklingen så långsamt? Det är faktiskt bara att bestämma sig och alltid bära med sig dessa perspektiv i rekryterings- och urvalsprocesser. Glädjande tyckte jag att det var att igår höra om TV4:s samarbete med WIFT för att hitta verktyg för att jobba med sina rekryteringsprocesser. Jag tycker ni alla skulle inspireras av detta och börja med att utvärdera er själva och er utgivning, det brukar vara ett ganska omskakande men nyttig erfarenhet.

För nästan hela mitt vuxna liv har jag arbetat med public service. Varje dag ställs vi inför frågan om könsfördelningen i de program vi producerar. Vi räknar alltid antalet medverkande utifrån flera mångfaldsaspekter varav kön är en. Det är bitvis ett hårt arbete men som alltid leder till insikten om hur våra oreflekterade val alltid är till majoritetssamhällets fördel. På minoriteternas bekostnad. Vad gör filmbranschen så unik att vissa känner att de kan välja bort at arbeta med de här frågorna?

Men det ser ju ändå inte helt mörkt ut. I det nya filmavtalet är målet en jämn fördelning mellan könen. Gott så, då är det som gäller. Jag har ju under dessa dagar lyssnat runt och budskapet verkar ha gått fram även om det knorras en del. Men för att underlätta processen vill jag bara vädja till mina journalistkollegor att sluta sticka upp mikrofonen under näsan på genusängsliga regissörer som Kjell Sundvall och Rafael Edholm och fråga dem vad de tycker om en kvotering av filmstödet. Deras åsikter är fullsändigt ointressanta i sammanhanget. Det är detta som gäller. Frågan är dessutom helt fel ställd. Om de överhuvudtaget skall tillfrågas borde vi istället fråga vilka fördelar de ser med en ojämnställd filmbransch. Vad vinner vi på att det ser ut som det gör?

Så till konferensen. Vad har vi talat om?

Ja, producenten Lena Rehnberg tog upp frågan om producenternas villkor och ekonomiska förutsättningar. Om relationen mellan fin och fulkultur. Arthouse och breda komedier. Något som också Charlotta Denward tog upp och som är en fråga som det skulle vara intressant att höra mer om vid tillfälle.

Filmavtalet diskuterades och kan summeras med att vi behöver mera pengar men att majoriteten av närvarande parter var grundnöjda med utgången. Kanske är målsättningarna i det nya filmavtalet för höga med tanke på de begränsade resurserna?

Frågan om när en film kommer att lanseras i flera fönster samtidigt besvarades med att det sker redan nästa år då Ömheten får premiär.

Det spekulerades i konsekvenserna vid en eventuell försäljning av SF bio. Ingen blev klokare efter det samtalet.

Två unga pristagande filmarbetare lärde oss att en drivkraft med att göra film är att kunna flytta hemifrån. Det lär dröja.

Charlotta Denward var på det hela taget nöjd med sin tid på SFI men även glad att få vara på ett bolag med stora muskler. Hon tog upp frågan om affärsmodellen. Vem  äger frågan? Och hur upphovshenen ska kunna leva på sitt konstnärskap. Och att filmproduktion inte är en lekstuga. Det var ju lite tråkigt att höra.

Åsa Roos och Ina Bäckströms pedagogiska genomgång av Datordrama måste jag säga var min personliga favoritpunkt på årets konvent och notera att de inte en enda gång nämnde brist på pengar.

Producenten Stina Gardell bjöd på en dokumentär framgångssaga. Äntligen! 

Sammanfattningsvis kan man säga: Mera pengar tack, varför pratar ingen om svensk barnfilm, kommer vi hem? och var är kulturministern?

Avslutningsvis vill jag bara säga att folk – konsumenterna - nu fråg ar mig, hur jag tycker att man skall förhålla sig till filmutbudet. Som den filmdietist jag är kan jag bara säga att det inte finns några genvägar. Som alltid handlar det om att undvika att frossa och försöka inta en så balanserad kost som möjligt. Om du till exempel ser D.W Griffiths 3 timmar långa Birth Of a Nation så kan du gott se en av Alice Guy-Blachés filmer. Som en slags filmhistorisk klimatkompensation. Kanske krävs det ändå att ni ser Äta Sova Dö av Gabriela Pichler trehundra gånger för att verkligen rensa systemet. Sedan är det bara att kavla upp de filmfeministiska ärmarna och börja gräva där du står. Tack för ordet .

Recasting Filmhistory - Avalon

Varje filmblogg med självaktning summerar nu det svenska filmåret 2012. De ser ut som om hela 7 av 45 filmer som fått stöd från SFI regisserats av kvinnor. En bedrift med tanke på att svenska kvinnor ändå utgör en liten majoritet av befolkningen. Men varför inte kvotera rollbesättningen då säger jag? För ibland måste man ta till drastiska åtgärder för att uppdatera ett otidsenligt kulturarv. Låt oss därför gå tillbaka till de avgörande ögonblicken i filmcastingens historia. Till det där tillfället när filmhistoriens mest ikoniska karaktärer skulle rollbesättas. Och så tänker vi om. Välkomna till lite befriande filmisk retuschering.

Avalon 
Scarlett Johansson i rollen som playboyen Janne i filmen Avalon av Axel Petersén. 

Recasting Filmhistory - Hamilton

För varje filmblogg med självaktning är det nu dags att summera det svenska filmåret 2012. De ser ut som om hela 7 av 45 filmer som fått stöd från SFI regisserats av kvinnor. En bedrift med tanke på att svenska kvinnor ändå utgör en liten majoritet av befolkningen. Men varför inte kvotera rollbesättningen då säger jag? För ibland måste man ta till drastiska åtgärder för att uppdatera ett otidsenligt kulturarv. Låt oss därför gå tillbaka till de avgörande ögonblicken i filmcastingens historia. Till det där tillfället när filmhistoriens mest ikoniska karaktärer skulle rollbesättas. Och så tänker vi om. Välkomna till lite befriande filmisk retuschering.

Hamilton
Ständigt sprudlande Alice "Superkroppen" Babs kliver naturligtvis in i rollen som agent Hamilton. Underrättelsetjänst, men med ett avväpnande leende. 

Vad var det nu vi sa?

I fredags deltog jag alltså i ett seminarium på Stockholms Filmfestival om kvinnliga förebilder på film tillsammans med SFI:s VD Anna Serner och regissörerna Lucy Mulloy (Una Noche) och Ry Russo-Young (Nobody Walks). Andrea Reuter höll i samtalet. Vi ombads alla att ta med våra respektive förebilder till samtalet. Ry hade valt Judy Garland från Vi mötas i St: Louis, Andrea Reuter Sigourney Weaver i rollen som Sergeant Ripley från Alien, Anna Serner hade valt Jennifer Lawrence som Katniss från The Hunger Games och jag valde tillsist efter visst övervägande Marie I&II från Tusenskönor.

Men när jag tillfrågades om jag ville vara med i panelen kunde jag först inte komma på en enda förebild. För vad är det egentligen? Någon man ser upp till, vill vara som? Finns det sådana? Eller var det kanske bara jag som blivit för gammal för förebilder? För många av de karaktärer som jag kom att tänka på var visserligen sammansatta och intressanta, men var de verkligen förebilder? Tveksamt.

Dessutom hann många dö innan filmen var slut. En blev rullstolsburen. En tog livet av sig i sin jakt på självförverkligande. Det känns ju inte så upplyftande eller stärkande. Och om man försöker inspireras av en sexuellt utlevande karaktär vet vi alla hur det går. Ja, precis - hon dör. Pepp? Eller så tänker man att den där karaktären i brynja skall kännas inspirerande för att halvvägs inse att man söker inspiration hos en lönnmördare. För det är ju ofta just actionhjältar som lyfts fram som kvinnliga förebilder, som te x Anne Parillaud i Nikita. Starka och handelskraftiga kvinnor som med granatkastare eller pilbåge i handen går vinnande ur striden. Men om man skulle vända på det. Hur troligt är det att någon på allvar skulle beskriva Rambo eller Rovdjuret som sina manliga förebilder? Nä knappast, och efter att funderat ytterligare på detta kom jag fram till att vi förmodligen inte alls är i behov av några förebilder, utan att det vi verkligen behöver är en mångfald av kvinnoskildringar på film.

Ry Russo-Young och jag inne i intensiv
diskussion om Tusenskönor och Adrienne Shelleys
 underskattade konstnärskap.

Varför jag ändå tillslut valde Marie I och II var för att de verkligen utmanar mig och den gängse bilden av hur kvinnor förväntas uppföra sig. För att det är vad jag verkligen behöver. Andra jag kom att tänka på var Emmi i Rädsla urholkar själen av Rainer Werner Fassbinder och Maud i Harold and Maud av Hal Ashby, Rasha i Gabriela Pichlers Äta Sova Dö och underbara Sibel i Fatih Akins Mot väggen. Utan tvivel livsbejakande vinnarskallar allihop. Men utan att vara  ouppnåliga. Istället är det själva deras mänskliga drag som gör dem inspirerande. Och precis som jag tidigare skrev är det också deras livshunger som gör dem sårbara och som gör att flera av dem dukar under.

Ry Russo Young, som valde Judy Garlands karaktär i Vi mötas i St: Louis, menade att vi inte alltid väljer våra förebilder. Som barn såg hon och hennes syster den här filmen om och om igen och spelade upp scener ur filmen för familjen. Och hur menlös Judy Garlands karaktär än är så väckte hennes trånande iallafall idén om att en kvinna kan vara en sexuell varelse.

Anna Serner menade att hon haft olika förebilder i olika skeenden av livet, beroende på behov. Allt från Susan Sarandon i Thelma&Louise till Katniss Everdeen i The Hunger Games. Även om hon ville understryka att det inte är i rollen som VD för SFI som hon upplever sig inspirerad av Katniss.

Någon i publiken påpekade att det saknades olika typer av kvinnliga utseenden på film och Lucy Mulloy efterfrågade fler spanskamerikanska kvinnoporträtt i Hollywoodfilm.

Anna Serner berättade om hur hon i dagarna varit på en konferens med samtliga europeiska filmhus och gett dem skrämselhicka genom att berätta om Filminstitutets jämställdhetsarbete och att i princip ingen av de församlade kände till Bechdeltestet.

Apropå skillnaderna mellan Norden och USA vad gäller diskussionen om jämställdhet så underströk både Russo -Young och Mulloy att diskussionen inom den sfär där de verkar - den amerikanska independentfilmen - inte går att jämföra med situationen i Hollywood och att det ytterst är storleken på produktion och finansiering som gör att färre kvinnliga regissörer finns representerade i Hollywood.

Apropå karaktären Bella i Twilight som eventuell förebild menade flera i panelen att hon var passiv i sitt förhållande till Edward och Mulloy tyckte att hon ytterst var en kommersiell produkt. Ry Russo Young, ville ändå trycka på mångfaldsaspekten, och menade att Bella kan ses som en motreaktion mot de krav som ställs på den moderna kvinnan. Att det finns en längtan hos en del kvinnor att slippa ta ansvar och att bara gå upp i en relation. Något som återigen inte skulle vara ett problem om det inte var för att det blir den dominerande kvinnobilden när det finns så få alternativ. Ry berättade också att hon som barn ofta fattade tycke för de "onda" karaktärerna som den onda häxan i Trollkarlen från OZ eftersom hon iallafall gjorde något.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag verkligen gillar kvinnliga karaktärer med riktiga repliker. Det tycker jag är vansinnigt inspirerande. Kvinnor som pratar alltså. Det påminner mig om hur det kan vara i verkligheten. Ännu bättre ifall de tillåts vara roliga, eller roligast. Ha de vassaste, mest dräpande replikerna. Som Bette Davis alltid har. Och precis som Ry säger, då hade vi kanske kunnat ha större överseende med menlösa filmkaraktärer som Bella och hennes passiva trånande efter Edward.

Helkväll med Marie I

Och så det obligatoriska doppet i fontänen!

Helkväll med Marie I

Sedan blev det drinkar på Berns.

Helkväll med Marie I

Först tog vi en vända på stan!

Samtal om kvinnliga förebilder på film

Här paneldeltagarna Ry Russo-Young, Lucy Mulloy och jag med Sthlms filmfestivals Git Scheynius från dagens seminarium!

Jag visar min om du visar mig din! På Stockholms Filmfestival alltså

Ry Russo-Young

Feministisk Filmfastas festivalturné fortsätter på Stockholms Filmfestival. Nu på fredag klockan 17.00 hålls ett seminarium med rubriken Divor och ikoner - Filmens förebilder, på Klarabiografen. Då kommer jag, Anna Serner (VD SFI) och den amerikanska regissören Ry Russo-Young prata om kvinnliga förebilder på film. Ry Russo-Young har regisserat tre långfilmer: Orphans 2007, You wont miss me 2009 och nu Nobody walks 2012. En film som också visas på festivalen och som skrivits tillsammans med Lena Dunham som ligger bakom tv-serien Girls och långfilmen Tiny Furniture. Hon har även regisserat kortfilmen Marion 2005 och skrivit manus, klippt och producerat film.

Till detta seminarium har vi tagit med oss varsin karaktär som inspirerat eller utmanat oss. Som publik uppmanas du också att ta med dig din filmiska förebild. Visa mig din så visar jag dig min!

Här kan man läsa mer om Ry Russo-Young
Här kan man köpa sina biljetter.

Wanda såklart!

Stockholms filmfestival hör bön!

I förra veckan skrev jag om den chilenska filmen Young and Wild av Marilay Rivas med förhoppning om visning i Sverige. Gud hör bön och filmen visas nu tre gånger under festivalen, den 14, 16, 18 nov. Dessutom arrangeras Ursula Meier, Lucy Mulloy och Sophie Fiennes. Kanske lite blasfemiskt med tanke på filmens tema. Ett litet Halleluja är på sin plats. Amen. 

Nu Tysklands bleka moder av Helma Sanders-Brahms

Cinemateket okt/nov

Jag är bara tvungen att återkomma till Cinematekets ambitiösa program i Stockholm. För under perioden okt - dec visas här ännu fler filmer av kvinnliga regissörer varav vissa kan svåra att få tag på någon annanstans. Enstaka och oundgängliga titlar som Tyskland bleka moder och Wanda och viktiga nordiska filmskapare som Susanne Osten och Pirjo Honkasalo.

27 okt kl.16.00 + 29 nov kl. 18.00 Tyskland bleka moder av Helma Sanders-Brahms
6 nov kl.18.00 Wanda av Barbara Loden
7 nov kl. 18.00 Marie Antoinette av Sofia Coppola
15 nov kl. 18.00 Under the skin av Carine Adler
17 nov kl. 16.00 Seppan av Agneta Fagerström Olsson
18 nov kl.16.00 Atman av Pirjo Honkasalo
18 nov kl. 18.00 Mamma av Susanne Osten
21 nov kl. 18.00 Skyddsängeln av Susanne Osten

Tyskland bleka moder från 1980

Jag har tidigare skrivit om Cinematekets program i Malmö och Göteborg här.

Young and Wild ( Joven y Alocada ) av Marialy Rivas

Idag inleds queerfestivalen LGBT Film Festival i St Petersburg. Och i just St Petersburg infördes i februari en lag med syfte att stoppa "homosexuell propaganda riktad till minderåriga". En lag som organisationer som arbetar för homosexuellas rättigheter är rädda skall användas som en förevändning för att trakassera dem. Festivalen öppnar med en visning av en helt ny chilensk film av Marialy Rivas - Joven y Alocada. Hon har tidigare gjort långfilmen Smog (2000) och kortfilmen Blokes (2010). Nu hoppas vi naturligtvis att allt går lugnt till på festivalen och helt enligt planerna. Och så hoppas vi att Joven y Alocada kommer upp på svenska biografer förstås.

Här kan du läsa mer om de nya ryska diskrimineringslagarna.

Recasting Filmhistory - 12 Edsvurna män

Ibland måste man ta till drastiska åtgärder för att uppdatera ett otidsenligt kulturarv. Dåtidens rasism, sexism och brist på jämställdhet kan vara svårsmält för dagens läsare/tittare. Låt oss därför gå tillbaka till de avgörande ögonblicken i filmcastingens historia. Till de där tillfället när filmhistoriens mest ikoniska roller skulle besättas. Och så tänker vi om. Välkomna till lite befriande filmhistorisk retuschering.

Denna vecka inverterar vi denna dystopiska IKEA-värld utan kvinnor och låter en av filmhistoriens bästa skådespelare, Bette Davis, axla samtliga roller i klassikern 12 Edsvurna män av Sidney Lumiet (1957). 

Äntligen!

Nu Prins Achmeds äventyr av Lotte Reiniger

Nu är det dags för Prins Achmeds äventyr av den tysk/brittiska animationspionjären Lotte Reiniger.

Nya namn på listan! Ireland`s Finest - Rebecca Daly & Carmel Winters

Tack vare tips från läsaren Carolina Gustafsson finns det nu två nya irländska regissörer på listan, Rebecca Daly och Carmel Winters, båda långfilmsdebutanter.

Rebecca Daly 

Rebecca Daly har tidigare gjort två kortfilmer: Hum och Joyriders. Hennes debut, The Other Side of Sleep, visades i Cannes 2011. Här kan du läsa mer om Daly.

Carmel Winters

Carmel Winters har tidigare gjort kortfilmen Limbo och hennes debut Snap har av vissa kallats den bästa irländska filmen någonsin! Mer om filmen och Winters kan du läsa här.

Kors i taket!

Ikväll visar SVT två danska filmer av kvinnliga regissörer. Kampsportsdramat Fighter av Natasha Arty  kl 23.35 och Love Addict av Pernille Rose Gronkjaer kl 22.30. Båda i kanal 1. 

Sexfixerad filmfastare rekommenderar

Ni som är kvar på filmfestivalen i Umeå får inte missa kvällens visning av Drew Barrymores underbara Whip it kl. 18.00 i Studion. Såhär i efterhand så inser jag att jag måste sagt ordet sex ett 50-tal gånger under samtalet igår. Som filmfeminist blir man lätt enkelspårig men jag måste ändå få tillägga att Whip it, förutom att det är en så fantastisk film, innehåller något så unikt som en av helt oproblematisk sexdebut! Så ta med era tonåringar på denna feministiskt kravmärkta film ikväll!

Och här kan man läsa om Feministisk Filmfasta

Idag är det en artikel om Feministisk Filmfasta i Västerbottenkuriren!

Move Umeå

Nu inleds Feministisk Filmfastas officiella festivalturne. Först ut: Move Umeå. Med bästa Anna Charlotta Gunnarsson.

Fredagsgnuss med Zetterling!

Hur toppar man torsdagens dansande bananer på festivalen Flimmer i Norrköping? Jo, med den  vansinnigt groovy slutscenen från Mai Zetterlings Flickorna från 1968. Det är en av de filmer jag visar på Move filmfestival i Umeå imorgon.

Den filmiska damstafetten - femte sträckan!

Den filmiska damstafetten är ett sportigt sätt att uppdatera sina kunskaper kring svenska kvinnliga filmare. Här tipsar de om filmer som berört eller upprört dem av andra filmare. Nu är det dags för ytterligare en växling. Vi skickar stafettpinnen vidare. Ta emot! 

Så här sa dokumentärfilmaren Sara Broos förra veckan: 

- Jag skickar vidare till Gunvor Nelson som är en av mina främsta konstnärliga förebilder. När jag såg hennes film My name is Oona blev jag så drabbad att jag bestämde mig för att jag också ville göra film. Det var så befriande att se hur hon arbetar med ljud, klippning, rytmen, det visuella och hur hon ofta utgår från den värld som finns nära inpå. Hennes eget liv. Hur hennes filmer är starkt personliga och allmängiltiga. Gunvor, jag är nyfiken på att höra mer om din ingång till filmen, hur du började och varför just film blev din uttrycksform?

Gunvor Nelson

Gunvor Nelson 
- Hej Sara! Jag blev verkligen glad att My Name is Oona gett dig ett språng mot att göra egna filmer. Din dokumentär För dig naken beundrar jag mycket. Som svar på din fråga så såg jag i början av 60-talet avantgardistiska verk av Bruce Baillie, Stan Brakhage och andra. Det var filmer som visade mig att en konstnär kunde uttrycka sig genom film, utan att behöva ha stöd av ett helt Hollywood-team. Det kändes mycket befriande. Det blev ett spännande äventyr att genom filmen upptäcka, inte bara en bild i taget, ett flöde av bilder i ett tidsförlopp med koreografi och ljud som byggmaterial. De första två filmerna gjorde jag tillsammans med Dorothy Wiley, min granne i Muir Beach Kalifornien. Vi behövde varandra för att ha roligt och våga. 

Och med det lämnar Gunvor Nelson över stafettpinnen till en konstnärskollega: 

- Första gången jag såg videon Reservoir (2005) av Lisskulla Moltke-Hoff på en mindre skärm tyckte jag inte särskilt mycket om den. De starkt manipulerade, skrikiga färgerna och den upp-och-ner-vända abstrakta bilden verkade billig och var långt ifrån mina egna filmer och min estetik. Men när jag såg om den på en stor duk blev filmen en helt ny resa. En flykt ut i rymden till en annan värld och jag blev fullt upptagen av färden in i denna underliga terräng. Jag skulle själv inte kunnat göra Reservoir och är därför tacksam att Lisskulla har gjort den. 

- Hej LissKulla, jag vet att du vistas mycket i Berlin. När kommer du till Stockholm och kan du då visa mig vad du håller på med? 

Här kan du läsa mer om Lisskulla Moltke-Hoff. Här kan du köpa hennes filmer.