Claire Denis

Claire Denis utbildade sig på den franska filmskolan La Fémis och arbetade därefter dels med egna kortfilmsprojekt och dels som regiassistent åt Wim Wenders och Jim Jarmusch. I en rolig intervju i det franska kulturmagasinet Sofa säger hon, apropå samarbetet med Wenders och kontrasten till det konforma filmskolelivet:

”I discovered a very different form of production: there wasn’t on the one hand the screenplay, the budget, the choice of actors, the music… Everything was absolutely connected and deep down that’s what I was looking for. To also have the time to drive, drive, drive whilst listening to music, and dreaming up the screenplay which was being modified day by day by calling Sam Shepard. It was something indescribable for a little French girl.”

Resultatet av denna amerikanska bilkörning blev kanske inte helt oväntat Paris, Texas. Själv debuterade hon 1988 med Chocolat, en delvis biografisk film om koloniala maktstrukturer i Västafrika och en ung vit flickas relation till familjens svarta tjänare. Denis spenderade från det att hon var två månader långa perioder i Kamerun, Somalia, Djibouti och Burkina Faso vilket är platser hon gärna återkommer till i sina filmer. Märk väl att det framförallt ett vitt kolonialt perspektiv på Afrika vi möter i hennes filmer.

Denis arbetar gärna med sitt eget ”dreamteam” och genom inspelningen av Jim Jarmusch Night on Earth kom hon i kontakt med två skådespelare som skulle komma att bli oerhört viktiga för hennes filmskapande. Det är de två som i filmen möts en natt i en taxi i Paris - Isaach De Bankolé och Béatrice Dalle. De har sedan återkommit i flera av hennes filmer. Andra som återkommer är klipparen Nelly Quettier och kanske framförallt fotografen Agnès Godard. De möttes i samband med inspelningen av Wim Wenders Himmel över Berlin och har inte slutat att samarbeta sedan dess.

Ett annat återkommande tema i Denis filmer är den moderna klasskildringen. Här skildras Paris som en plats där västafrikanska och litauiska gästarbetare hankar sig fram genom låglönearbeten som pizzabagare, tunnelbaneförare, gatumusiker och stripdansare. 

Claire Denis senaste film 35 shots of Rum är enligt mig hennes kanske absolut bästa film. Det är en skildring av en ensamstående pappas kärleksfulla relation till sin dotter som är på väg in i vuxenlivet. Den utspelar sig i en utpräglad fransk arbetarklassmiljö, i en typisk parisisk multietnisk banlieue, långt ifrån de tjusiga borgerliga miljöer vi är vana att se i de franska filmer som kommer på bio i Sverige. 35 shots of Rum fick heller aldrig svensk distribution. Trots att den, i den inflytelserika brittiska tidningen Sight and Sound, listades som en av årets bästa filmer 2009. Jag kommer hursom utan tvivel att återkomma till Claire Denis framöver på bloggen.

Men vem var först?

 Jag skrev för några dagar sedan om två av Sveriges kvinnliga filmpionjärer: Pauline Brunius och Anna Hofman - Uddgren. Jag skrev då att den senare anses vara världens andra kvinnliga regissör. Det väcker ju omedelbart frågan. Vem var då först? 

Alice Guy-Blaché

Får jag presentera Alice Guy-Blaché (1873 -1968). Regissör, manusförfattare, producent och filmbolagschef. Hon gjorde under sin karriär, i Frankrike och USA, över 1000 filmer i alla genrer och i alla format - lång och kortfilm. Hon var dessutom en pionjär vad gäller filmteknik och gjorde ett hundratal filmer mellan 1902 -1906 där hon synkroniserade ljud och bild. Detta 20 år innan ljudfilmens genombrott. Hon lekte också med mediet i sig och testade specialeffekter som dubbelexponering och att köra film baklänges. Få filmer finns tyvärr bevarade och under många år var hon helt bortglömd. Men genom att hon dels fick den franska hederslegionen 1953 för sina insatser inom filmen och dels fick sina memoarer publicerade 1976 har hennes roll i filmhistorien återupprättas.

Det finns en massa Alice Guy-Blachés filmer på Youtube. Det är korta filmer som du alldeles säkert kan finna tid att titta på. Ge dem en plats i ditt liv och bli en filmerfarenhet rikare. Om du dessutom är en av dem som sett D.W Griffiths 3 timmar långa Birth Of a Nation så är det din plikt att också titta på dessa. Se det som en slags klimatkompensering.

Det är mycket komedier, dansfilmer och roligt nog väldigt mycket av dokumentärt materialet. 

Mina absoluta favorit av dansklippen är Danse Fleur de Lotus ( 1897). Den är fullkomligt hypnotisk. Beroendeframkallande. http://www.youtube.com/watch?v=7AWaHmp29G4

Sedan gillar jag Gypsy Dance (1905) som dokumentärt visar ett antal romska danser.

http://www.youtube.com/watch?v=u19uY-iN6L4

För att inte tala om dokumentärfilmen l'Espagne (1905) och då framförallt de delvis tintade bilderna mot slutet. http://www.youtube.com/watch?v=G7cpV9L5d84&feature=related

Om du känner för något lite längre (då pratar vi typ 10 min) så vill jag rekommendera Algie The Miner (1912). Det är en liten komedi om en cityslicker som drar ut i vilda västern för att genom guldvaskning vinna sitt hjärtas dam. Bäst är det mycket korta kuddkrig som bryter ut mot slutet. Om man blinkar riskerar man att missa det. http://www.youtube.com/watch?v=NEkW3ExIoZ4

Om man mer är sugen på en crossdresserkomedi så är Officer Henderson (1913) något för dig:

http://ia700406.us.archive.org/31/items/OfficerHenderson/OficerHenderdon_512kb.mp4

Mary Harron

En rebell och punkare med bakgrund som musikjournalist - Mary Harron är en regissör som står bakom en brokig rad med filmer. Ämnesvalen är ganska punkiga i sig och inte särskilt medhårs. Hon slog igenom med filmen I shot Andy Warhol, baserad på SCUM manifestet och Valerie Solanas mordförsök på Andy Warhol. Filmen blev naturligtvis kramad av feminister som måste tappat andan när Harron som sitt nästa projekt valde att filmatisera Brett Ellis American Psycho. Explicit, perverterad och våldsam. Det var ett tag sedan jag såg den nu och vad jag minns har den inga kvinnliga karaktärer. Men filmens skildring av en avtrubbad iskall mansvärld där män mäter penis med hjälp av sina visitkort och erövringar är inget smickrande porträtt av män och filmen är bitvis ganska dråplig. 
Nu har Harron gjort en tv-film: The Notorios Bettie Page om pinupan och glamourmodellen.
Tyvärr är detta en enkel biografi utan några som helst ambitioner att förstå Bettie Pages drivkraft och karaktär. Denna fascinerande karaktär framstår mest som en tjej som utsatts för en rad övergrepp men trots allt är naiv, glad och snäll. Mja...