En sak till...

En sak till innan jag drar på mig baskern. Göteborg Filmfestivals Marit Kapla Bechdeltestade filmerna hon såg i Cannes. Här är vad hon kom fram till:

http://www.giff.se/se/bransch/artikel/chash/74d1ffdab7bdc7ff9cb669283faa3d8a/post/the-bechdel-blues-963.html

Semester

Nu tar jag en veckas semester i La Belle France och där tror man fortfarande att det här med internet bara är en fluga. Så vi ses på bloggen igen om en liten vecka!

#prataomdet - Thomas Vinterberg

Ni vet den där regeln om att alla barn förr eller senare gör revolt mot sina föräldrar. Den profetian slog in i veckan när Thomas Vinterberg gästade Cannes. Med anledning av debatten om den obefintliga kvinnorepresentationen på festivalen, ondgjorde han sig över svenskarnas besatthet av jämställdhet. "- Vi är faktiskt i Frankrike nu!"

Jag sänder idag en tanke till Vinterbergs stackars danska hippieföräldrar. För det verkar som om alla de där åren av kollektivboende i Christiania med solidaritet och systerskap som ledord var helt bortkastade. För fria tyglar helt enkelt. Det hade såhär i efterhand kanske varit bättre att uppfostra gossen i en striktare anda. Kadettskola, Vitmaktkollo eller i en avskild klostermiljö. Ni vet trumpetväckning, marathonbäddning, kamratuppfostran och vaktornsövervakning. Det hade gett välbehövlig tid för reflektion och kunskapsinhämtning. Därtill hade revolten blivit gynnsammare för världsfreden och det globala jämställdhetsarbetet. Och då hade ni också sluppit sitta med den där enorma dumstruten idag.

Uttalandet fick hur som helt hela den svenska, mer testosteronstinna, delen av bloggosfären att förvandlas till en hejarklack som mangrant reste sig för att göra vågen och bröla: Där satt den!!!
Men då vill jag bara säga: Vem har någonsin vänt sig till Danmark för någon slags feministisk rådgivning? Ett land där morgonbaconet fortfarande serveras med Ekstrabladets sportiga "sidan9flicka"?

The Unpolished av Pia Marais

I tisdags släppte Unicef sin rapport om barnfattigdom. I en jämförelse mellan 35 rika länder om hur djupt barn tillåts falla under fattigdomsgränsen, kom Sverige på 22:a plats. The Unpolished är en film som illustrerar de här barnens situation. Stevie är 14 år och sina föräldrars självutnämnda förmyndare. Och här talar vi inte om någon överspänd tonårings obligatoriska ögonhimlande. Det finns fog för oro. Stevies föräldrar lever för dagen. De knarkar, slåss och super medan Stevie drömmer om ett strukturerat liv med livsuppehållande rutiner som helgmiddagar, lördagsgodis och läxor. Lite ordning och reda. För det är ett hårt arbete att både ta hand om sig själv och samtidigt fostra sina föräldrar. Så hårt att man ibland tvingas gå skilda vägar för att överleva.

Stevie (enastående Céci Chuh) återvänder till Tyskland med sin mamma Lily (Pascale Schiller) efter en lång vistelse utomlands. Där återförenas de med pappa Axel (Birol Ünel) som just kommit ut ur fängelset efter att ha suttit inne för langning. De slår sig ned i ett hus mamman ärvt efter sin bortgångne far. Stevie försöker nu skapa sig ett liv med nya vänner och skola på orten samtidigt som föräldrarnas missbruk eskalerar. Tillvaron blir allt suddigare i kanterna.

The Unpolished handlar om en barndom i fritt fall. En tillvaro på marginalen utan normer och rutiner. Som ett evigt sommarlov med glassbilsmiddagar, nakenbad och pyjamaspartyn. Bara det att här är det de vuxna som tagit sommarlov från allt ansvar. Inte en dag avlöper utan en upprivande otrohetshistoria, en drogorgie eller att en hemmafest urartar. Ständigt med Stevie som samvetsvittne. Vid ett tillfälle säger till och med Axel: - Vår dotter är orolig för att vi är loosers.

Och så rätt han har. Stevie har redan insett att de är helt odugliga, de kan ju knappt ta hand om sig själva. Så fort Stevie är på väg att få rätsida på sitt liv är föräldrarna där och stjälper. När de försöker få lönelöfte på banken spetsar Axel öppet téet med sprit, i mötet med de nya kompisarna på stranden badar föräldrarna nakna och i mötet med rektorn på nya skolan har mamma Lily en fjorddjup urringning.

Stevie tar därför varje tillfälle i akt att söka sig bort från sitt kaotiska hemmaliv. Som en slagruta dras hon till allt som signalerar borgerlighet. I varje villakvarter, bakom varje staket ligger hennes Eldorado. En plats där middagen serveras klockan fem och det varje dag obönhörligen blir läggdags. Stevie längtar så innerligt efter ett normalt liv att hon utvecklar en avancerad parallell verklighetsbeskrivning där hon är diplomatdotter med sina föräldrar på betryggande avstånd i Brasilien. En skör lögn som gång på gång avslöjas på det mest brutala sätt.

The Unpolished får mig att tänka på Barbro Lindgrens böcker. För när jag läser Loranga, Masarin och Dartanjang för min dotter känner jag en alltid en viss oro. Visst skrattar vi, ibland så att vi kiknar. Men under den lättsamma ytan lurar det, som med all stor litteratur, ett mörker. För pappa Lorangas egoism och nyckfullhet är lika komisk som den är skrämmande. Och som läsare undrar man vad Masarins ensidiga kanelbullsdiet, skolfrånvaro och brist på rutiner kommer att få för konsekvenser för honom som vuxen. Särskilt denna vår full av uppgörelselitteratur a lá Felicia Feldt och Johanna Ekström blir man ju onekligen nyfiken på hur Stevie, eller Masarin för den delen, skulle beskriva sin uppväxt om de själva fick möjlighet att formulera den.

Vi brukar ju skämta om såkallade i - landsproblem. Som att sockor försvinner i tvättmaskinen. Men det är bara en komisk avledningsmanöver för att slippa prata om de verkliga problemen i vår del av världen. Som att alla inte omfattas av våra trygghetssystem och att vissa faller igenom. Detta är en film tillägnad alla de barn vars kylskåp gapar tomma, som har hål i skorna, tovor i håret och som inte har råd att följa med på skolutflykten. För att pappa inte har råd, för att mamma är full eller bara för att ingen kom ihåg att fylla kylskåpet.

Unicefs rapport:  http://unicef.se/nyheter/stort-fattigdomsgap-for-barn-i-sverige

Källa: Köpfilm

Feministisk filmkanon

Sadie är ett fantastiskt amerikanskt magasin med målet att vara en motpol till alla ungdomstidningar med fokus på smink och mode. För er som går på en mer sammansatt filmfeministisk diet så skulle jag vilja rekommendera Sara Freemans oundgängliga feministiska filmkanon. Här listar hon 1900-talets viktigaste filmer, en för varje 10-tal och sedan ett antal alternativ.

http://sadiemagazine.com/index.php?option=com_content&task=view&id=459&Itemid=358

Nu finns alla gubbvitsar samlade!

1. - Hur ser man att någon varit på Cannes Filmfestival?
    - De har glömt att dra upp gylfen

2. - Alla fick åka till Cannes utom Marianne för hon var inte man

3.- Hur ser man skillnad på kvinnors och mäns filmer?
   - På man-uset

4. - Vad ingår i hotellfrukosten på Carlton i Cannes?
    - Gubbröra och Te ost o rån

5. - Vad kännetecknar en förkylning som man drar på sig i Cannes?
   - Gubbslem


6. - Vad är det som går och går men aldrig kommer ikapp med tiden?
    - Klockcannes

7. - Det finns många kvinnor som gör film
    - Det Cannes man inte tro

8. - Hen vann i Cannes?
    - Han-eke
    - Vad är kännetecknar hans konstnärskap?
    - Man-éret

Gubbskämt om Cannes 8 - Final!

- Hen vann i Cannes?
- Han-eke
- Vad är kännetecknar hans konstnärskap?
- Man-éret

#prataomdet - Cellulitpolisen

Hör du larmet från sirenen? Dra på dig byxorna, kavla ner ärmarna och styrsla polon för cellulitpolisen patrullerar och ingen går säker.

Det finns som bekant grader i helvetet och i den lägsta kretsen hittar du utan tvivel cellulitprofitörerna. Likt talibanernas sedlighetspolis vaktar de filmstjärnornas varje höftrörelse för att hitta minsta lilla avvikelse. Sedan utbrister de med falsk inställsamhet "Titta! Kändisarna är precis som vi. De har också celluliter. Kolla vad äckligt! Men vänta, har du svårt att se? Då zoomar vi in lite. Ser du nu då? Om de har gropar i låret så behöver ju inte du ha komplex för att du har det. Vi publicerar bara de här bilderna för att du ska må bättre. Schysst va?

Under särskild hård bevakning står skådespelerskan Micha Barton. Här är drivkraften främst omtanken om hennes karriär. Det är viktigt att inte släppa taget om sitt utseende, särskilt inte i unga år. Ett begynnande månlandskap i låret vid 20  kan inte båda gott för en karriär i Hollywood efter 50.

Cellulitpolisen bekämpar inte bara gropar i låret utan är organiserad så att det finns flera enheter under dem inriktade på andra straffbara defekter såsom acne, övervikt och bristningar. Sedan finns det en ny enhet bestående av kårens yngsta förmågor. Deras uppdrag går under kodnamnet "operationkändisarutansmink". De är nytänkare, finns på Facebook och twitter och har till och med lanserat en webbsida för allmänheten med så kallade mugshots på kändisar utan mascara. Ett oerhört viktigt uppdrag i samhällets tjänst.

Gubbskämt om Cannes 7

- Det finns många kvinnor som gör film
- Det Cannes man inte tro

Rewrites

Jag vill av påkommen anledning bara säga att etablerade medier absolut får inspireras av mina texter om de tydligt redovisar och refererar till mig och bloggen. Men om ni verkligen gillar det jag skriver så är ni varmt välkomna att anlita mig för ett gammalt hederligt frilansarvode. Jag finns på wandabendjelloul@hotmail.com.

Gubbskämt om Cannes - 6

- Vad är det som går och går men aldrig kommer ikapp med tiden?
- Klockcannes

Kaplas Bechdelweets

Glöm inte att följa Göteborg Filmfestivals bas Marit Kaplas konsumentupplysande och lakoniska Bechdeltweets från Cannes. Här ett exempel från idag: 


"Sweet Villegas is very close to not passing Bechdeltest. But then one mother says to the other that she'll fix the coffee."

Gummiorienterat filmintresse

Dagens kanske mest fantasieggande mening hittar jag i listan över sökord
som får folk att hitta till bloggen:

Filmer med gummihandskar

Människan är verkligen en komplex varelse.

Gubbskämt om Cannes 5

- Vad kännetecknar en förkylning som man drar på sig i Cannes?
- Gubbslem

Gubbskämt om Cannes - 4

- Vad ingår i hotellfrukosten på Carlton i Cannes?
- Gubbröra och Te ost o rån

2 dagar i N.Y av Julie Delpy

Har de verkligen inga nya idéer i Hollywood? Hur kan det finnas plats för ytterligare en komedi om en medelålders frånskild fransyska med förlossningsinkontinens, bristande impulskontroll och en själ som förvaras i en liten sammetspåse i Vincent Gallos skrev. Jo, men visst gör det det! Och min prognos är att kvoten av egensinniga och humoristiska kvinnoporträtt är långt ifrån mättad.

2 dagar i N.Y är en fristående fortsättning på Delpys 2 dagar i Paris från 2007. Och sedan vi träffade konstnären Marion (Julie Delpy) sist har hon hunnit lämna sin dåvarande kille Jack, få barn, träffa Mingus (Chris Rock) och bosätta sig med honom i N.Y. Nu är Marions bullriga franska familj bestående av pappa, syster och systerns pojkvän på besök med obligatoriska missförstånd och kulturkrockar som följd. Resultatet är en charmig romcom och en komplex kärleksförklaring till hela stora tjocka släkten. Och som sådan är den väldigt trevlig underhållning och har flera roliga scener med kvick dialog. Därtill är Julie Delpy charmerande i rollen som Marion och den vanligtvis så högljudde Chris Rock lyser tack och lov med sin frånvaro.

Det verkar som om den amerikanska publiken tycker att just det här med kulturkrockar är något av det absolut roligaste man kan se på bio. Och mycket är verkligen roligt medan annat faller under rubriken banala iakttagelser i stil med att "fransmän låter som de grälar när de talar med varandra". Roligast blir det när fransk kroppslig och språklig libertinism ställs mot amerikansk prydhet. Amerikanerna är artiga och konverserar sina franska gäster. Fransmännen i sin tur, snackar skit om folk på franska och är omsorgsfullt grova i munnen. Amerikanerna är hypersensitiva mot minsta lilla yta exponerad hud. De franska kvinnorna flashar obekymrat bröstvårtorna på gymmet. Och för den som har befunnit sig i en situationen där hen inte behärskat språket och varit utelämnad åt sporadisk översättning av nödbedd tolk så bjuder filmen på stor igenkänning.Och apropå förra veckans inlägg om glasögonormar så bjuder 2 dagar i N.Y på hela två stycken i form av kärleksparet Marion och Mingus. Till och med en glasögonrelaterad oralsexscen. Men annars når 2 dagar i N.Y tyvärr inte riktigt upp till 2 dagar i Paris nivå. Den senare var fantastiskt rolig och betydligt tajtare. Det känns också som att vi redan i första filmen skrattade åt kontrasten mellan dessa sextokiga fransmän och pryda jänkare. Och att vi kanske skrattade lite högre den gången. 

Men så finns det scener i den här filmen, riktiga pärlor, som gör den unik och sevärd. Det är till exempel när Mingus i en voiceover berättar om hur han och Marion träffades. Han berättar att de var arbetskamrater och när Marion separerade från Jack blev de förtrogna. Så pass att Marion tillåter sig att på ett mycket detaljerat sätt berätta om sin förlossningsinkontinens, de tröstlösa knipövningarna och hur hon inte kan hålla tätt när hon skrattar eller nyser. Och sedan blir de ihop. En av filmhistoriens mänskligaste skildringar på inledningen av en kärleksaffär.  Och den här scenen påminner mig om en helt annan film. Minns ni När Harry mötte Sally? Den där bevingade scenen när Meg Ryan simulerar en orgasm för Billy Cristal på ett cafe. Den skrevs av manusförfattaren Nora Ephron. Manuset till 2 dagar i N.Y är skrivet av Julie Delpy och Alexia Landeau (som också spelar Delpys syster Rose). Vad dessa scener har gemensamt, förutom att de är väldigt roliga, är att de är lysande exempel på att kvinnors närvaro i filmbranschen gör skillnad. Att de möjliggör skildringar av kvinnors orgasm, foglossning och framfall vid sidan av framställningar av skyttegravsleda, handtrallor och förtrogna bastusamtal. 

Ni som följt bloggen har kanske märkt att jag är svag för Julie Delpy. Men det måste man vara. Hon har på ett enastående sätt tagit kontroll över sin egen karriär. När jag växte upp var hon bara ytterligare ett franskt filmkuttersmycke. Så den resa hon gjort, från att ha varit utlämnad åt dessa menlösa filmroller, till att idag regissera, skriva manus, musik och själv spela huvudrollen i sina egna filmer är beundransvärd.Ja, och hur var det egentligen med Vincent Gallos skrev? Nej, men det vore ju dumt av mig att avslöja. Se filmen istället.

Källa: Biopremiär 28 sept

Glasögonormarnas Hall of Fame - Tilda Swinton

Gubbskämt om Cannes 3

- Hur ser man skillnad på kvinnors och mäns filmer?
- På man-uset

Gubbskämt om Cannes 2

- Alla fick åka till Cannes utom Marianne för hon var inte man

Gubbskämt om Cannes

Inspirerad av radioprogrammet Kinos Lisa  Bergströms senaste tweet från Cannes: 

"Nej, det blev ingen bojkott av Cannes i år av mig...men en massa gubbskämt som jag gömt under västen. Moahaha #Cannes2012"

 Kommer här lite eldunderstöd:

- Hur ser man att någon varit på Cannes Filmfestival?
- De har glömt att dra upp gylfen

La Barbes upprop - en man är en man

Här kan ni läsa feministgruppen Le Barbs upprop mot mansfestivalen i Cannes:

http://labarbeacannes.blogspot.fr/#!/2012/05/loading_09.html

SFI gör som på kontineten

SFI meddelade igår vilka långfilmer som får produktionsstöd i april. Det blev 5 filmer av 5 manliga regissörer. Detta visar att SFI är en trendkänslig institution med fingret i luften. För just i vår är det män som gäller. Filmfestivalen i Cannes satte trenden med 22 män och 0 kvinnor i tävlan och nu följer andra trendiga filminstitutioner efter. Så för att undvika att vara sådär förutsägbart nordiskt politiskt korrekt  och utses till töntarna på det stundande killkalaset på Rivieran drar SFI på sig säsongens grällaste modeplagg och gör som man gör på kontinenten. Men glöm bara inte att dra upp gylfen innan ni kommer hem. I Sverige är det här med killkalas fortfarande lite skämmigt.

Glasögonormarnas Hall of Fame - Rut Flogfält

Viveka Sehldal i Änglagård

Ikväll, bio med Julpan

Ikväll visar den Franska Filmfestivalen i Stockholm 2 dagar i New York av Julie Delpy. Äntligen! Jag är kvinnan i kön med Frihetsgudinneskumgummitiara, Sex in the citytisha,  lökbagelsarmband, boombox på axeln och en 2 litersdunk med cola på ryggen. Just so you know

Glasögonormarnas Hall of Fame - Diane Keaton

Glasögonormarnas Hall of fame - Marilyn Monroe

Glasögonormarnas Hall of Fame - Charlotte Rampling

Glasögonormarnas Hall of Fame - Professor Trelowne

Emma Thompson i Harry Potter

HD uppmärksammar min granskning av SVTs långfilmsutbud

http://hd.se/noje/2012/05/10/ond-brad-dod-och-schack/

Rockyklippet i sin helhet!

Glasögonormarnas Hall of Fame - Hester Wallace

Kate Winslet i Enigma

Glasögonormarnas Hall of Fame - Olive Hoover

Abigail Breslin i Little Miss Sunshine

Glasögonormarnas Hall of Fame - Dawn Wiener

Heather Matarazzo i Welcome to the Dollhouse

Glasögonormarnas Hall of Fame - Enid

Thora Birch Ghostworld

Glasögonormarnas Hall of Fame - Sophia Loren

Glasögonormarnas Hall of Fame - Tina Fey

Polarpågar

Är så glad att detta är en feministisk filmfasta och inte en feministisk musikfasta för då hade jag haft det hektiskt nu.

Amerikansk indieansommar

Sommarrepertoaren borgar för fläskiga uppföljare med namnkunniga superhjältar. Men även i USA finns det en liten fåra filmer som dukas upp för de lite mer kräsna och kanske något äldre biobesökarna. Nu släpps infon om den amerikanska biosommaren och det är roligt att se att det kommer två nya filmer av kvinnliga filmskapare att hålla utkik efter. Om vi har tur hittar filmerna till svenska biografer någon gång under detta eller nästa år. 

Seeking A Friend For The End Of The World är en komedi av debutanten Lorene Scafaria med Steve Carell och Keira Knightley i huvudrollerna. 

Men det är framförallt roligt att indiestjärnan, skådespelerskan och regissören, Sarah Polley är tillbaka med en sin andra film - Take This Waltz. Polleys debutfilm Away From Her från 2006 om en demensjuk kvinna, spelad av Julie Christie, var tyvärr en stor besvikelse. Därför är det väldigt roligt att nu läsa de positiva recensionerna av detta relationsdrama med Michelle Williams i en av huvudrollerna.
Kommer på svenska biografer 13/7.


Recension: 
http://blogs.indiewire.com/theplaylist/tribeca-review-sarah-polleys-take-this-waltz-has-insights-and-edges-sharp-enough-to-stab-20120423