Zetterling visar här varför hon räknas till Sveriges stora auteurer. Hennes experiment med filmmediet, både vad gäller form och berättarteknik, ligger utan tvivel i mediets absoluta framkant. Bildkompositonen är slående, redan förtexterna får en att spinna nöjt. Berättartekniskt vävs teaterföreställningens scener in med scener från skådespelarnas egna liv. Korta flashbacks till äkta makar och älskare, utom- och inomäktenskapliga barn, otrogna och lojala män, stöttande karlar och reaktionära dito. Mycket av berättande sker i form av ljudexperiment, där en voiceover med repliker ur pjäsen ackompanjerar och kommenterar vardagliga scener ur skådespelarnas liv.
Jag ska inte påstå att Flickorna är en skrattfest men den är bitvis väldigt rolig. På ett drastiskt vis. Vissa scener är i sig helt absurda men det är framförallt de vassa replikerna, drypande av ironi, som är det verkligt underhållande. Roligast är scenen med ett mycket pricksäkert aggroragg, dvs ett raggningsförsök av en övertänd (jag avser här fotbollstermen) man som redan på förhand uppfattar sig som en loser i förhållande till sitt objekt. När han bjudit upp till dans och artigt fått nobben vänder han på en femöring från lismande kavaljer till kvinnohatande psykopat.
Filmen fick usla recensioner av dåtidens, framförallt manliga filmkritiker. Famös är recensionen som skrevs av Expressens Bo Strömstedt där han utbrast: "Vilka förstockade menstruationer!” När Simone de Beauvoir däremot recenserade filmen i Le Monde skrev hon: “Ironic and comic, this film moves us by the beauty of its landscapes, its poetry and above all its subtle tenderness”
Flickorna är välsignad med dåtidens allra största stjärnor: Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gunnel Lindblom, Gunnar Björnstrand och Erland Josephson. Och de gör alla bra ifrån sig, vilket naturligtvis är regissörens förtjänst. Temat om kvinnors villkor utvecklar sig på ett intressant och tankeväckande sätt. Den sista halvtimmen är tyvärr lite "All over the place", för att citera de kungliga, och berättelsen hinner bli lite tjatig och rörig. Det hela mynnar ut i en iscensatt begravning och ett patriarkalt toppmöte. Filmen slutar kanske lite oväntat i en skön groovy dans i Stadshusets Gyllene sal. http://www.youtube.com/watch?v=av8A9SAQ5MI ( slutscenen, måste ses!) Men det gör inget. Det förändrar inte det faktum att Mai Zetterling är en av Sveriges främsta auteurer genom tiderna.
Efter Flickorna tog det arton år innan Mai Zetterling på nytt skulle göra spelfilm i Sverige. Det blev filmen Amorosa om författaren Agnes von Krusenstjerna.
Källa: Hyrfilm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar