Stevie (enastående Céci Chuh)
återvänder till Tyskland med sin mamma Lily (Pascale Schiller) efter en lång
vistelse utomlands. Där återförenas de med pappa Axel (Birol Ünel) som just
kommit ut ur fängelset efter att ha suttit inne för langning. De slår sig ned i
ett hus mamman ärvt efter sin bortgångne far. Stevie försöker nu skapa
sig ett liv med nya vänner och skola på orten samtidigt som föräldrarnas
missbruk eskalerar. Tillvaron blir allt suddigare i kanterna.
The Unpolished handlar om en barndom i fritt fall. En tillvaro
på marginalen utan normer och rutiner. Som ett evigt sommarlov med
glassbilsmiddagar, nakenbad och pyjamaspartyn. Bara det att här är det de
vuxna som tagit sommarlov från allt ansvar. Inte en dag avlöper utan en
upprivande otrohetshistoria, en drogorgie eller att en hemmafest urartar. Ständigt med
Stevie som samvetsvittne. Vid ett tillfälle säger till och med Axel: - Vår dotter är orolig för att vi är loosers.
Och så rätt han har. Stevie har redan insett att de är helt
odugliga, de kan ju knappt ta hand om sig själva. Så fort Stevie är på väg att få
rätsida på sitt liv är föräldrarna där och stjälper. När de försöker få
lönelöfte på banken spetsar Axel öppet téet med sprit, i mötet med de nya
kompisarna på stranden badar föräldrarna nakna och i mötet med rektorn på nya skolan
har mamma Lily en fjorddjup urringning.
Stevie tar därför varje tillfälle i akt att söka sig bort
från sitt kaotiska hemmaliv. Som en slagruta dras hon till allt som signalerar
borgerlighet. I varje villakvarter, bakom varje staket ligger hennes Eldorado.
En plats där middagen serveras klockan fem och det varje dag obönhörligen blir
läggdags. Stevie längtar så innerligt efter ett normalt liv att hon utvecklar
en avancerad parallell verklighetsbeskrivning där hon är diplomatdotter med sina föräldrar på betryggande avstånd i Brasilien. En skör lögn som gång
på gång avslöjas på det mest brutala sätt.
The Unpolished får mig att tänka på Barbro Lindgrens böcker.
För när jag läser Loranga, Masarin och Dartanjang för min dotter
känner jag en alltid en viss oro. Visst skrattar vi, ibland så att vi kiknar.
Men under den lättsamma ytan lurar det, som med all stor litteratur, ett
mörker. För pappa Lorangas egoism och nyckfullhet är lika
komisk som den är skrämmande. Och som läsare undrar man vad Masarins ensidiga kanelbullsdiet, skolfrånvaro och brist på rutiner kommer att få för konsekvenser
för honom som vuxen. Särskilt denna vår full av uppgörelselitteratur a lá Felicia Feldt och Johanna Ekström blir man ju onekligen nyfiken på hur Stevie, eller Masarin
för den delen, skulle beskriva sin uppväxt om de själva fick möjlighet att formulera
den.
Vi brukar ju skämta om såkallade i - landsproblem. Som att
sockor försvinner i tvättmaskinen. Men det är bara en komisk avledningsmanöver för att
slippa prata om de verkliga problemen i vår del av världen. Som
att alla inte omfattas av våra trygghetssystem och att vissa faller igenom.
Detta är en film tillägnad alla de barn vars kylskåp gapar tomma, som har hål i
skorna, tovor i håret och som inte har råd att följa med på skolutflykten. För
att pappa inte har råd, för att mamma är full eller bara för att ingen kom
ihåg att fylla kylskåpet.
Unicefs rapport:
http://unicef.se/nyheter/stort-fattigdomsgap-for-barn-i-sverige
Källa: Köpfilm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar