Mary Harron

En rebell och punkare med bakgrund som musikjournalist - Mary Harron är en regissör som står bakom en brokig rad med filmer. Ämnesvalen är ganska punkiga i sig och inte särskilt medhårs. Hon slog igenom med filmen I shot Andy Warhol, baserad på SCUM manifestet och Valerie Solanas mordförsök på Andy Warhol. Filmen blev naturligtvis kramad av feminister som måste tappat andan när Harron som sitt nästa projekt valde att filmatisera Brett Ellis American Psycho. Explicit, perverterad och våldsam. Det var ett tag sedan jag såg den nu och vad jag minns har den inga kvinnliga karaktärer. Men filmens skildring av en avtrubbad iskall mansvärld där män mäter penis med hjälp av sina visitkort och erövringar är inget smickrande porträtt av män och filmen är bitvis ganska dråplig. 
Nu har Harron gjort en tv-film: The Notorios Bettie Page om pinupan och glamourmodellen.
Tyvärr är detta en enkel biografi utan några som helst ambitioner att förstå Bettie Pages drivkraft och karaktär. Denna fascinerande karaktär framstår mest som en tjej som utsatts för en rad övergrepp men trots allt är naiv, glad och snäll. Mja...

Efterlysning!

Måste hitta Wanda av Barbara Loden från 1970. Annars förgås jag. Har letat vitt och brett och fick tillslut det deppiga beskedet i BFI Southbanks filmbutik i London att de slutat ge ut den helt och hållet. Hur kunde de? Är det inte någon som har en kopia av denna film för utlåning undrar desperat.

Så nära får ingen gå

Fredag kväll ser vi Svinalängorna av Pernilla August med bland annat Noomi Rapace i en av huvudrollerna. 21.15 på Saga är det bara ett hundratal platser sålda och stolarna gapar tomma i raderna. August förhåller sig fritt till Alakoskis bok och efter filmen är det ingen i sällskapet som riktigt kan minnas vad som var med i boken. Det är bra, en ny historia växer fram. Och det är ett oerhört intimt porträtt av den vuxna Lena, skildrat men enorm detaljrikedom. Små, små till synes obetydliga scener, som den där en mattkant läggs kant i kant med en linje i golvet, visar det vuxna alkoholistbarnets behov att skapa ordning i kaos. Noomis spända käkar och hennes makes (Ola Rapace) okänsliga framfart i hennes förflutna. Fantastiskt foto i en färdig arthouseförpackning redo att resa långt över Sveriges gränser.

Planlöst zappande

I flera dagar har jag varit för trött för att se en hel långfilm - återstår då endast ett ändlöst zappande mellan tv- kanalerna. Om fastan hade inkluderat tv mediet skulle hela experimentet kommit på skam,
här är alla program företrädelsevis gjorda av män om män. När vi lördag kväll ändå försöker att se en film på tv visar det sig vara betydligt svårare än att se en film på videobredband/bio. Under lördagkvällen är det faktiskt strängt omöjligt. Runt åtta, nio på lördag kväll visar nämligen kanal 1 Ransom av Ron Howard med Mel Gibson i huvudrollen, kanal 2 Match Point av döskallemärkta Woody Allen, 3:an visar först Dagisnuten av Ivan Reitman följd av Oceans Eleven av Steven Soderbergh, 4:an visar Shooter av Antoine Fuqua, 5:an Just Like Heaven - en romantisk komedi av Mark Waters följd av Berättelsen om oss av Rob Reiner, tv 4 + Hairspray av Adam Shankman följd av Livvakterna av Anders Nilsson, 6:an visar Röd Drake Hannibal Lector uppföljare av Brett Ratner och TCM Katt på hett plåttak av Richard Brooks följd av No small affair av Jerry Schatzberg. Av 12 möjliga filmval återstod bara att stänga av och läsa en god bok. Jag yrkar för reducerad tv- licensavgift för kvinnor!

Dag - 11 Bechdeltestet

Efter 3 dagar i absolut radioskugga (eller snarare internetskugga) i Värmlands skogar är jag tillbaka vid datorn. Jag har inte bara varit utan uppkoppling utan även utan tv och därför inte kunnat konsumera några filmer alls. Fick idag via radion dock ett ovärderligt tips på en syskonsjäl. Alison Bechdel lanserade 1985 termen Bechdeltestet i en strip som hette The Rule från 1985 ur serien Dykes to Watch Out For. Det är ett enkelt men genialt sätt att bedöma om en film uppfyller någon slags miniminivå av verklighetsskildring och på så vis har relevans för dig som kvinnlig åskådare. En film ska enlig Becheltestet uppfylla dessa tre kriterier: 

1. It has to have at least two women in it 

2. Who talk to each other 

3. About something besides a man

Mera? http://alisonbechdel.blogspot.com/2005/08/rule.html

Dag 7 - Hur kunde hon?

Ser Hur kunde hon? på SVT av Ingela Lekfalk om Lillemor som nitton år gammal smittades av hiv men sedan gifter sig och skaffar barn utan att berätta om sin sjukdom för sin man. När hennes tillstånd upptäcks förlorar hon allt när hon tvingas avtjänat ett två och ett halvt år långt fängelsestraff för försök till grov misshandel. Som film betraktat är detta ett enkelt, voiceoverdrivet porträtt av en kvinna i en exceptionell livssituation. Lillemor har visserligen utsatt sin make och barn för fara iochmed att hon hade oskyddat sex men den fråga jag ställer mig efter att sett filmen är dock denna: Om det inte föreligger några misstankar om att barnen farit illa under moderns vård, varför väljer man att skilja barnen från sin mor och potentiellt skapa ett ännu större trauma för barnen?

Dag 6 - Kvinnlig pristagare

Årets vinnare av utmärkelsen Bästa film på Stockholms Filmfestival blev glädjande nog regissören Debra Granik med filmen Winter's Bone. Detta innebär att festivalen under sin 20 åriga historia härmed fick sin fjärde kvinnliga vinnare i kategorin Bästa film. Tidigare vinnare är 2004 Innocence av Lucile Hadzihalilovic, 2006 Sherrybaby av Laurie Collyer, 2008 Frozen River av Courtney Hunt. Detta innebär också att festivalens första 14 vinnare var män. Men likt Moderna museet finns det inget som inte kan göras om och göras bättre! Filmen distribueras av Non Stop Enteratinament och har premiär den 7/1 2011.

Dag - 5 Chantal Akerman

Jag hade läst att Chantal Akerman var en av Frankrikes mest framstående regissörer men att den enda filmen som distribuerats i Sverige, "Det bor en fransk kvinna i min lägenhet", inte gör henne rättvisa. Så vi laddade upp "Tomorrow we move av Akerman" från 2004 på Mubi på kvällen. Denna komedi om två kvinnors flytt, pianolektioner och erotiska noveller var ovanligt tramsig och varken karaktärer eller storyn lyckades engagera någon av oss. Som jag minns det var även "Det bor en fransk kvinna i min lägenhet" med Juliette Binoche och William Hurt en ganska tramsig romcom. Man får helt enkelt hoppas att någon annan av hennes bättre filmer kommer i distribution snart. Till exempel så verkar "Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles" från 1975, om en belgisk hemmafrus vedermödor i vad som verkar vara lakonisk Sonja Åkessonstil intressant.

Dag 4 - Chickflicks

Idag mullrar SF i SVD efter att Non Stop Entertainment gått ut med att de släpper Im still Here samtidigt på Voddler och Folkets hus och parkers biografer. Hör geronternas klagan och se deras desperata kamp mot illegal nedladdning i all sin nakenhet. Det intressanta är att artikelförfattaren refererar till en undersökning gjord av Biografägarnas förbund och att 100 biografägare är negativa till att tiden en film exklusivt visas på bio minskar. Intressant hade naturligtvis varit att veta - 100 utav hur många tillfrågade? Hur många av dessa biografer är SF/Svenska bio biografer? Det hade varit intressant att veta hur gamla dessa biografägare är? Framförallt undrar jag varför man inte redovisar vilka biografägare som överhuvudtaget är engagerade i biografägarförbundet. När jag gjorde min kartläggning över kvalitetsfilmsbiografernas situation för SFI s räkning var det försvinnande få jag talade med som deltog i Biografägarnas möten, många var inte ens medlemmar. Framförallt var flera negativa till deras klappjakt på illegala nedladdare. Detta är särskilt intressant när det kommer till följade stycke i artikeln:

"Vid SF bio, som ser sig hotat, svarar Thomas Runfors att tiden i så fall kan vara mogen att dela upp det svenska filmstödet, så att produktionen av stora publikdragare, typ Göta kanal, fortfarande finansieras av biobesökarna, medan de nya aktörerna får ta över de smala filmerna som biografägarna inte ser som en lika stor affär."

SF tycker alltså att marknaden skall regleras så att bara den lönsamma filmen skall finansieras av 10% avgiften och att Voddler, kabelkanaler och liknande aktörer kan finansiera den "smala" filmen.  De verkar nu vara beredda att lämna de smala, olönsamma filmerna bakom sig helt. I en värld utan kulturpolitiska tvångströjor får biopubliken det vi ber om och vi ber om Göta Kanal. Jag läser dagens SF Bioprogram, gör en liten räknelek. Bara 7 av 33 filmer på repertoaren är gjorda av kvinnliga regissörer. men det är ju trots allt vad vi, publiken, ber om - mansfilm

Dag 3 - Erotiska tankar

Jag minns ett år på Göteborgs filmfestival. Det var ett förödande år. Ibland har man flow, det flyter på, man ser den ena bra filmen efter den andra. Andra år är det bara en katastrof efter en annan. 
Det här året var iallafall året då den danska regissören Per Fly kom med tredje och sista delen i sin triologi Bänken, Arvet och Dråpet. "Bänken" hade golvat mig fullständigt när jag såg den. Jag tyckte manuset, regin och Jesper Christensens rolltolkningar var fantastiska (med viss reservation från det sockersöta slutet). Jag hade därför mycket höga förväntningar på den nya filmen - Dråpet. Det visade sig dock att filmen handlade om en äldre universitetsprofessor (Jesper Christensen) som lämnar sin fru (Pernilla August) för en ung studentska. En bit in i filmen kommer en lång och utdragen sexscen där Christensen blir riden av sin älskarinna (Dorthe Warno Hogh). Han är helt skyld av lakanen, hon helt blottad och hennes torso med sina toppiga bröst rör sig rytmiskt upp och ner, upp och ner. Det är en scen som är menad att vara erotisk men som får motsatt effekt. Den känns mekanisk och tragisk och Per Fly störtdyker från piedestalen. Efter det lyckas jag se tre filmer på raken där kvinnor blir brutalt våldtagna. När jag så sitter på den fjärde visningen, den här gången av en hypad mexikansk film (minns ej namnet) inleds hela filmen med en ung pojke som följer efter en ung flicka på en väg. Han lockar och pockar men hon avvisar honom. Han följer henne ända fram till hennes hus. Hon låser dörren om sig. Men det visar sig att han ändå tagit sig in balkongvägen och överfaller henne. Hon gör motstånd men under våldtäkten övergår hennes nej successivt till ett ja och hon ger efter för honom och de fullbordar samlaget. Jag och min kollega blir så illa berörda av övergreppet att vi lämnar salongen.
Men visst finns det erotiskt laddade sexscener. 2006 kom Red Road av Andrea Arnold och den hetaste cunnilingusscenen på film var ett faktum. Arnold har gjort en övervakningsthriller där själva ljudspåret spelar en av huvudrollerna och förvandlar Glasgows förorter till ett vindpinat och skrämmande höghuslandskap. Det är svårt att skriva om denna film utan att avslöja storyn - som är gåtfull ända fram till dess slut, vilket också filmens största tjusning. Utan att avslöja allt för mycket så kan jag säga att huvudkaraktären Jackie är besatt av en man som hon följer efter och iakttar. De har olika klasstillhörighet. Han är en arbetarklasskille i träningsoverall och hon lever i ett radhus i stan. En kväll åker hon till en fest i ett av höghusen i förorten för att träffa honom. Det är där denna oralsexscen spelas upp. Utsnittet är här inte enbart hennes kropp utan hans ansikte, rakt framifrån, mellan hennes ben när han slickar henne. Hans nakna kropp och hennes nakna kropp. Explicit, trovärdigt och helt dessto större anledning att köpa och se hela filmen om och om och om igen....

Dag 2 - Abortmusikal

Som en vän i mörkret dyker MUBI upp i mitt liv, en ny global filmsajt inriktad på arthouse från hela världen. Här hittar jag en rad kvinnliga regissörer representerade - några bekanta, andra för mig helt okända. Jag skrollar mig igenom sortimentet och faller för filmen L'une chante, l'autre pas (One Sings, the Other Doesn't) av Agnés Varda från 1977 - en feministisk musikal! 

 Att just detta blir experimentets första film kan inte ses som något annat än en tanke - en film om kvinnors livslånga vänskap, livsval och solidaritet i 70 – tals skrud.  

17 - åriga Pauline är en rebellisk medel-klasstonåring som möter 22 åriga Suzanne, en arbetar-klasskvinna, gravid med sitt tredje barn. Fadern till alla barnen är en tungsint, gift och fattig konstnär som knappt kan försörja sin extrafamilj. När Pauline beslutar sig för att hjälpa Suzanne att göra en abort beseglas deras öde som vänner.  Denna franska diskbänk lyckas på två timmar berätta ett avgörande stycke av 60- och 70 talens kvinnohistoria. Här avverkas i rask takt frågan om det manliga geniet, aborträtt, samhällets stigmatisering av ensamstående mödrar, kvinnors rätt till yrkeskarriär, familjeplanering och amning. Vissa frågor är fortfarande aktuella, andra radikala vid tiden för filmens tillblivelse – som scenen där Varda i närbild visar en ammande kvinnas bröst och ytterligare några utopiska – som reliker från en svunnen tid. När Pauline till exempel förälskar sig i en iransk man lever de under en tid tillsammans i Iran. Pauline har svårt att anpassa sig till livet i Iran. När hon blir gravid vill hon återvända till Frankrike medan hennes man vill stanna. Paulines finner en lösning som antas – tillsammans skall de skaffa två barn. Då kan de få varsitt barn och leva på varsitt håll i världen. Barns rättigheter är inte en fråga filmen behandlar. Detta är ingen musikal i traditionell bemärkelse. Filmens musikinslag består mestadels av Paulines turnéframträdanden med gruppen Orkidée – en kombination av teatrala nakenperformance och politiska singer songwriterlåtar på den franska landsbygden. Detta är visserligen en mörk men ganska rolig nostalgiresa som handlar om klass och kön. Dessutom är det ett rörande porträtt över två kvinnors vänskap som likt Butch Cassidy och Sundance Kid inte saknar en viss sensuell underton.  

Källa: Mubi.com

Dag 1 - Avvikelser

Vaknar dagen efter och ifrågasätter hela idén. På kvällen är det en visning av restaurerade Lumiere filmer som vore roliga att se. Men hur mycket förgrundsgestalter de än är inom film kvarstår faktum - de är män. Är detta experiment aningen extremt? Vad blir det egentligen för filmer över att se?
Efter en hel dag på konferensen tar jag mig till FNAC för att köpa film till min svärfar. När jag betalat inser jag att jag visserligen inhandlat White Material av Claire Denis till svärfar men att det i kassen även ligger ett ex av Jaques Demys L`èventement till mig själv. Om jag verkligen är seriös med detta experiment kan jag ju helt enkelt inte se filmen.
På kvällen träffar jag en fransk/bulgarisk kollega på en bar i Belleville och berättar om mitt experiment. Han skrattar gott åt idén. När han sedan hör att jag redan första dagen avvikit från mina principer och köpt Demys film säger han: Det är lugnt, Jaques Demy var bög.
Som om det skulle göra honom till mindre av en man? Herregud....
Väljer att inte se bröderna Lumieres filmer på kvällen.

Les Barbues (de skäggiga)

Befinner mig på konferens i Paris där kollegor från hela Europa samlats för att diskutera arthousebiografernas utmaningar. Första kvällen anordnas det filmvisningar på en biograf i staden.
Jag ser Jerzy Skolimovskis senaste film: Essential Killing. Skäggig Vincent Gallo snavar i snö, jagad av militär i Tatrabergen. Skolimovski har något viktigt på hjärtat som egentligen intresserar mig - kriget i Afghanistan. Men något skaver, jag känner att jag börjar tänka på hur jag ska ta mig hem från biografen och att salongen är dåligt isolerad eftersom det läcker in ljud från den angränsande baren. Varför är jag så oengagerad i hur det ska gå för Vincent?
Det är då jag inser att detta är den femte filmen om och av män som jag sett på en enda vecka. En formidabel mansvecka där Vincents skepparkrans bara är en i raden av skägg som passerat revy: Fredag: The Social Network - Om nördgrabbar som mäter muskler, Måndag: Im still here: Skäggige Joaquin Phoenixs grabbgäng lever rövare, Tisdag: Four Lions: brittiskt grabbgäng planerar terrorattentat, Onsdag: Anvil!: Grabbhårdrockare gör comeback och nu - Vincent Gallo som mutist på rymmen. Så många män, så många omedvetna val - och så lite tid. Jag lämnar salongen innan filmen är slut och lovar att leva i fullständig asketism fram till årsskiftet. Inga filmer av män eller om män.