The Unpolished av Pia Marais

I tisdags släppte Unicef sin rapport om barnfattigdom. I en jämförelse mellan 35 rika länder om hur djupt barn tillåts falla under fattigdomsgränsen, kom Sverige på 22:a plats. The Unpolished är en film som illustrerar de här barnens situation. Stevie är 14 år och sina föräldrars självutnämnda förmyndare. Och här talar vi inte om någon överspänd tonårings obligatoriska ögonhimlande. Det finns fog för oro. Stevies föräldrar lever för dagen. De knarkar, slåss och super medan Stevie drömmer om ett strukturerat liv med livsuppehållande rutiner som helgmiddagar, lördagsgodis och läxor. Lite ordning och reda. För det är ett hårt arbete att både ta hand om sig själv och samtidigt fostra sina föräldrar. Så hårt att man ibland tvingas gå skilda vägar för att överleva.

Stevie (enastående Céci Chuh) återvänder till Tyskland med sin mamma Lily (Pascale Schiller) efter en lång vistelse utomlands. Där återförenas de med pappa Axel (Birol Ünel) som just kommit ut ur fängelset efter att ha suttit inne för langning. De slår sig ned i ett hus mamman ärvt efter sin bortgångne far. Stevie försöker nu skapa sig ett liv med nya vänner och skola på orten samtidigt som föräldrarnas missbruk eskalerar. Tillvaron blir allt suddigare i kanterna.

The Unpolished handlar om en barndom i fritt fall. En tillvaro på marginalen utan normer och rutiner. Som ett evigt sommarlov med glassbilsmiddagar, nakenbad och pyjamaspartyn. Bara det att här är det de vuxna som tagit sommarlov från allt ansvar. Inte en dag avlöper utan en upprivande otrohetshistoria, en drogorgie eller att en hemmafest urartar. Ständigt med Stevie som samvetsvittne. Vid ett tillfälle säger till och med Axel: - Vår dotter är orolig för att vi är loosers.

Och så rätt han har. Stevie har redan insett att de är helt odugliga, de kan ju knappt ta hand om sig själva. Så fort Stevie är på väg att få rätsida på sitt liv är föräldrarna där och stjälper. När de försöker få lönelöfte på banken spetsar Axel öppet téet med sprit, i mötet med de nya kompisarna på stranden badar föräldrarna nakna och i mötet med rektorn på nya skolan har mamma Lily en fjorddjup urringning.

Stevie tar därför varje tillfälle i akt att söka sig bort från sitt kaotiska hemmaliv. Som en slagruta dras hon till allt som signalerar borgerlighet. I varje villakvarter, bakom varje staket ligger hennes Eldorado. En plats där middagen serveras klockan fem och det varje dag obönhörligen blir läggdags. Stevie längtar så innerligt efter ett normalt liv att hon utvecklar en avancerad parallell verklighetsbeskrivning där hon är diplomatdotter med sina föräldrar på betryggande avstånd i Brasilien. En skör lögn som gång på gång avslöjas på det mest brutala sätt.

The Unpolished får mig att tänka på Barbro Lindgrens böcker. För när jag läser Loranga, Masarin och Dartanjang för min dotter känner jag en alltid en viss oro. Visst skrattar vi, ibland så att vi kiknar. Men under den lättsamma ytan lurar det, som med all stor litteratur, ett mörker. För pappa Lorangas egoism och nyckfullhet är lika komisk som den är skrämmande. Och som läsare undrar man vad Masarins ensidiga kanelbullsdiet, skolfrånvaro och brist på rutiner kommer att få för konsekvenser för honom som vuxen. Särskilt denna vår full av uppgörelselitteratur a lá Felicia Feldt och Johanna Ekström blir man ju onekligen nyfiken på hur Stevie, eller Masarin för den delen, skulle beskriva sin uppväxt om de själva fick möjlighet att formulera den.

Vi brukar ju skämta om såkallade i - landsproblem. Som att sockor försvinner i tvättmaskinen. Men det är bara en komisk avledningsmanöver för att slippa prata om de verkliga problemen i vår del av världen. Som att alla inte omfattas av våra trygghetssystem och att vissa faller igenom. Detta är en film tillägnad alla de barn vars kylskåp gapar tomma, som har hål i skorna, tovor i håret och som inte har råd att följa med på skolutflykten. För att pappa inte har råd, för att mamma är full eller bara för att ingen kom ihåg att fylla kylskåpet.

Unicefs rapport:  http://unicef.se/nyheter/stort-fattigdomsgap-for-barn-i-sverige

Källa: Köpfilm