Har de verkligen inga nya idéer i Hollywood? Hur kan det finnas plats för ytterligare en komedi
om en medelålders frånskild fransyska med förlossningsinkontinens, bristande
impulskontroll och en själ som förvaras i en liten sammetspåse i
Vincent Gallos skrev. Jo, men visst gör det det! Och min prognos är att
kvoten av egensinniga och humoristiska kvinnoporträtt är långt ifrån mättad.
2 dagar i N.Y är en fristående fortsättning på Delpys 2 dagar i Paris från 2007. Och sedan vi träffade konstnären Marion (Julie Delpy) sist har hon hunnit lämna sin dåvarande kille Jack, få barn, träffa Mingus (Chris Rock) och bosätta sig med honom i N.Y. Nu är Marions bullriga franska familj bestående av pappa, syster och systerns pojkvän på besök med obligatoriska missförstånd och kulturkrockar som följd. Resultatet är en charmig romcom och en komplex kärleksförklaring till hela stora tjocka släkten. Och som sådan är den väldigt trevlig underhållning och har flera roliga scener med kvick dialog. Därtill är Julie Delpy charmerande i rollen som Marion och den vanligtvis så högljudde Chris Rock lyser tack och lov med sin frånvaro.
Det verkar som om den amerikanska publiken tycker att just det här med
kulturkrockar är något av det absolut roligaste man kan se på bio. Och mycket är verkligen roligt medan annat faller under rubriken banala iakttagelser i stil med att "fransmän låter som de grälar när de talar med varandra". Roligast blir det när fransk kroppslig och språklig libertinism ställs mot amerikansk
prydhet. Amerikanerna är artiga och konverserar sina franska gäster.
Fransmännen i sin tur, snackar skit om folk på franska och är omsorgsfullt grova i
munnen. Amerikanerna är hypersensitiva mot minsta lilla yta exponerad hud.
De franska kvinnorna flashar obekymrat bröstvårtorna på gymmet. Och för den som har befunnit
sig i en situationen där hen inte behärskat språket och varit utelämnad åt sporadisk
översättning av nödbedd tolk så bjuder filmen på stor igenkänning.Och
apropå förra veckans inlägg om glasögonormar så bjuder 2 dagar i N.Y på hela
två stycken i form av kärleksparet Marion och Mingus. Till och med en glasögonrelaterad oralsexscen. Men annars når 2 dagar i N.Y tyvärr inte riktigt upp till 2 dagar i Paris nivå. Den senare var fantastiskt rolig och betydligt tajtare. Det känns också som att vi redan i första filmen skrattade åt kontrasten mellan dessa
sextokiga fransmän och pryda jänkare. Och att vi kanske skrattade lite högre den gången.
Men så finns det scener i den här filmen, riktiga pärlor, som gör den unik och sevärd. Det är till exempel när Mingus i en voiceover berättar om hur han och Marion träffades. Han berättar att de var arbetskamrater och när Marion separerade från Jack blev de förtrogna. Så pass att Marion tillåter sig att på ett mycket detaljerat sätt berätta om sin förlossningsinkontinens, de tröstlösa knipövningarna och hur hon inte kan hålla tätt när hon skrattar eller nyser. Och sedan blir de ihop. En av filmhistoriens mänskligaste skildringar på inledningen av en kärleksaffär. Och den här scenen påminner mig om en helt annan film. Minns ni När Harry mötte Sally? Den där bevingade scenen när Meg Ryan simulerar en orgasm för Billy Cristal på ett cafe. Den skrevs av manusförfattaren Nora Ephron. Manuset till 2 dagar i N.Y är skrivet av Julie Delpy och Alexia Landeau (som också spelar Delpys syster Rose). Vad dessa scener har gemensamt, förutom att de är väldigt roliga, är att de är lysande exempel på att kvinnors närvaro i filmbranschen gör skillnad. Att de möjliggör skildringar av kvinnors orgasm, foglossning och framfall vid sidan av framställningar av skyttegravsleda, handtrallor och förtrogna bastusamtal.
Ni som följt bloggen har kanske märkt att jag är svag för Julie Delpy. Men det måste man vara. Hon har på ett enastående sätt tagit kontroll över sin egen karriär. När jag växte upp var hon bara ytterligare ett franskt filmkuttersmycke. Så den resa hon gjort, från att ha varit utlämnad åt dessa menlösa filmroller, till att idag regissera, skriva manus, musik och själv spela huvudrollen i sina egna filmer är beundransvärd.Ja, och hur var det egentligen med Vincent Gallos skrev? Nej, men det vore ju dumt av mig att avslöja. Se filmen istället.
Källa: Biopremiär 28 sept
2 dagar i N.Y är en fristående fortsättning på Delpys 2 dagar i Paris från 2007. Och sedan vi träffade konstnären Marion (Julie Delpy) sist har hon hunnit lämna sin dåvarande kille Jack, få barn, träffa Mingus (Chris Rock) och bosätta sig med honom i N.Y. Nu är Marions bullriga franska familj bestående av pappa, syster och systerns pojkvän på besök med obligatoriska missförstånd och kulturkrockar som följd. Resultatet är en charmig romcom och en komplex kärleksförklaring till hela stora tjocka släkten. Och som sådan är den väldigt trevlig underhållning och har flera roliga scener med kvick dialog. Därtill är Julie Delpy charmerande i rollen som Marion och den vanligtvis så högljudde Chris Rock lyser tack och lov med sin frånvaro.
Det verkar som om den amerikanska publiken tycker att just det här med
kulturkrockar är något av det absolut roligaste man kan se på bio. Och mycket är verkligen roligt medan annat faller under rubriken banala iakttagelser i stil med att "fransmän låter som de grälar när de talar med varandra". Roligast blir det när fransk kroppslig och språklig libertinism ställs mot amerikansk
prydhet. Amerikanerna är artiga och konverserar sina franska gäster.
Fransmännen i sin tur, snackar skit om folk på franska och är omsorgsfullt grova i
munnen. Amerikanerna är hypersensitiva mot minsta lilla yta exponerad hud.
De franska kvinnorna flashar obekymrat bröstvårtorna på gymmet. Och för den som har befunnit
sig i en situationen där hen inte behärskat språket och varit utelämnad åt sporadisk
översättning av nödbedd tolk så bjuder filmen på stor igenkänning.Och
apropå förra veckans inlägg om glasögonormar så bjuder 2 dagar i N.Y på hela
två stycken i form av kärleksparet Marion och Mingus. Till och med en glasögonrelaterad oralsexscen. Men annars når 2 dagar i N.Y tyvärr inte riktigt upp till 2 dagar i Paris nivå. Den senare var fantastiskt rolig och betydligt tajtare. Det känns också som att vi redan i första filmen skrattade åt kontrasten mellan dessa
sextokiga fransmän och pryda jänkare. Och att vi kanske skrattade lite högre den gången. Men så finns det scener i den här filmen, riktiga pärlor, som gör den unik och sevärd. Det är till exempel när Mingus i en voiceover berättar om hur han och Marion träffades. Han berättar att de var arbetskamrater och när Marion separerade från Jack blev de förtrogna. Så pass att Marion tillåter sig att på ett mycket detaljerat sätt berätta om sin förlossningsinkontinens, de tröstlösa knipövningarna och hur hon inte kan hålla tätt när hon skrattar eller nyser. Och sedan blir de ihop. En av filmhistoriens mänskligaste skildringar på inledningen av en kärleksaffär. Och den här scenen påminner mig om en helt annan film. Minns ni När Harry mötte Sally? Den där bevingade scenen när Meg Ryan simulerar en orgasm för Billy Cristal på ett cafe. Den skrevs av manusförfattaren Nora Ephron. Manuset till 2 dagar i N.Y är skrivet av Julie Delpy och Alexia Landeau (som också spelar Delpys syster Rose). Vad dessa scener har gemensamt, förutom att de är väldigt roliga, är att de är lysande exempel på att kvinnors närvaro i filmbranschen gör skillnad. Att de möjliggör skildringar av kvinnors orgasm, foglossning och framfall vid sidan av framställningar av skyttegravsleda, handtrallor och förtrogna bastusamtal.
Ni som följt bloggen har kanske märkt att jag är svag för Julie Delpy. Men det måste man vara. Hon har på ett enastående sätt tagit kontroll över sin egen karriär. När jag växte upp var hon bara ytterligare ett franskt filmkuttersmycke. Så den resa hon gjort, från att ha varit utlämnad åt dessa menlösa filmroller, till att idag regissera, skriva manus, musik och själv spela huvudrollen i sina egna filmer är beundransvärd.Ja, och hur var det egentligen med Vincent Gallos skrev? Nej, men det vore ju dumt av mig att avslöja. Se filmen istället.
Källa: Biopremiär 28 sept
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar