Ni måste förlåta mig, jag är tacksam för så lite

Maïwenn

En reporter påpekade att det inte alls verkade svårt att hitta filmer gjorda av kvinnor. Jag ser och skriver ju om en massa filmer på bloggen. Men tänk efter, hade det ens gått att göra en hemsida med ambitionen att samla alla manliga filmare på ett ställe? Dessutom ligger jag inte direkt på latsidan.

Kanske skulle det bli tydligare om jag ägnade mer tid åt att beskriva mina vedermödor. Hur min man på pin kiv kollar på The Expendables utan hörlurar (ett slags machokulturens mausoleum med biceps, brudar, bilar och bågar), hur min westerntokiga svärfar undrar hur det ska gå när vi firar påsk hos dem och hur bredbandsleverantören envisas med att svara: Menade du Dennis? när jag skriver in Claire Denis i sökfönstret.

Nu vill jag be om ursäkt. Jag har flera gånger skrivit här på bloggen att det är en fin biovår för filmer gjorda av kvinnor. Vilket ju delvis är sant. Jämfört med när jag fastade för två år sedan. Men proportionerligt är det ju fortfarande en total katastrof. I mitt närområde visas det totalt 55 filmer idag. Av dem är bara 10 stycken gjorda av kvinnor! Det är Järnladyn av Lloyd Phyllida, Polis av Maïwenn, Wuthering Heights av Andrea Arnold, Hamilton - I nationens intresse av Kathrine Windfeld, Alla Vilda av Lisa Belfrage & Marianne Gustavsson, Elle av Malgorzata Szumowska,  Simon och ekarna av Lisa Ohlin, W.E av Madonna, Våga minnas av Ewa Cederstam och Vi måste tala om Kevin av Ramsey Lynne. Då skall det sägas att SF visar totalt 46 filmer idag, varav 5 är gjorda av kvinnor. Det var alltså det jag beskrev som en fantastisk filmvår. Ja, ni ser hur tacksam man kan vara och för så väldigt lite.