Nu Tysklands bleka moder av Helma Sanders-Brahms

Cinemateket okt/nov

Jag är bara tvungen att återkomma till Cinematekets ambitiösa program i Stockholm. För under perioden okt - dec visas här ännu fler filmer av kvinnliga regissörer varav vissa kan svåra att få tag på någon annanstans. Enstaka och oundgängliga titlar som Tyskland bleka moder och Wanda och viktiga nordiska filmskapare som Susanne Osten och Pirjo Honkasalo.

27 okt kl.16.00 + 29 nov kl. 18.00 Tyskland bleka moder av Helma Sanders-Brahms
6 nov kl.18.00 Wanda av Barbara Loden
7 nov kl. 18.00 Marie Antoinette av Sofia Coppola
15 nov kl. 18.00 Under the skin av Carine Adler
17 nov kl. 16.00 Seppan av Agneta Fagerström Olsson
18 nov kl.16.00 Atman av Pirjo Honkasalo
18 nov kl. 18.00 Mamma av Susanne Osten
21 nov kl. 18.00 Skyddsängeln av Susanne Osten

Tyskland bleka moder från 1980

Jag har tidigare skrivit om Cinematekets program i Malmö och Göteborg här.

Young and Wild ( Joven y Alocada ) av Marialy Rivas

Idag inleds queerfestivalen LGBT Film Festival i St Petersburg. Och i just St Petersburg infördes i februari en lag med syfte att stoppa "homosexuell propaganda riktad till minderåriga". En lag som organisationer som arbetar för homosexuellas rättigheter är rädda skall användas som en förevändning för att trakassera dem. Festivalen öppnar med en visning av en helt ny chilensk film av Marialy Rivas - Joven y Alocada. Hon har tidigare gjort långfilmen Smog (2000) och kortfilmen Blokes (2010). Nu hoppas vi naturligtvis att allt går lugnt till på festivalen och helt enligt planerna. Och så hoppas vi att Joven y Alocada kommer upp på svenska biografer förstås.

Här kan du läsa mer om de nya ryska diskrimineringslagarna.

Recasting Filmhistory - 12 Edsvurna män

Ibland måste man ta till drastiska åtgärder för att uppdatera ett otidsenligt kulturarv. Dåtidens rasism, sexism och brist på jämställdhet kan vara svårsmält för dagens läsare/tittare. Låt oss därför gå tillbaka till de avgörande ögonblicken i filmcastingens historia. Till de där tillfället när filmhistoriens mest ikoniska roller skulle besättas. Och så tänker vi om. Välkomna till lite befriande filmhistorisk retuschering.

Denna vecka inverterar vi denna dystopiska IKEA-värld utan kvinnor och låter en av filmhistoriens bästa skådespelare, Bette Davis, axla samtliga roller i klassikern 12 Edsvurna män av Sidney Lumiet (1957). 

Äntligen!

Nu Prins Achmeds äventyr av Lotte Reiniger

Nu är det dags för Prins Achmeds äventyr av den tysk/brittiska animationspionjären Lotte Reiniger.

Nya namn på listan! Ireland`s Finest - Rebecca Daly & Carmel Winters

Tack vare tips från läsaren Carolina Gustafsson finns det nu två nya irländska regissörer på listan, Rebecca Daly och Carmel Winters, båda långfilmsdebutanter.

Rebecca Daly 

Rebecca Daly har tidigare gjort två kortfilmer: Hum och Joyriders. Hennes debut, The Other Side of Sleep, visades i Cannes 2011. Här kan du läsa mer om Daly.

Carmel Winters

Carmel Winters har tidigare gjort kortfilmen Limbo och hennes debut Snap har av vissa kallats den bästa irländska filmen någonsin! Mer om filmen och Winters kan du läsa här.

Kors i taket!

Ikväll visar SVT två danska filmer av kvinnliga regissörer. Kampsportsdramat Fighter av Natasha Arty  kl 23.35 och Love Addict av Pernille Rose Gronkjaer kl 22.30. Båda i kanal 1. 

Sexfixerad filmfastare rekommenderar

Ni som är kvar på filmfestivalen i Umeå får inte missa kvällens visning av Drew Barrymores underbara Whip it kl. 18.00 i Studion. Såhär i efterhand så inser jag att jag måste sagt ordet sex ett 50-tal gånger under samtalet igår. Som filmfeminist blir man lätt enkelspårig men jag måste ändå få tillägga att Whip it, förutom att det är en så fantastisk film, innehåller något så unikt som en av helt oproblematisk sexdebut! Så ta med era tonåringar på denna feministiskt kravmärkta film ikväll!

Och här kan man läsa om Feministisk Filmfasta

Idag är det en artikel om Feministisk Filmfasta i Västerbottenkuriren!

Move Umeå

Nu inleds Feministisk Filmfastas officiella festivalturne. Först ut: Move Umeå. Med bästa Anna Charlotta Gunnarsson.

Fredagsgnuss med Zetterling!

Hur toppar man torsdagens dansande bananer på festivalen Flimmer i Norrköping? Jo, med den  vansinnigt groovy slutscenen från Mai Zetterlings Flickorna från 1968. Det är en av de filmer jag visar på Move filmfestival i Umeå imorgon.

Den filmiska damstafetten - femte sträckan!

Den filmiska damstafetten är ett sportigt sätt att uppdatera sina kunskaper kring svenska kvinnliga filmare. Här tipsar de om filmer som berört eller upprört dem av andra filmare. Nu är det dags för ytterligare en växling. Vi skickar stafettpinnen vidare. Ta emot! 

Så här sa dokumentärfilmaren Sara Broos förra veckan: 

- Jag skickar vidare till Gunvor Nelson som är en av mina främsta konstnärliga förebilder. När jag såg hennes film My name is Oona blev jag så drabbad att jag bestämde mig för att jag också ville göra film. Det var så befriande att se hur hon arbetar med ljud, klippning, rytmen, det visuella och hur hon ofta utgår från den värld som finns nära inpå. Hennes eget liv. Hur hennes filmer är starkt personliga och allmängiltiga. Gunvor, jag är nyfiken på att höra mer om din ingång till filmen, hur du började och varför just film blev din uttrycksform?

Gunvor Nelson

Gunvor Nelson 
- Hej Sara! Jag blev verkligen glad att My Name is Oona gett dig ett språng mot att göra egna filmer. Din dokumentär För dig naken beundrar jag mycket. Som svar på din fråga så såg jag i början av 60-talet avantgardistiska verk av Bruce Baillie, Stan Brakhage och andra. Det var filmer som visade mig att en konstnär kunde uttrycka sig genom film, utan att behöva ha stöd av ett helt Hollywood-team. Det kändes mycket befriande. Det blev ett spännande äventyr att genom filmen upptäcka, inte bara en bild i taget, ett flöde av bilder i ett tidsförlopp med koreografi och ljud som byggmaterial. De första två filmerna gjorde jag tillsammans med Dorothy Wiley, min granne i Muir Beach Kalifornien. Vi behövde varandra för att ha roligt och våga. 

Och med det lämnar Gunvor Nelson över stafettpinnen till en konstnärskollega: 

- Första gången jag såg videon Reservoir (2005) av Lisskulla Moltke-Hoff på en mindre skärm tyckte jag inte särskilt mycket om den. De starkt manipulerade, skrikiga färgerna och den upp-och-ner-vända abstrakta bilden verkade billig och var långt ifrån mina egna filmer och min estetik. Men när jag såg om den på en stor duk blev filmen en helt ny resa. En flykt ut i rymden till en annan värld och jag blev fullt upptagen av färden in i denna underliga terräng. Jag skulle själv inte kunnat göra Reservoir och är därför tacksam att Lisskulla har gjort den. 

- Hej LissKulla, jag vet att du vistas mycket i Berlin. När kommer du till Stockholm och kan du då visa mig vad du håller på med? 

Här kan du läsa mer om Lisskulla Moltke-Hoff. Här kan du köpa hennes filmer. 

Festivalguide Flimmer och dansanta bananer!

Just nu pågår filmfestivalen Flimmer i Norrköping och fram till den 14 okt går det att se flera bra filmer av kvinnliga regissörer. En del av filmerna går snart upp på bio, andra har redan visats men några visas endastunder Flimmer. Av dessa filmer är jag kanske mest intresseradav den serbiska filmen Klipp av Maja Milos (premiär 2 november) och Bitte Anderssons Work-in-progress: Dyke Hard. Sedan kan man mycket väl se om NärHarry mötte Sally, visserligen av Rob Reiner, men aldrig att förglömma med manus av Nora Ephron.  

                     

First Position av Bess Kargman (dokumentär)

Bar 25 av Britta Mischer & Nana Yurikos (dokumentär)

En bohem i Paris av Anne Fontaine (premiär 26 okt)

Take this Waltz av Sarah Polley 

Jag minns en sommar av Julie Delpy 

Till ungdomen Kari Anne Moe (premiär 19 okt)

The Prize av Paula Markovitch

Work-in-progress: Dyke Hard av Bitte Andersson(komedimusikal)

Min ungdoms kärlek av Mia Hansen-Löve (premiär 19 okt)

Vardagsrevolutionen av Jeanette Söderwall &Kristoffer Ramstrand (dokumentär)

Klipp Maja Milos (premiär 2 nov)

Och om du nu ändå tvekar över om detta är något för dig så vill jag bara tillägga att jag var där idag och  att Flimmer verkligen är en festival som upphäver verkligheten. För där, helt plötsligt, hände det. Verkligheten överträffade dikten. Ett dagdisco och en dansant banan som skakade rumpa till tonerna av Prodigy. Bara i Norrköping mina vänner. 

#prataomdet- James Bond

I fredags var det 50 år sedan den första Bondfilmen spelades in. En världsnyhet med alla mått mätt. För visst är det imponerande hur denna otidsenliga och bedagade häradsbetäckare i gränslandet mellan förförelse och sexuellt övergrepp fortfarande bereds utrymme i varenda betalkanal? Året runt?
James Bond får mig alltid osökt att tänka på Dominique Strauss Kahn och hans förehavanden på det där hotellrummet i N.Y. För i klippet nedan möter vi en man som, precis som Kahn, är fullständigt hög på sin egen potens och inte drar sig för att använda hot för att tillskansa sig sex av hotellpersonalen. James Bond och massösen Patricia (Molly Peters) i Åskbollen från 1965:

- You wouldnt tell Dr Graham! Please.
  I´d loose my job, säger massösen. 

- Well I suppose my silence could have a prize... 

- You don´t mean (skakar på huvudet). Oh no!

- Oh yes! 

  Varpå James Bond resolut tränger in henne i ångbastun. 

Nu Germaine Greer på Filmhuset

Den filmiska damstafetten - sjätte streckan!

Den filmiska damstafetten är ett sportigt sätt att uppdatera sina kunskaper kring svenska kvinnliga filmare. Här tipsar de om filmer som berört eller upprört dem av andra filmare. Nu är det dags för ytterligare en växling. Vi skickar stafettpinnen vidare. Ta emot! 

Så här sa videokonstnären Gunvor Nelson förra veckan:

- Första gången jag såg videon Reservoir (2005) av Lisskulla Moltke-Hoff på en mindre skärm tyckte jag inte särskilt mycket om den. De starkt manipulerade, skrikiga färgerna och den upp-och-ner-vända abstrakta bilden verkade billig och var långt ifrån mina egna filmer och min estetik. Men när jag såg om den på en stor duk blev filmen en helt ny resa. En flykt ut i rymden till en annan värld och jag blev fullt upptagen av färden in i denna underliga terräng. Jag skulle själv inte kunnat göra Reservoir och är därför tacksam att Lisskulla har gjort den. 

- Hej Lisskulla, jag vet att du vistas mycket i Berlin. När kommer du till Stockholm och kan du då visa mig vad du håller på med? 

Lisskulla Moltke-Hoff Foto:Astrid Askberger

Lisskulla Moltke-Hoff

- Tack för ditt seende Gunvor! Vore roligt om du kom till Berlin och också såg vad film har blivit för mig: film i fysisk form. Videoskulptur, stora tryckta videogram, mycket långsamma videomålerier, rörliga stillbilder. 

Och med det lämnar Lisskulla Moltke-Hoff över stafettpinnen till en konstnärskollega: 

- Jag såg Moderna Människor av Marie-Louise de Geer Bergenstråle (idag Ekman) när den var ganska ny, på tidiga 80-talet. Det kändes då som jag hade funnit en fantastisk svensk regissör i denna film – bättre kunde det inte bli. En regissör som GESTALTADE det svenska samhällsklimatet på pricken, i en surrealistiskt och ganska hemskt och dyster historia. Men den var också mycket underhållande. Tack för Moderna Människor, Marie-Louise. 

- Min fråga till dig är: Oberoende genrer, vad är egentligen den gemensamma nämnaren eller drivkraft för dig när du tar dig an ett projekt? Vilket som - teater, film, bildkonst, chefskap och allt det andra?

                                                      

Om Marie- Louise Ekman 

Konstnär, regissör, manusförfattare, kostymdesigner, skådespelare och nu också Dramatenchef. En av Sveriges viktigaste och egensinnigaste regissörer genom tiderna.

Om Moderna människor (1983)

Den lilla flickan förbereder en julaftonsmiddag för sina släktingar. Hennes syster är redan där. Båda är klädda i morgonrock. Systern håller en lång monolog, där hon beklagar sig själv och sitt orättvisa öde. Hon är frånskild och ringer successivt samtal till sina vänner och sin f d man, allt under det att hon röker och pimplar rödvin. Den lilla flickan städar, sopar golvet. Under hela filmen yttrar hon inte ett ord. Systern ringer på nytt ett samtal. "Ingen människa är hemma. Vad hittar dom på egentligen? Vad pratar dom om? Kan meningarna vara så långa? Vad skrattar dom åt? Dom ligger väl hemma hos nya människor och sover under nya täcken. Dom viskar så att man inte ens ska kunna fantisera vad dom talar om. Tänk inte på mig! Jag vet inte vad någon talar om. Fortsätt bara! Det är inte första gången som jag står så här, det vill jag bara tala om. Förr eller senare blir det alltid jag som får stå på det här viset. 

Äta Sova Dö av Gabriela Pichler

Med fingertoppskänslan hos en punchig slugger har svensk film de senaste åren försökt avhandla frågan om utanförskap, klass och invandrarskap. Tills nu. För med sitt absoluta gehör för karaktärer, platser, situationer, dialog och med sin respekt för frågans komplexitet möblerar Gabriela Pichler fullständigt om ansiktet på svensk film. 
Äta Sova Dö är 2000-talets logiska uppföljare till Kvarteret Korpen och sätter på så vis en helt ny standard för skildringar av klass på vita duken. Det tog sin tid. Men man brukar ju tala om ketchupeffekten. Först kommer det ingenting, sedan ingenting igen men sedan kommer Äta Sova Dö. 

Jag vill först bara bekänna färg och säga att det var fullständig och helt villkorslös kärlek från första ögonkastet mellan mig och Äta Sova Dö. Nästan fjärilar i magen. Det räckte bara med att se filmtiteln för att förstå att detta skulle bli början på en lång cineastisk kärleksaffär. För att den rymmer allt och lyckas kommunicera hela filmens väsen i tre små ord. Och sedan har titeln också den där bevingade kvaliteten som bara vissa filmtitlar besitter. Titlar som effektivt ringar in ett allmänmänskligt sinnestillstånd och därför genast måste införlivas i ens vokabulär. 

- Hur var det på jobbet? 

- Falling Down (dagar på gränsen till nervsammanbrott) 

- Hur har ni det på landet? 

- Äta Sova Dö! (outsäglig tristess) 

20-åriga Raša (Nermina Lukač) lever med sin kroniskt sjuke och ensamstående pappa (Milan Dragisic) på en mindre ort i Skåne. Här kretsar livet mest kring familjen, vännerna och arbetet på den lokala grönsaksfabriken. Ända tills fabriken en dag varslar och Raša och hennes vänner slungas ut i arbetslöshet. Nu börjar jakten på ett arbete. Med eller utan Arbetsförmedlingens hjälp är Raša övertygad om att hon kommer att lyckas och därigenom kunna stanna kvar på orten. 

Här, i de inre delarna av nordvästra Skåne, långt ifrån kustens flärdfulla sandstränder och småbåtshamnar, utspelar sig alltså denna tonsäkra debut. Ett skånskt 
”jagflyttint-epos” som gör upp med bilden av landsorten som en plats full av kedjerökande technoälskare på planksteksdiet vars enda verkliga drivkraft är att flytta därifrån. Äta Sova Dö låter oss komma under ytan på dessa utnötta chabloner och får en rad, i svensk film sällan representerade, karaktärer att kliva fram ur kulisserna. För Gabriela Pichlers sätt att använda Rašas okuvliga jakt på arbete som motor får samtidens alla vedertagna sanningar om arbetsskygga ungdomar och de invandrarkritiskas argument om de integrationsobenägna att fullkomligt implodera. Här synliggörs frågan om klass på så många nivåer samtidigt. Filmen visar på klassbegreppets komplexitet och hur styrkeförhållandena är i ständig rörelse i förhållande till en människas kön, ålder och bakgrund. Och under allt detta ligger smygrasismen som en dov ton genom hela filmen. Något som man alltid måste förhålla sig till, ibland kanske också anpassa sig efter. 

Nermina Lukač är närmast självlysande i rollen som överlevaren Raša. Men det allra vackraste med Äta Sova Dö är ändå dess ömsinta skildring av relationen mellan far och dotter. Deras vardagliga smågnabb, kramar, allvarsamma badkarssamtal och spontana brottningsmatcher på vardagsrumsgolvet. Vi möter dem i en avgörande brytningstid när deras relation står i farstun till både vuxenblivandet och den begynnande ålderdomen. Av att vara behövd och behöva stöd. Och deras styrkeförhållanden pendlar konstant mellan dessa två poler. Hon tvättar hans hår. Han tjatar på henne om vikten av att äta lagad mat. Hon agerar tolk i hans möte med den svenska sjukvården. Han väljer ut kläder till henne i affären. Det skall här sägas att detta är smått unikt. Skildringar av kärleksfulla relationer mellan ensamstående fäder och deras döttrar är ett oerhört sällsynt tema på film. Äta Sova Dö sällar sig därmed till två lysande undantag, Cous Cous av Abdellatif Kechiche och 
35 shots of Rum av Claire Denis. 

Genom att arbeta med de tillsynes små detaljerna har Gabriela Pichler, som också skrivit manus till filmen, lyckats skapat en hög trovärdighet vad gäller filmens dialog och karaktärer. Som hur hon bjuder in publiken i sitt mångspråkiga universum där svenska ord, som försäkringskassan, så självklart sprängs in i den bosniska dialogen. 
Och sedan är det detta med igenkänning och representation. Att som avsändare veta vad man talar om. För när Rašas sjuka pappa reser till Norge för att arbeta känner jag hur jag nästan tappar andan. Man talar ju ibland om "hemester", dvs att stanna hemma på semestern för att man inte har råd att resa utomlands. I min polska familj tar man "jobbester". Dvs att man precis som Rašas pappa reser utomlands under sina semesterveckor för att tjäna pengar. Och detta har jag hittills aldrig sett skildras på svensk film. 

Och så tillslut. Vilket genidrag att använda sig av den musik som alla musikaliska förståsipåare instinktivt känner beröringsskräck med men som så uppenbart är det givna soundtracket till berättelsen om Sverige utanför storstäderna - Scooters tyska arenatechno! Gabriela Pichler visar med sitt säkra bildspråk exakt vart det där arthouseskåpet skall stå. Detta är årets bästa svenska film. Så därför säger jag som Scooters superväteoxidblekta frontman H. P. Baxxter - J `adore Hardcore! Are you ready????

Källa: Premiär 5 okt!

MOVE Filmfestival - Feministisk Filmfasta i Umeå!

Mellan den 12 -14 oktober visar jag tre av mina absoluta favoritfilmer på Umeås filmfestival MOVE.

Fat Girl av Cathrine Breillat
35 shots of Rum av Claire Denis 
Flickorna av Mai Zetterling 

Dessutom blir det riktig Ladys Night söndagen den 14:e oktober kl. 16.00 när jag och bästa Anna-Charlotta Gunnarsson (Pop och politik) pratar om fördelarna med cineastisk detox, filmer som berört och upprört och hur man egentligen gör för att hålla en balanserad filmdiet. Din feministiska filmdiestist svarar på alla typer av kostfrågor. Vi ses!

Hela programmet hittar ni här 

Den filmiska damstafetten - femte sträckan!

Den filmiska damstafetten är ett sportigt sätt att uppdatera sina kunskaper kring svenska kvinnliga filmare. Här tipsar de om filmer som berört eller upprört dem av andra filmare. Nu är det dags för ytterligare en växling. Vi skickar stafettpinnen vidare. Ta emot! 

Så här sa dokumentärfilmaren Sara Broos förra veckan: 

- Jag skickar vidare till Gunvor Nelson som är en av mina främsta konstnärliga förebilder. När jag såg hennes film My name is Oona blev jag så drabbad att jag bestämde mig för att jag också ville göra film. Det var så befriande att se hur hon arbetar med ljud, klippning, rytmen, det visuella och hur hon ofta utgår från den värld som finns nära inpå. Hennes eget liv. Hur hennes filmer är starkt personliga och allmängiltiga. 

- Gunvor, jag är nyfiken på att höra mer om din ingång till filmen, hur du började och varför just film blev din uttrycksform?

Gunvor Nelson

Gunvor Nelson 

- Hej Sara! Jag blev verkligen glad att My Name is Oona gett dig ett språng mot att göra egna filmer. Din dokumentär För dig naken beundrar jag mycket. Som svar på din fråga så såg jag i början av 60-talet avantgardistiska verk av Bruce Baillie, Stan Brakhage och andra. Det var filmer som visade mig att en konstnär kunde uttrycka sig genom film, utan att behöva ha stöd av ett helt Hollywood-team. Det kändes mycket befriande. Det blev ett spännande äventyr att genom filmen upptäcka, inte bara en bild i taget, ett flöde av bilder i ett tidsförlopp med koreografi och ljud som byggmaterial. De första två filmerna gjorde jag tillsammans med Dorothy Wiley, min granne i Muir Beach Kalifornien. Vi behövde varandra för att ha roligt och våga. 

Och med det lämnar Gunvor Nelson över stafettpinnen till en konstnärskollega: 

- Första gången jag såg videon Reservoir (2005) av Lisskulla Moltke-Hoff på en mindre skärm tyckte jag inte särskilt mycket om den. De starkt manipulerade, skrikiga färgerna och den upp-och-ner-vända abstrakta bilden verkade billig och var långt ifrån mina egna filmer och min estetik. Men när jag såg om den på en stor duk blev filmen en helt ny resa. En flykt ut i rymden till en annan värld och jag blev fullt upptagen av färden in i denna underliga terräng. Jag skulle själv inte kunnat göra Reservoir och är därför tacksam att Lisskulla har gjort den. 

- Hej LissKulla, jag vet att du vistas mycket i Berlin. När kommer du till Stockholm och kan du då visa mig vad du håller på med? 

Om LissKulla Moltke-Hoff
LissKulla Moltke-Hoff är videokonstnär, filmare, filmklippare, dramaturg (bl. a till Maggie vaknar på balkongen) och lektor i Kultur och Mediegestaltning vid Linköpings universitet. Hon har bland annat regisserat en serie filmer under namnet Refugees Without Borders. Här kan du läsa mer om Lisskulla Moltke-Hoff. Här kan du köpa hennes filmer. Och nedan kan de se hennes To my friends mother (OBS! Kortversion)