Recension Svinen av Claire Denis

Idag debuterar jag som kritiker på DN med en recension av Claire Denis Svinen som har premiär idag. Recensionen hittar du här.

SVT:s Filmklubb visar Beau Travail

Den 17 aug visade SVT en av Claire Denis absolut bästa filmer, Beau Travail. Filmen går att se här, på SVT Play, tom den 16 september. Missa inte det eller avsnitt 13 av Mark Cousins Story of film där Denis förklarar bakgrunden till den suggestiva slutscenen där Denis Lavant solodansar på ett disco i Djibouti. Här kan du läsa min texten om filmen.

Beau Travail är snarare ett tillstånd än en film. Bländande, suggestiv och samtidigt fysiskt köttig. En allegori över män, deras kroppar och våra livs allra banalaste beståndsdelar.

För man skulle kunna säga att detta ytterst är en poetisk skildring av de vardagliga handlingarnas monotoni. Och skönheten däruti. För allt det där tillsynes banala och meningslösa arbete vi utför dagligen - tvätt, rakning, matlagning och disk upphöjs här till betydelsebärande ritualer - utan vilka hela tillvaron skulle rämna. Dessa praktiska göromål är arméns motsvarighet till kyrkans liturgi. Ett kitt som får soldaterna att känna samhörighet och infoga sig i gruppen. Något som skapar struktur i alla dessa, sinsemellan förvillande lika dagar. Att verkligen hänge sig åt att till exempel bädda en säng helt utan veck kan ge oss en förhöjd känsla av verklighet. Resultatet av att helt sätta sitt eget fysiska jag åt sidan för själva uppgiften. Precis som nunnor utför sina vardagliga sysslor med absolut hängivenhet gör även soldaten det. Det gör det enformiga livet uthärdligt och får männen att leva i ett konstant och absolut nu.

Det andra temat i filmen är den fysiska kroppen och då i synnerhet manskroppen. Claire Denis har här tagit hjälp av en koreograf och varje scen och rörelse är tydligt koreograferad. Skådespelaren Denis Lavant (Galoup) är dessutom dansare i grunden. Det handlar om hur skådepelarna rör sig i förhållande till varandra och till olika objekt. Hur de simmar under vattnet, marscherar genom öknen och dansar på diskotek. Helt stiliserade blir de återkommande strandscenerna där de koordinerade militärövningarna får oss att associera till bilder vi sett från balettvärldens repetitionssalar. Denis leker också med våra föreställningar om denna machokultur och låter flera hårda kroppsövningar övergå i manhaftiga omfamningar. Och man undrar, är detta en autentisk militär övning eller är det bara ett utslag av regissörens manipulation med vår hetronormativa blick?

För det mest intressanta med Beau Travail är det som händer inuti mitt huvud.  Hur jag omedelbart

Koreograferade omfamningar

börjar associera filmen till fotograferna Pierre et Gilles bilder och filmer som Rainer Fassbinders Matrosen och stjärnan. Kort sagt - tydligt homosexuella referenser. Denna orgie i manliga, nakna, svettiga och muskulösa manskroppar är tydligen något jag med fullständig övertygelse kopplar till en manlig homosexuell blick. Det är en reflektion som så att säga passerar de mer vitala delarna av min hjärna och kommer ut helt oprocessad. Tills jag tänker efter en gång till och inser att jag är helt ovan vid att en objektifierad manskropp kan vara resultatet av en kvinnlig filmskapares blick. En ganska drabbande insikt och ett välbehövligt tillfälle för självrannsakan. Jag har visserligen läst att Claire Denis med Beau Travail vill att vi som tittare skall reflektera över vår egen objektifiering av männen i filmen, men i det här fallet går det nog varvet runt och blir i sig objektifierande. Filmen är på gränsen till pornografisk i sin dokumentation av biceps, dansarstjärtar och spelande käkmuskler. Men visst ger det oss insikten att vi alla, oavsett kön, kan befinna oss i en maktposition som gör att vi kan tillåta oss att objektifiera andra människor.

Men något handlar filmen väl ändå om? Ja, man kan säga att detta är ett triangeldrama som utspelar sig i en grupp främlingslegionärer. Galoup (Denis Lavant från De älskande på Pont Neuf) ser sin position hotad av den nya rekryten Sentain (Grégoire Colin från Innan regnet faller) i kampen om kommendör Bruno Forestiers gunst. Det får ödesdigra konsekvenser.

Men själva intrigen är verkligen sekundär. Det är framförallt stämningen i filmen som ger den dess besynnerliga dragningskraft. Agnès Godards foto är därtill magiskt och allt detta tillsammans: det karga landskapet, de koreograferade rörelserna, den minimala dialogen och den suggestiva ljudbilden försätter dig som tittare i ett närmast meditativt tillstånd. Så bländande vackert.

P4 Extra 35 Shots of Rum

Denna gång tipsade jag om Claire Denis 35 Shots of Rum. Hela recensionen kan ni höra här: http://m.sverigesradio.se/artikel/5602440?programId=2151

The Bastards visad i Cannes

Igår visades Claire Denis i Cannes. Marit Kapla, konstnärlig ledare för Göteborgs Filmfestival, meddelar att, citat "Jag är golvad". Nu räknar vi ner till dess svenska premiär!

Kvinnor Cannes 2013

I år är endast en av tjugo filmer i tävlingskategorin gjord av en kvinnlig regissör, Valeria Bruni-Tedeschis Un Château en Italie. Optimisten skulle kanske säga att det i alla fall är 100 % bättre än förra året. Andra väljer att odla skägg. Men medan mitt växer ut tänker jag i allafall försöka att inte framstå som bitter över grabbshowen utan presentera de filmare som finns representerade på årets Cannesfestival i kategorin Un Certain Regard. Några regissörer ni redan hört talas om och andra ni snart hört talas om.

The Bling Ring av Sofia Coppola

Lux, Charlotte, Marie, Cleo och nu Nicki. Alla huvudkaraktärer i Coppolas värld, full av livsviktiga tjejgrejer. Det var tre år sedan Coppolas pappa-dotterdrama Somewhere. The Bling Ring är inspirerad av en verklig händelse där en grupp ungdomar bröt sig in i hos kändisar och rånade dem. En av huvudrollerna spelas av Miss Hermione Granger, Emma Watson. Har svensk distributör, premiär 14 juni. För trailer följ länken högst upp.

The Bastards av Claire Denis

Claire Denis film 35 shots of Rum från 2008 är en av mina favoritfilmer. En fransk arbetarklasskildring om en kärleksfull relation mellan en ensamstående pappa och hans dotter. Det finns fortfarande lite information om The bastards, av ett kort synopsis att döma rör det sig om ett invecklat familjedrama. Filmen har redan köpts in av en svensk distributör, dock inget datum satt än. Ingen trailer finns heller att tillgå ännu men du kan läsa mer om Claire Denis här och en av mina filmanalyser om hennes Beau Travail här.

Miele av Valeria Golino

Ni kanske minns den grekisk italienska skådespelerskan som spelade den kvinnliga karaktären i Rain Man från 1988. Jo, men jag lovar, det fanns en kvinnlig karaktär i Rain Man! Hursomhelst så är detta hennes debut i långfilmsgenren. Hon har tidigare gjort kortfilmen Armandino e il madre (2010). För trailer följ länken högst upp.

Bends av Flora Lau

Detta är den kinesiska regissören Flora Laus debut som handlar om hemmafrun Anna och hennes vänskap med Fai, hennes chaufför. Fotograf är australiensaren Christopher Doyle, som bland annat plåtat Wong av Kar Wais filmer såsom In the Mood for Love och Gus Van Sants Paranoid Park. En trailer hittar du här. 

Sarah Préfère La Course av Chloé Robichaud

Efter fem kortfilmer är detta Robichauds långfilmsdebut. Hon är en 25 årig nyutexaminerad filmstudent från Kanada, Montreal. Filmen handlar om Sarah som drömmer om att nå toppen som löpare. För att ha råd att gå på de bästa idrottsskolorna måste hon få ett stipendium. Det visar sig lättare om man är gift så hon ingår ett konvenansäktenskap. Mer om Chloé Robichaud kan du läsa här. För trailer följ länken högst upp.

  

Grand Central av Rebecca Zlotowski

Detta är Zlotowskis andra film. Hennes debut, Belle Épine från 2010 hade också premiär i Cannes. Detta beskrivs som en kärleksfilm med den franska kärnkraftsindustrin som kuliss. Här en intervju om Belle Épine med Zlotowski och huvudrollsinnehavaren Léa Seydoux (som även spelar i en nya filmen. Léa Seydoux var förövrigt lysande i Syster av Ursula Meier.)

Claire Denis senaste film till Sverige!

-->

TriArt Film har köpt Claire Denis senaste film Les salauds som kommer att premiärvisas i kategorin Un Certain Regard 

under Cannesfestivalen i maj!

Beau Travail av Claire Denis

Beau Travail är snarare ett tillstånd än en film. Bländande, suggestiv och samtidigt fysiskt köttig. En allegori över män, deras kroppar och våra livs allra banalaste beståndsdelar.

För man skulle kunna säga att detta ytterst är en poetisk skildring av de vardagliga handlingarnas monotoni. Och skönheten däruti. För allt det där tillsynes banala och meningslösa arbete vi utför dagligen - tvätt, rakning, matlagning och disk upphöjs här till betydelsebärande ritualer - utan vilka hela tillvaron skulle rämna. Dessa praktiska göromål är arméns motsvarighet till kyrkans liturgi. Ett kitt som får soldaterna att känna samhörighet och infoga sig i gruppen. Något som skapar struktur i alla dessa, sinsemellan förvillande lika dagar. Att verkligen hänge sig åt att till exempel bädda en säng helt utan veck kan ge oss en förhöjd känsla av verklighet. Resultatet av att helt sätta sitt eget fysiska jag åt sidan för själva uppgiften. Precis som nunnor utför sina vardagliga sysslor med absolut hängivenhet gör även soldaten det. Det gör det enformiga livet uthärdligt och får männen att leva i ett konstant och absolut nu.

Det andra temat i filmen är den fysiska kroppen och då i synnerhet manskroppen. Claire Denis har här tagit hjälp av en koreograf och varje scen och rörelse är tydligt koreograferad. Skådespelaren Denis Lavant (Galoup) är dessutom dansare i grunden. Det handlar om hur skådepelarna rör sig i förhållande till varandra och till olika objekt. Hur de simmar under vattnet, marscherar genom öknen och dansar på diskotek. Helt stiliserade blir de återkommande strandscenerna där de koordinerade militärövningarna får oss att associera till bilder vi sett från balettvärldens repetitionssalar. Denis leker också med våra föreställningar om denna machokultur och låter flera hårda kroppsövningar övergå i manhaftiga omfamningar. Och man undrar, är detta en autentisk militär övning eller är det bara ett utslag av regissörens manipulation med vår hetronormativa blick?

För det mest intressanta med Beau Travail är det som händer inuti mitt huvud.  Hur jag omedelbart börjar associera filmen till fotograferna Pierre et Gilles bilder och filmer som Rainer Fassbinders Matrosen och stjärnan. Kort sagt - tydligt homosexuella referenser. Denna orgie i manliga, nakna, svettiga och muskulösa manskroppar är tydligen något jag med fullständig övertygelse kopplar till en manlig homosexuell blick. Det är en reflektion som så att säga passerar de mer vitala delarna av min hjärna och kommer ut helt oprocessad. Tills jag tänker efter en gång till och inser att jag är helt ovan vid att en objektifierad manskropp kan vara resultatet av en kvinnlig filmskapares blick. En ganska drabbande insikt och ett välbehövligt tillfälle för självrannsakan. Jag har visserligen läst att Claire Denis med Beau Travail vill att vi som tittare skall reflektera över vår egen objektifiering av männen i filmen, men i det här fallet går det nog varvet runt och blir i sig objektifierande. Filmen är på gränsen till pornografisk i sin dokumentation av biceps, dansarstjärtar och spelande käkmuskler. Men visst ger det oss insikten att vi alla, oavsett kön, kan befinna oss i en maktposition som gör att vi kan tillåta oss att objektifiera andra människor.

Men något handlar filmen väl ändå om? Ja, man kan säga att detta är ett triangeldrama som utspelar sig i en grupp främlingslegionärer. Galoup (Denis Lavant från De älskande på Pont Neuf) ser sin position hotad av den nya rekryten Sentain (Grégoire Colin från Innan regnet faller) i kampen om kommendör Bruno Forestiers gunst. Det får ödesdigra konsekvenser.

Men själva intrigen är verkligen sekundär. Det är framförallt stämningen i filmen som ger den dess besynnerliga dragningskraft. Agnès Godards foto är därtill magiskt och allt detta tillsammans: det karga landskapet, de koreograferade rörelserna, den minimala dialogen och den suggestiva ljudbilden försätter dig som tittare i ett närmast meditativt tillstånd. Så bländande vackert.

Källa: Importfilm

Claire Denis

Claire Denis utbildade sig på den franska filmskolan La Fémis och arbetade därefter dels med egna kortfilmsprojekt och dels som regiassistent åt Wim Wenders och Jim Jarmusch. I en rolig intervju i det franska kulturmagasinet Sofa säger hon, apropå samarbetet med Wenders och kontrasten till det konforma filmskolelivet:

”I discovered a very different form of production: there wasn’t on the one hand the screenplay, the budget, the choice of actors, the music… Everything was absolutely connected and deep down that’s what I was looking for. To also have the time to drive, drive, drive whilst listening to music, and dreaming up the screenplay which was being modified day by day by calling Sam Shepard. It was something indescribable for a little French girl.”

Resultatet av denna amerikanska bilkörning blev kanske inte helt oväntat Paris, Texas. Själv debuterade hon 1988 med Chocolat, en delvis biografisk film om koloniala maktstrukturer i Västafrika och en ung vit flickas relation till familjens svarta tjänare. Denis spenderade från det att hon var två månader långa perioder i Kamerun, Somalia, Djibouti och Burkina Faso vilket är platser hon gärna återkommer till i sina filmer. Märk väl att det framförallt ett vitt kolonialt perspektiv på Afrika vi möter i hennes filmer.

Denis arbetar gärna med sitt eget ”dreamteam” och genom inspelningen av Jim Jarmusch Night on Earth kom hon i kontakt med två skådespelare som skulle komma att bli oerhört viktiga för hennes filmskapande. Det är de två som i filmen möts en natt i en taxi i Paris - Isaach De Bankolé och Béatrice Dalle. De har sedan återkommit i flera av hennes filmer. Andra som återkommer är klipparen Nelly Quettier och kanske framförallt fotografen Agnès Godard. De möttes i samband med inspelningen av Wim Wenders Himmel över Berlin och har inte slutat att samarbeta sedan dess.

Ett annat återkommande tema i Denis filmer är den moderna klasskildringen. Här skildras Paris som en plats där västafrikanska och litauiska gästarbetare hankar sig fram genom låglönearbeten som pizzabagare, tunnelbaneförare, gatumusiker och stripdansare. 

Claire Denis senaste film 35 shots of Rum är enligt mig hennes kanske absolut bästa film. Det är en skildring av en ensamstående pappas kärleksfulla relation till sin dotter som är på väg in i vuxenlivet. Den utspelar sig i en utpräglad fransk arbetarklassmiljö, i en typisk parisisk multietnisk banlieue, långt ifrån de tjusiga borgerliga miljöer vi är vana att se i de franska filmer som kommer på bio i Sverige. 35 shots of Rum fick heller aldrig svensk distribution. Trots att den, i den inflytelserika brittiska tidningen Sight and Sound, listades som en av årets bästa filmer 2009. Jag kommer hursom utan tvivel att återkomma till Claire Denis framöver på bloggen.